Svag krona stärker Borg

Kronans försvagning och oppositionens självmål. Där har ni regeringens främsta tillgångar inför nästa veckas vårbudget.

De belopp som kommer att nämnas i budgetdebatten är småpotatis i jämförelse med hur mycket svenska företags konkurrenskraft stärkts gentemot omvärlden eftersom Sverige inte anslöt sig till euron. I måndags hade kronan fallit med tolv procent sedan krisen bröt ut gentemot Riksbankens vägda index av valutor (TCW). Mot dollarn och euron är försvagningen ännu större, för att inte tala om den japanska yenen.

Nejet i den svenska euroomröstningen innebär att bland andra Stora Enso och Scania nu flyttar produktion till Sverige. Inte särskilt solidariskt, tycker finländarna, men finansminister [[Anders Borg]] har ingen brådska med en svensk anslutning till euron.

Den svaga kronan lindrar krisens effek­ter och gör att Sverige med automatik driver en mer expansiv politik än våra konkurrentländer.

Även om vi håller oss till en försiktig beräkning och antar att kronans försvagning ligger på tio procent så betyder det att svensk varu- och tjänsteexports konkurrenskraft stärkts med mer än 150 miljarder. Enbart varuexporten har gynnats med cirka 100 miljarder.

Svenska företag kan därmed öka sina vinster, eller sänka sina priser för att sälja mer. Brutto motsvarar kronförsvagningen en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 12-13 procent för exportnäringen, alltså nära nog en halvering.

Tar man beräkningen ett steg till och räknar statens nettokostnad för att sänka arbetsgivaravgifter blir effekten dubbelt så stor. Brutto kostar en procents sänkning enligt finansdepartementet drygt tolv miljarder 2009. Men netto anges den långsiktiga kostnaden till knappt sju miljarder, eftersom de offentliga arbetsgivaravgifterna är ett nollsummespel.

Räknat på det sättet motsvarar devalveringen av kronan sänkta arbetsgivaravgifter med drygt 20 procent.

Man kan undra hur det skulle ha gått för den svenska industrin om inte kronan funnits kvar.

Jämfört med andra länder mildras nu krisen. Även om efterfrågan är låg och det är svårt att öka försäljning så klarar sig svenska företag bättre än andra.

Ändå handlar den ekonomiska debatten knappast alls om vilken betydelse valutakursen har i dessa kristider. I stället blir det en debatt där regeringen och Anders Borg ska visa ansvar genom att inte släppa på med hur mycket nya utgifter som helst.

Oppositionen kommer däremot att hävda att det är det som är oansvarigt. På väg mot en öppen arbetslöshet på tolv procent måste alla klutar sättas in för att hålla människor i sysselsättning.

Bakom den politiska retoriken kommer det förmodligen att visa sig att skillnaderna inte är allt för stora. Regeringen ökar bidragen till kommunerna även om oppositionen vill ha mer. Det kommer säkert mer till arbetsmarknadspolitiken och mycket talar också för större investeringar i infrastruktur, vägar och järnvägar.

Eftersom utgångsläget var stora överskott innan krisen slog till går det att fortsätta att föra en expansiv politik utan att underskotten blir för stora. Med dagens tre procent av BNP i underskott är det en bra bit till de 13 procent som Sverige var uppe i under kriserna i början av 1980- och 1990-talen.

Redan i höstas när det såg riktigt mörkt ut för alliansregeringen, slog Anders Borg i Fokus fast att nästa val handlade om »ansvarskortet«.

Han jämförde med 2002 när [[Göran Persson]] och socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten trots stigande arbetslöshet. Persson vann valet för att han hade ett starkt regeringsalternativ och ett lyckat ordförandeskap i EU bakom sig och inte minst en oorganiserad opposition som motståndare.

Inför 2010 skulle den borgerliga alliansen upprepa tricket, enligt Borg. Och hittills har han blivit ovanligt sannspådd.

Samtidigt som statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] solar sig i glansen av möten med USA:s president Barack Obama ägnar sig oppositionsledaren Mona Sahlin åt att offentligt lägga sig i vilka styrelser LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kan sitta i.

När Reinfeldt lugnt och pedagogiskt lägger ut texten i tv om miljö och ekonomi tycks Sahlin och hennes rådgivare ha drabbats av fullkomlig panik av socialdemokraternas opinionsras.

Det som började bra för [[Mona Sahlin]] har spårat ur. Först fick hon sympati för ett mjukare och mer demokratiskt ledarskap än Göran Perssons. Men Sahlin hade också en plan att vrida s mot mitten.

Hon visade var skåpet skulle stå i uppstramningen av skolpolitiken. Socialdemokraterna skulle bli småföretagarnas och entreprenörernas parti.

Utan marginalväljarna i medelklassen vinns inga val. För att attrahera de urbana tjänstemannaväljarna tog Mona Sahlin det djärva steget att utropa ett långsiktigt regeringssamarbete med enbart miljöpartiet.

Det var då det spårade ur. Sahlin fick backa och släppa in även vänsterpartiet i regeringsalternativet. Sedan dess har det gått utför för oppositionen. En allt vanligare kommentar bland socialdemokratiska veteraner är att Mona Sahlin har tappat greppet och gör misstag efter misstag.

Det kommer inte att bli lättare med en vingklippt [[Wanja Lundby-Wedin]] kvar som LO-ordförande. De vänsterkonservativa krafterna har stärkts av AMF-affären.

Den borgerliga alliansen, som borde vara tyngd av krisen, följer roat turerna inom oppositionen.