Stökigt priskrig

Oljepriset har halverats sedan i somras. Det har injicerat många sköna miljarder i ökad köpkraft i de oljeimporterande länderna.

Normalt skulle detta enbart vara positivt. Men ett aber är att prisfallet kommer mitt i en period av extremt låg inflation. Lägre oljepris ger därför huvudbry för centralbankerna när inflationen och inflationsförväntningarna pressas ytterligare.

Priskasten får också statsfinansiella och geopolitiska konsekvenser. Flera oljeproducerande länder med statliga oljebolag har blivit drogade och beroende av höga oljepriser. Oljeintäkter har bekostat bygg- och infrastrukturprojekt (Saudiarabien), sociala program (Venezuela), upprustning (Ryssland) eller investerats i nya, dyra fyndigheter (Norge och Brasilien).

För importländer som Japan, Indien och Kina medförde det höga priset däremot stigande oljenota och ökat tryck på energieffektivisering. Det drev fram omfattande investeringar i förnybar energi (i Europa och Kina) och i skifferolja och skiffergas (i USA). En följd blev snabbt stegrad amerikansk gas- och oljeproduktion samt minskad oljeimport.

När utbudet ökade, samtidigt som lågkonjunktur och energieffektivisering bromsade efterfrågan, föll oljepriset. Fallet blev oväntat abrupt eftersom Saudiarabien valde att inte hålla uppe priset utan tvärtom ge sig in i vad som i praktiken blev ett priskrig. Oljepriset rasade – det halverades under andra halvåret 2014.

Därmed ritas den geopolitiska bilden om – igen. Många investeringar, däribland i vårt grannland Norge, skjuts upp eller ställs in. Venezuela går in i depression, president Maduro svarar med repression.

Detsamma sker i Ryssland. Landet sjunker ner i djup kris, till följd dels av fallande olje- och gasintäkter, dels av krig och sanktioner. Putins svar är ännu vassare taggar utåt. Ett sätt att svetsa samman ryssarna är att utmåla landet som inringat, hotat och i behov av att hävda sina intressen. Så skärps den ryska aggressionen, och hoten ökar även mot våra baltiska grannar.

Saudiarabien drabbas på kort sikt, men stora reserver och låga kostnader gör att Saudi valt att trappa upp insatserna i priskriget. Genom att hålla uppe produktionen trots lägre pris skärper landet det ekonomiska trycket mot shiafienderna i Iran samt mot Ryssland och Venezuela.

Till detta kommer att svaga producenter av skifferolja i USA och oljesand i Kanada slås ut, när oljepriset faller under break-even och högt belånade verksamheter måste stängas ner.

Men det finns en botten för priserna. När marginalproducenterna slås ut, minskar utbudet. Då blir resultatet att oljepriset slutar falla och rekylerar upp. Den senaste månaden har oljepriset återhämtat sig något. Jag tror dock inte att den uppgången fortsätter så långt just nu; oljelagren är välfyllda. Men om prisuppgången fortsätter, tar den småskaliga och lättfotade amerikanska produktionen snart fart igen – vilket ökar utbudet och så småningom sätter ett nytt tak för oljepriset.

Den amerikanska skifferproduktionen har således fått rollen som »swing producer« på världsmarknaden. Borrhålen är billigare och lättare att borra – men töms också snabbare – än traditionella fyndigheter. Fallande priser medför att produktionen av skifferolja bromsar upp, stigande priser att den snabbt kan ökas igen. Men här rör det sig inte om statsägda oljejättar utom om hundratals små, privata bolag som konkurrerar och fattar egna beslut. Det är därför svårt att göra prognoser på var tak och golv för olje-priset ligger. Dessutom vet vi inte hur länge Saudiarabien väljer att priskriga.

Slutsatsen blir att världen under överskådlig tid får en stökig oljemarknad med priser som kan hoppa runt, men av allt att döma på en nivå som är klart lägre än för ett par år sedan. Vinnare är importländerna och de mest konkurrenskraftiga skifferproducenterna i USA. Amerikas makt ökar, Saudis minskar. De stora förlorarna är Ryssland och Venezuela. Låt oss hoppas att de inte kompenserar fortsatt fallande oljeintäkter med än mer repression och aggression.

För övrigt har jag just plöjt docent Anne-Marie Pålssons utredning om godtycket i Finansinspektionens sanktionsförelägganden. Den visar med all önskvärd tydlighet varför en myndighet inte samtidigt bör vara polis, åklagare, utredare och domare. Obligatorisk läsning för Per Bolund!