Svajiga siffror
Det är något konstigt med bilden av hur svensk ekonomi står sig gentemot utlandet.
Granskar man bytesbalansen, skillnaden mellan vad som produceras och vad som förbrukas i landet, ger det en klart överdriven bild av svensk konkurrenskraft.
Trots tjugo år av mycket stora bytesbalansöverskott har Sverige enligt statistiken märkligt nog en nettoskuld mot utlandet.
Sveriges finansiella ställning är sannolikt mycket bättre än vad statistiken visar. Samtidigt är den starka kronan en större fara för svensk exportindustri än vad en schabloniserad tolkning av statistiken visar.
Riksbanksmajoriteten med Stefan Ingves i spetsen böjde ner häromveckan och sänkte reporäntan till 0,75 procent. Men det är mer en symbolisk förändring än något som förändrar Sveriges position i det internationella relativspel som styr den ekonomiska verkligheten på markplanet.
Riksbanken har motiverat sin högräntepolitik med oro för den finansiella stabiliteten, hushållssektorns växande skuldbörda och att bankerna finansierar sig alltmer i utländsk valuta.
Baksidan av den svenska högräntepolitiken har varit att kronan har förstärkts kraftigt och förlorat sin roll som stötdämpare för svensk exportindustri när konjunkturen försvagats.
Kritiken mot att kronan skulle vara för stark har avvisats med hänvisning till de stora löpande bytesbalansöverskott som landet har redovisat och som legat kvar på en hög nivå även sedan kronan förstärkts kraftigt.
Men synar man de svenska nationalräkenskaperna framgår det att den svenska skuldsättningen inte är något problem, tillgångarna är klart underskattade, men även att bytesbalansöverskottet ger en överdriven bild av landets konkurrenskraft.
Enligt SCB:s senaste statistik över betalningsbalansen hade Sverige en nettoskuld gentemot utlandet på 165 miljarder kronor. Detta är en märklig summa, som man på goda grunder kan ifrågasätta. Sverige har sedan 1994 redovisat mycket stora bytesbalansöverskott, motsvarande över 5 procent av BNP. Sveriges utlandsställning försvagades visserligen rejält när kronan släpptes fri i början på 1990-talet, vilket gjorde att utlandslånen blev mycket större i kronor räknat.
Men med 20 år av stora löpande bytesbalansöverskott, för närvarande runt 225 miljarder kronor per år eller 6,5 procent av BNP, borde Sverige ha byggt upp stora nettotillgångar utomlands. Visserligen har det gjorts dåliga utlandsinvesteringar – som Vattenfalls köp av Nuon 2009, AP-fondernas omplaceringar och bankernas stora förluster i Baltikum – men statistikens massiva kapitalförstöring har sannolikt inte inträffat.
En stor del av det svenska bytesbalansöverskottet utgörs också av nettoavkastningen på utländska tillgångar och skulder, »faktorinkomst« i SCB:s statistik. Den uppgår i årstakt till ett positivt belopp på runt 100 miljarder kronor. En inte helt orimlig uppskattning av nettotillgångarnas värde (beräknat utifrån en direktavkastning på 4 procent), är att det motsvarar ett värde på 2 500 miljarder kronor. Sverige är således inget skuldsatt land.
Granskar man bytesbalansöverskottet framgår det att faktorintäkter och så kallad merchanting, vilket är den marginal som uppstår när svenska företag köper varor och säljer dem vidare på världsmarknaden utan att de importeras till Sverige, står för mer än 80 procent.
Kvar blir i stort sett handelsbalansen. Den är fortfarande positiv men den befinner sig i en klart fallande trend och matchas av de utflöden som finns i form av EU-bidrag, bistånd och andra transfereringar. Den starka kronan har gjort att omvandlingstrycket och nedläggningstrycket i strukturellt krisande branscher faller tungt på svenska enheter och den förefaller vara klart övervärderad.
