Taskiga träffar

Vad är det för information om sårbarheten i det svenska finansiella systemet som majoriteten av ledamöterna i Riksbanken, »hökboet«, hänvisar till och som får dem att åsidosätta sitt enda klart och tydligt definierade mål, inflationsmålet?

Den inte helt osannolika sanningen är nog att det inte finns någon sådan påtaglig sårbarhet utan att det handlar om att majoriteten har målat in sig i ett hörn, då det visat sig att deras räntebeslut bidragit till att Riksbanken gravt missat sitt inflationsmål på 2 procent.

Det kan också handla om en överdriven fixering vid »finansiell stabilitet«, där alla eventuella risker för en finansiell kris får en oproportionerlig tyngd i beslutsfattandet. Det kan spela in att riksbankschefen Stefan Ingves är ordförande i BIS, Bank of International Settlements, som är den internationella institution som tar fram de så kallade Basel-reglerna som ställer upp kapital- och likviditetskrav på bankerna för att just minimera risker för finansiell instabilitet. Den svenska (o)vanan att försöka vara bäst i klassen, där vi exempelvis redan har högre kapitalkrav på de svenska bankerna än vad de nya Basel III-reglerna stipulerar, är en ingrediens i den soppan.

Får man tro förre vice riksbankschefen Lars E O Svensson så har den förda räntepolitiken paradoxalt nog ökat risken för finansiell instabilitet genom att den reala skuldbördan har ökat då inflationen har varit klart lägre än förväntat.

Den svenska inflationen har sedan 1997 legat på i genomsnitt 1,4 procent, vilket är 0,6 procentenheter lägre än målet. Det kontrasterar mot exempelvis Kanada, vars ekonomiska utveckling i stora drag liknar den svenska där inflationen under samma period legat på målet, det vill säga 2 procent.

Avvikelserna har accelererat de senaste åren. Riksbanken har missat sitt inflationsmål under 35 av de senaste 54 månaderna. Det vill säga den period då den globala finanskrisen har haft fullt genomslag på världens centralbankers räntepolitik. Under 15 månader har Sverige  till och med haft deflation, vilket de flesta centralbanker har velat undvika just för att det ökar risken för finansiell instabilitet genom så kallad skulddeflation.

Lars E O Svensson har också i en rad inlägg på ekonomisajten Ekonomistas gått igenom det som allmänt och av Riksbanken lyfts fram som det svenska finansiella systemets sårbara punkter, hushållens höga bruttoskuld på i genomsnitt 177 procent av disponibel inkomst och en boprisbubbla, där de reala priserna har fördubblats sedan år 2000.

De flesta kan nog intuitivt uppleva att dessa båda faktorer blinkar rött. Det var höga hushållsskulder och boprisbubblor som sänkte Irlands ekonomi och som skapat stora problem i Danmark och Holland. De senare två ekonomierna påminner ju om den svenska.

Men Svenssons analys visar att farhågorna är överdrivna. Svensson hävdar att det är fel att bara titta på hushållens bruttoskuldsättning, utan man måste även beakta dess reala och finansiella tillgångar, vilka i genomsnitt motsvarar 510 procent av disponibel inkomst, och att det är de hushåll med högst inkomster som har den största delen av skulderna, men också av tillgångarna. Den höga andelen bolån kan förklaras av att de med avdragsrätten är mycket förmånliga. Mycket högre belåningsgrad och stort utbud genom hög nyproduktion av bostäder förklarar Danmark och Hollands kris.

Enligt Svensson finns inget potentiellt »slukhål« i det svenska finansiella systemet och den största risken är riksbankens själv. Det är dags för Riksbanksmajoriteten att visa både att och hur de tänker.