Sverige skriker efter mer el

Hur kan det vara så fasligt svårt? Trettio år är ändå ingen evighet.

Fram till för ett par år sedan antog de flesta prognoser att den svenska elanvändningen inte skulle stiga särskilt mycket fram till mitten av 2000-talet. Gamla kraftverk – vind-, kärn-, vatten- och vad det nu är – skulle behöva moderniseras eller ersättas med nya. En viss omstöpning från fossilt och kärnkraft till förnybar produktion låg i korten, även om svensk elproduktion redan är i stort sett fossilfri. Men på det stora hela förutsågs elanvändningen, som legat rätt konstant kring 140 TWh per år de senaste trettio åren, göra det i trettio år till.

Men så hände något.

När Energiföretagen presenterade sin Färdplan el 2019 räknade man med en ökning av svensk elkonsumtion med ungefär 35 procent, till 190 TWh, till 2045. Energimyndigheten skissade samma år på en möjlig framtid med högre elektrifiering, som innebar en förbrukning på 200 TWh år 2050. I övriga scenarier hamnade förbrukningen kring eller strax under 150 TWh.

I Energimyndighetens senaste rapport av samma slag talas om »en snabbt ökande efterfrågan på el i samhället«. Även i scenariot med lägre BNP förväntas elförbrukningen att uppgå till 170 TWh 2050, drygt 20 procent mer än i dag. En framtid med högre elektrifiering antas kräva 234 TWh, eller nära 70 procent mer el, per år.

Svenska kraftnäts senaste analys räknar med ett högsta alternativ på 298 TWh om året 2050. Energiföretagen talar om ett drygt fördubblat elbehov, upp till 310 TWh, under de närmaste 20 åren. Vattenfalls vd, Anna Borg, skrev nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter att hon räknade med »minst en fördubbling« av elanvändningen fram till 2045. Tidigare i år presenterade representanter för främst förnybara elproducenter en prognos som i stället för att utgå från dagens system och historiska erfarenheter tog fasta på det tänkta behovet bland elanvändare. Resultatet var att Sverige behöver »ta höjd för uppemot 500 TWh elanvändning år 2050«.

På lite drygt två år har prognoserna alltså gått från ingen större ökning av el­användningen till minst en fördubbling, eller rent av en ökning på närmare 260 procent.

Hur är det möjligt?

Den främsta förklaringen står att finna i industrin. I Energimyndighetens nyligen publicerade rapport Framtidens elektrifierade samhälle återkommer uppskattningen 234 TWh 2050, men med en tydlig brasklapp: »Antagandet kring den högre elanvändningen är bland annat baserad på planerade projekt inom industrin under hösten 2020. Efter att förutsättningarna i denna studie sattes har ytterligare investeringsbeslut tagits. Detta innebär att nivån på elanvändningen kan bli högre än den som antagits i scenarierna […]«

Elinvesteringsbesluten i industrin sker nu helt enkelt så snabbt att utredare på myndigheter och branschorganisationer har svårt att hänga med. Och planerna innebär ofta betydande ökningar av elanvändningen, även i förhållande till Sveriges hela förbrukning. När LKAB förra hösten presenterade sin nya produktionsstrategi innebar den ett kommande elbehov om 55 TWh om året. Det motsvarar en dryg tredjedel av Sveriges totala förbrukning och hela 40 TWh mer än Energimyndigheten räknat med för LKAB i sitt scenario med hög elektrifiering. Det är mer än kärnkraften bidrar med till elproduktionen i dag och dubbelt så mycket som vindkraften ger.

H2 Green Steel väntas dra ungefär 12 TWh och batteritillverkaren Northvolt minst ett par TWh. Till det kommer en industri som tidigare saknades helt i elprognoserna: beräkningsindustrin. För att få en ungefärlig aning om vad det kan röra sig om storleksmässigt kan de beräkningar som ligger bakom kryptovalutor duga som exempel. Bitcoinberäkningar uppskattas konsumera ungefär lika mycket el som hela Finland. Beräkningstjänster i datacenter kan bli en viktig framtida exportvara, förutsatt att elbehovet kan mötas.

Vid sidan av industrin är det främst utvecklingen inom transporter som på kort tid ändrat elprognoserna. En snabb, producentdriven elektrifiering sker av både personbilar och lastbilar. I Sverige uppskattar Ingenjörsvetenskapsakademien att transportsektorn kommer att förbruka 25 TWh 2045. Andra uppskattningar ligger närmare 30 TWh.

Förklaringen till att prognoserna för elbehovet i Sverige ändrats så snabbt är att det klarnat att vi står i början av en genomgripande förändring av ekonomin. Det handlar inte bara om mer av detsamma, utan om att göra gamla saker på helt nya sätt, eller att göra saker som inte alls gjorts förut. Det är, som tidigare vid industrialiseringen, en kvalitativ förändring, inte bara en kvantitativ förändring. Miljö och klimat är en del av förändringen, men långt ifrån de enda drivkrafterna och i ett land som Sverige, som redan har i stort sett fossilfri elproduktion, inte ens den viktigaste.

Det stämmer att Sverige har ett elöverskott. Förra året nettoexporterade vi 25 TWh. Men prognoserna, vars uppskattningar fortfarande verkar växa, ger inget hopp om att det ska hålla i sig. En fördubbling av svensk elanvändning motsvarar närmare 30 000 genomsnittliga vindkraftverk, ungefär 26 500 fler än vi har i dag, eller drygt sex kärnkraftsanläggningar av samma storlek som de tre reaktorerna i Forsmark.

Det är därför de hastigt reviderade prognoserna utlöst en nervös kakafoni från industrin och elproducenterna om behovet av ny elproduktion, men också av stora investeringar i överföring av el och annan infrastruktur. Politikerna i snart sagt alla partier vill följa efter, för alternativet är att stå över den här industrialiseringen. Frågan är bara om det politiska systemet, som just nu genomgår sin egen omstöpning, förmår att fatta så långsiktiga beslut.