Superligan som blev superfiasko

Fulham Road i sydvästra London har spelat en central roll i mitt vuxna liv. Det var här jag gick som nybliven 18-åring till mitt första besök på Stamford Bridge – Chelsea FC:s hemmaarena. Som kungsblå supporter har det blivit många promenader där sedan dess. För att komma till arenan passerar du en shoppinggalleria med egen tunnelbanestation, matstånd med Englands godaste pajer fyllda med potatis och karamelliserad lök, det brasilianska kafét som byter ägare stup i kvarten och ett par pubar som har mage att ta sex pund för en pint (»Fulhampriser«, muttrar mina engelska kompisar). 

Arenan, som ligger insprängd i Londons mest exklusiva delar, spelade en central plats när världsfotbollen i veckan skulle välja väg för framtiden.

»Fira ikväll, Stamford Bridge. Er arena har sett många segrar, men aldrig någon viktigare.« 

Sportjournalisten Erik Niva twittrade ut att Chelsea, som en av de första klubbarna, meddelat att man planerar att dra sig ur den tilltänkta Superligan. Detta skedde samtidigt som hundratals supportrar samlats utanför arenan för att protestera mot planerna att Chelsea tillsammans med världens 14 största och rikaste klubbar vill bilda en egen turnering backad av den amerikanska investeringsbanken J.P. Morgan. Som ett julbord där man tar bort lutfisken och dopp-i-grytan för att spara de allra populäraste rätterna ville man plocka ut gräddan av europeisk toppfotboll. Slutresultatet skulle bli att man fick en större del av tv-rättigheterna och sponsorpengarna än man får av Champions League i dag. Men kritiken kom snabbt. Inte minst från Uefa som såg sin turnering gå upp i rök.

Även spelare, tränare, experter, krönikörer och supportrar tävlade i vem som kunde såga förslaget hårdast när det sipprade ut uppgifter om den nya Superligan i New York Times under söndagen. Idén om en stängd turnering för de bästa klubbarna var knappast ny utan har använts som förhandlingsknep tidigare, men med publikfria arenor som fysiskt kan protestera mot beslutet verkade tillfället utmärkt. 48 timmar senare hade alla sex engelska klubbar dragit sig ur, Milan och Inter likaså. Vad var det egentligen som hade hänt?

– Atmosfären gick att ta på. Så fort jag såg på Twitter att några samlats utanför Stamford Bridge tillverkade jag ett protestplakat och åkte dit, säger en Chelseasupporter till Fokus. 

Egentligen skulle matchen mellan Chelsea och Brighton stå i centrum under den vårljumma tisdagskvällen – men snabbt stod det klart att den skulle bli sekundär. Kvällen innan hade Leeds-supportrar spelat Abbas hitlåt ”Money, money, money” när Liverpools spelare vandrade mot spelarbussen efter 1-1–matchen. 

Att Leeds supportrar var tveksamma till Superligan var lätt att förstå. Om klubbar som Liverpool, Manchester United, Chelsea, Arsenal, Manchester City och Tottenham bröt sig ur Champions League skulle det på sikt även kunna påverka den engelska ligan Premier League. Storlagen har blivit en ekonomisk motor i fotbollsindustrin. Snart stod klart att även supportrar till storlagen ställde sig tveksamma till satsningen. 

»Created by the poor, stolen by the rich«, stod det på den banderoll som delades av många i sociala medier i början av veckan. Även om världsfotbollen i dag består av klubbar som på 30 år gått från att vara lokala angelägenheter till att vara globala varumärken som omsätter miljarder varje år ska man veta var fotbollen kommer från. Det är arbetarklassporten med utövare som inte sällan är födda in i ren fattigdom. Att kunna göra resan, oavsett om du är ett gatubarn i Brasilien eller division 3-klubb i Sverige, har varit ett av fotbollens grundfundament. Därför var beslutet att hålla Superligan delvis stängd för upp- och nedflyttning det som provocerade många mest. 

Från en värld där det fortfarande är möjligt med Åshöjden-sagor till en där några utvalda klubbar gör upp.

Men nu blir det ingen Superliga – i alla fall inte i det här formatet. Arsenal är en av klubbarna som gått ut och bett sina supportrar om ursäkt för att ens ha varit en del av projektet i 48 timmar. Manchester Uniteds vd Ed Woodward meddelade att han avgår vid årets slut. När röken lagt sig kommer många ställa sig frågan hur man kunde missbedöma intresset så grundligt.

»We want our cold nights in Stoke.«, stod det på ett av plakaten utanför Stamford Bridge under tisdagskvällen. Budskapet gick inte att ta miste på. Även om fler gnistrande kvällar i Barcelona, Madrid eller Milano låg i potten är det fortfarande många som föredrar snålblåsten i norra England. 

Det är den fotbollen de flesta kommer från och vill bevara. Ett tag till.