Storstädning hos Wallenbergs

Vad lämnar man efter sig?

Frågan borde vara inristad i marmorväggarna i entrén till investmentbolaget Investors huvudkontor på Blasieholmen i Stockholm.

Investor är det börsnoterade företag genom vilket Wallenbergfamiljen kontrollerar stora delar av det svenska näringslivet. Den som nu borde ställa sig dessa frågor är Peter Wallenberg. På söndag om en vecka fyller den knarrige men pigge ledaren för Wallenberggruppen 85 år och firar som vanligt. Inte sin egen födelsedag, utan sin framlidna farmor Amalia som traditionsenligt varje år hyllas med en middag på familjeresidenset »Täcka udden« på Djurgården i Stockholm. Det är »Pirres« smala olycka att han är född på samma dag.

Möjligen är han bara glad att slippa just detta jubileum. Samtidigt med firandet på­går nämligen en omfattande omstruktu­rering av industrigruppen över vilken han är yttersta makthavare.

Investor grundades 1912 och basen under de första dryga 80 åren var innehav i ett antal klassiska svenska industriföretag, med anknytning till familjens gamla Enskilda banken (numera SEB). Här finns verkstadsbolag som Atlas Copco, ABB och Electrolux liksom Ericsson, Astra Zeneca och SEB. I slutet på 1990-talet lades strategin om, och mängden riskkapitalinvesteringar ökades – dels i nystartade bolag, dels i befintliga bolag i behov av omstrukturering (så kallad private equity).

Resultatet för de nya investeringarna har, för att uttrycka sig diplomatiskt, varit blandat. Strategin har bidragit till att Investors aktiekurs, inklusive utdelningar, har gått sämre än börsen som helhet nästan hur man än räknar. Aktien handlas också till en hög »rabatt« i relation till det bokförda värdet på investmentbolagets tillgångar.

Börje Ekholm, vd för Investor, skrädde inte orden i bokslutet.

»Oavsett vilken fas man tittar på, har avkastningen på venture capital [riskkapital] i Europa varit låg under de senaste 10–15 åren. Jag hoppas att detta inte är representativt för entreprenörsandan i Europa.«

Den nya strategin, som offentliggjordes för några veckor sedan, innebär i praktiken att Investor begraver sina riskkapitalinvesteringar. Dotterbolaget Investor Growth Capital, IGC, som har haft hand om nyinvesteringarna, får ytterligare 1,5 miljarder kronor att investera de kommande två åren, men får sedan klara sig självt. IGC:s kontor i Stockholm avvecklas och inga fler riskkapitalinvesteringar ska göras i Europa.

IGC ska sedan inordnas under Investors nya sektion »Finansiella investeringar«, som i praktiken är en säljlista. På den finns också delägandet i utköpsfonderna som sköts av systerbolaget EQT, mobiloperatören 3, Lindorf och Gambro. Vid årsskiftet stod dessa för 17 procent av de totala tillgångarna på 183 miljarder kronor.

Vad ska då Wallenbergarna och Investor koncentrera sig på i stället? Jo, back to basics, skulle man kunna uttrycka det. I den grupp som går under namnet »Kärninvesteringar« finns, efter reformen, innehaven i alla de klassiska bolagen, samt två helägda dotterbolag inom vårdsektorn, Mölnlycke och Aleris, som Investor har köpt på senare år.

Exakt vem inom Wallenberggruppen som har drivit på för denna förändring har inte framgått. Börje Ekholm är vd och också den som genom åren varit djupast engagerad i riskkapitalverksamheten. Men som alltså nu får rulla tillbaka satsningen.

Frågan om vem som egentligen bestämmer inom denna dynasti är någonting som ständigt upptar finanskremlologers tid. Går man till det strikt formella hamnar vi ändå hos den man som nu fyller 85.

Peter Wallenberg har visserligen inga formella roller kvar i Investor (han är hedersordförande med fyllig pension). Ändå är han den som i all egentlig mening har makten (och ansvaret) – i rollen som ordförande för Investors huvudägare, Knut- och Alice Wallenbergs stiftelse. Eller som han själv sa för några år sedan: »The buck stops here.«

När Peter Wallenberg själv tog över efter sin far Marcus död, 1982, fick han i sitt knä en bolagsgrupp som dels hade stora problem, dels en oklar ledningssituation. Fadern hade, bakom ryggen på Pirre, delvis lovat bort makten över gruppen till PG Gyllenhammar.

Om något kan man vara säker på att Peter Wallenberg inte vill att sönerna, Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, ska hamna i ett sådant läge.

Barnevik talar ut om Wallenberg

I oktober släpper den tidigare Wallenbergmannen, Percy Barnevik, sina memoarer på Albert Bonniers förlag (medförfattare är journalisten Bertil Torekull).

Barnevik utsågs 1997 till ord­förande för Investor, men fick lämna posten några år senare när hans enorma pensionsavtal från ABB, där han tidigare var vd, offentliggjordes. År 2007 gav Peter Wallenberg ett antal svavelosande kommentarer om honom i SVT:s prisbelönta dokumentär om dynastin.

– När hans saga var all på ABB så var det för att det var i kanten på obestånd. /… / Han var på obestånd, punkt slut. Om det är tecknet på en framgångsrik person i svensk industri, då för du förlåta mig när jag säger: mer av sånt och så har vi snart ingen industri, sa Peter Wallenberg då.

Percy Barnevik gav inga svar på attacken, men det ska enligt uppgift komma i boken. Peter Wallenberg var för övrigt en av dem som undertecknade Barneviks pensionsavtal
i ABB, och därmed var medansvarig, vilket patriarken i programmet kommenterade i tv-dokumentären:

– Jag upptäckte det inte.