Svensken och skulden

»Det verkar som om vi är på väg in i en period där skulden har lämnat sitt senaste tillstånd som harmlös och moderiktig, och åter håller på att bli syndig.«

Så skrev Margaret Atwood i sin bok »Paycheck, Debt and the Shadow Side of Wealth« från år 2008. Den kanadensiska författaren jämför där skuldsättning med andra menligheter som fetma, alkohol, och cigaretter, inspirerad av den då växande skuldbubblan i sitt södra grannland.
Därefter vet vi alla vad som hände. De amerikanska hushållen utropades som skyldiga till en global kreditkris.

Som svensk känner man sig fortfarande som en förvirrad åskådare. Tornadon som sög upp granngårdarna slapp just förbi vår egen husknut. Detta trots att skulduppbyggnaden för svenska hushåll fram till 2008 hade varit nästan lika stor som den i USA.

Frågan är nu om inte skulden, till slut, är på väg att bli synd även i Sverige. Åtminstone verkar makthavarna vilja inympa den synen på befolkningen. Våren har varit ett enda malande om våra skulder i allmänhet och bostadslån i synnerhet.

I april presenterade till exempel ­Finansinspektionen, FI, sin »rekommendation« till bankerna att inte ge ut nya bostadslån till mer än 85 procent av marknadsvärdet. Senast var det riksbankschefen som i förra veckans stabilitetsrapport höjde rösten i predikstolen. Stefan Ingves lyfte fram svenska hushåll som en av tre risker.

Och så visade han kurvan. Den som visar hur de svenska hushållens skulder i relation till inkomsterna från en botten under 90 procent i mitten på 1990-talet har gått rakt upp, till 166 procent. Huvuddelen av skuldberget, och det som ligger bakom ökningen, är nästan uteslutande lån på våra bostäder.

Sitter vi då på en skuldbomb, som är på väg att explodera i ansiktet på oss?

Myndigheternas svar på den frågan är, paradoxalt nog, nej. Trots att Riksbanken, FI och, så sent som i helgen, finansministern varnar för utvecklingen – säger de i nästa andetag att det inte är någon fara.

Hur man svarar på frågan om faran med de svenska hushållens skuld beror på vad man väljer att fästa blicken på: strategisk nivå (ekonomin i stort) eller taktisk (hur hushållen har det i praktiken).

Med det första synsättet är skuldsättningen mycket oroande. Det anser bland annat statliga Bostads­kreditnämnen, BKN, som ända sedan hösten 2008 har varnat för bolånemarknaden. BKN:s syn är att hushållens låneexpansion, till nästan uteslutande del rörliga räntor, riskerar att försätta Sverige i en djup  ekonomisk kris.

Det motsatta perspektivet fokuserar på hushållens mikrosituation. I den fållan finns Riksbanken och FI, båda med reservationer, och mer reservationslöst det statliga bolåneinstitutet SBAB.

I flera debattartiklar har SBAB:s ekonomer förkunnat att huspriserna och skuldsättningen inte är ett problem. De hävdar till att börja med att den stora prisuppgången är en anpassning från en ekonomi till en annan.

Vidare argumenterar ekonomerna, i likhet med både FI och Riksbanken, att hushållens ekonomi i dag är så god att de utan problem klarar räntorna på lånen. Hushållens ränteutgifter efter skatt i relation till inkomsten låg under 2009 på låga 3,5 procent. De har dessutom god marginal om räntan skulle stiga. FI:s stickprovsanalys från i februari över nyutbetalda lån visar att hushållen, sett på totalnivå, klarar ett avsevärt högre ränteläge. Även vid 6,5 procents ränta har över 90 procent av hushållen i testet mer än 1 000 kronor i överskott per månad.

Ett annat argument är att de som har de stora skulderna i Sverige är de rika. Av de tio kommuner med högst skuldkvot, ligger åtta i storstadsregioner. De tre mest skuldsatta kommunerna i landet – alla med skulder i relation till inkomster på över 300 procent – är Vaxholm, Vellinge och Danderyd, där förmögenheten oftast väger upp skulden. Mindre rika kommuner har i allmänhet också mindre skulder.

Riksbanken har räknat ut att runt hälften av belånade hushåll i Sverige har en skuldsättning under 50 procent av bostadens marknadsvärde.

På samma sätt som det finns rika grupper, finns också fickor med låntagare i en mer besvärlig situation. Det handlar oftast om unga yrkesarbetande utan kapital som har gjort entré på 2000-talets bostadsmarknad och belånat sig upp till taknocken. I FI:s stickprovstest hade cirka 12 procent av låntagarna en belåningsgrad på över 90 procent på inköpsvärdet och hela en tredjedel på över 80 procent.

Vad som oroar riksbank och FI med denna grupp är inte primärt ett prisfall i sig. Eftersom bankerna i Sverige, till skillnad från USA, bara bryr sig om att man betalar räntorna och inte pantvärdet är det avgörande att folk behåller sin inkomst.

Det är här vi hittar orsaken till att tornadon häromåret bara snuddade vid Sverige. Trots att vi som liten och öppen ekonomi upplevde ett av de största BNP-rasen i Europa, ökade inte arbetslösheten så mycket att det påverkade räntebetalningarna. De högt belånade storstads­paren har behållit sina jobb och nu vänder ekonomin uppåt. Dopade av stora finanspolitiska stimulanser, skattesänkningar och hyperlåg ränta fortsätter de till och med att låna.

Och det är också här som det gemensamma svaret på FI:s, Riksbankens, BKN:s och de andras prat om skulden och dess syndighet finns. En ny internationell kreditkris, med en större och längre ­efterfrågedipp och en verklig arbetslöshetschock i Sverige, är inte huvud­scenariot men långtifrån osannolikt. En sådan utveckling skulle skapa ordentliga problem för de skuldsatta. Inte för alla, men för unga yrkesarbetande i storstads­regioner. Inget problem för bankerna, kanske. Mer för dem som ska utgöra landets framtid.