Sverige får betala dyrt när EU ska slicka såren efter corona
Bild: TT
Land efter land stängde sina gränser när coronapandemin bröt ut. Många européer tvingades stanna hemma, ekonomier sattes på paus och någon samordning länderna emellan existerade inte. Att detta skulle få stora konsekvenser var givet. Likväl att EU, som passivt hade följt medlemsländerna agerade, skulle behöva vidta kraftfulla åtgärder.
EU har nu stigit fram med besked om ett återhämtningspaket för coronapandemin, vilket bakats in i långtidsbudgeten, och som kom i mål i slutet på juli. Medlemsländernas regeringschefer enades kring en budget för åren 2021–27 samt ett återhämtningspaket på sammanlagt nästan 19 000 miljarder kronor (1 824 miljarder euro). Långtidsbudgeten för hela perioden är på 1 074 miljarder euro, medan återhämtningspaketet är på 750 miljarder euro.
Sverige – som vid sidan av Nederländerna, Danmark och Österrike – hör till gruppen »de sparsamma fyra« var under förhandlingarna pådrivande för en snålare linje där stöden skulle ges via lån och inte bidrag. Förhandlingarna slutade med att bidragsdelen i fonden består av 390 miljarder euro, medan lånen uppgår till 360 miljarder euro.
Statsminister Stefan Löfven var nöjd med utfallet. Särskilt som Sverige lyckades behålla en medlemsrabatt även om avgiften – för att täcka Storbritanniens exit – ökar från 39 miljarder kronor per år till ungefär 45 miljarder.
»Sveriges avgift har hållits nere, rabatterna är de största någonsin och för första gången finns ett regelverk i EU där respekten för rättsstatens principer kopplas till utbetalning av gemensamma medel«, sa han i juli.
Exakt hur kapitalet i återhämtningsfonden ska fördelas är inte helt klart. Vad som spikades däremot var storleksramen och principerna för hur dessa pengar ska fördelas. Men det är givet att Sverige, som anses vara ett rikt medlemsland, förväntas bidra med mer än vad man får tillbaka.
Det har gjorts en poäng av att fondkapitalet inte ska baseras på direkta medel från medlemsstaterna utan ska lånas på den internationella obligationsmarknaden. Men när 750 miljarder euro ska börja återbetalas med ränta – från år 2026 till och med 2056 – kommer det att innebära höjda medlemsavgifter för bland annat Sverige. Medlemsrabatten lär ryka.
LÄS OCKSÅ: Emanuel Sidea: SAS borde inte få mer hjälp – företagets tid är över
Under våren har Frankrikes president Emmanuel Macron – som drivs av visionen om ett mer överstatligt EU – varnat för att unionen hotas av sammanbrott om inte drabbade ekonomier får starkt stöd. Ingen har alltså hymlat om att det handlar om att till stor del rädda de två stora ekonomierna – Spanien och Italien – som är på fallrepet.
Reaktionerna har varit att sparsamma EU-länder betalar för bidrag till medlemsländer som i åratal inte förmått sköta sina ekonomier samt att bidragen inte villkoras med att de krisande ländernas strukturella problem ska hanteras. Andra bedömare lyfter fram att det finns en möjlighet att göra korrigeringar längs vägen, eftersom 30 procent av kapitalet ska reserveras till 2023 och kan då omfördelas.
Utfallet efter juliförhandlingarna är betydande, inte bara på grund av de stora summorna och att man vill emittera EU-obligationer, utan också för att EU vill börja driva in skatter. En finansieringskälla till budgeten är särskilda avgifter som tillfaller EU, bland annat finansiella transaktionsskatter och en så kallad digital avgift.
Lösningen är inte oproblematisk och lär diskuteras när budgeten hamnar på EU-parlamentets bord. Och inte minst när respektive medlemslands parlament ska ge sitt godkännande.
LÄS OCKSÅ: Emanuel Sidea: Svenska storbanker gör miljardvinster – mitt i krisen
