Telia Soneras eget Chicago
I filmen »De omutbara« om maffiaväldet i 1920-talets Chicago finns en episk scen. Agenten Eliot Ness, spelad av Kevin Costner, spyr ut sin frustration inför Sean Connerys ärrade polisman. Jag vill få tag på Capone, säger Ness. Men jag vet inte hur!
Några scener senare korsar de gatan från polisstationen och stannar framför en port.
– Vad gör vi här? frågar Ness.
– Spritrazzia, säger polismannen.
– Här?
– Mr Ness. Alla vet var spriten finns. Problemet är inte att hitta den. Problemet är vem som vill göra Capone förbannad.
Scenen kom till livs efter att advokaten Biörn Riese från Mannheimaer Swartling förra fredagen presenterade sin utredning om Telia Soneras affärer i Uzbekistan:
»Biörn Riese konstaterar att affärerna har omgärdats av så många märkliga förhållanden att åtminstone någon borde ha reagerat vad gäller oklarheterna kring lokal partner«, skriver advokatbyrån i pressmeddelandet.
Utredningen bekräftade därmed i praktiken SVT:s »Uppdrag gransknings« avslöjanden: affärerna med diktaturen var korrupta, om inte juridiskt så åtminstone moraliskt.
Kritiken efter rapporten har varit massiv. Udden riktas mot vd Lars Nyberg, som har meddelat sin avgång, men också mot bolagets styrelse. Minister Peter Norman, representerande huvudägaren staten, lanserade samma dag »en större översyn av styrelsens sammansättning«.
Indignationen från ministern och andra kommentatorer är sund, men också rörande. Visserligen verkar beteendet i affärerna med just Uzbekistan befinna sig bortom all anständighet. Men är någon som har minsta insikter i affärskulturen i tidigare sovjetrepubliker förvånad?
Som Fokus berättade i förra veckans nummer var denna gråa värld en kärnverksamhet i det Sonera som Telia köpte 2002. Där fanns verksamhet i Azerbajdzjan, Kazakstan, Moldavien och Georgien. Verksamheten har beskrivits i delårsrapport efter delårsrapport, i årsredovisning efter årsredovisning. Öppet för såväl medier som andra ägare. Alla har vetat, eller borde ha vetat, hur det har sett ut. Alla visste var spriten fanns. Men ingen knackade på dörren och frågade. Som »Uppdrag granskning« till slut gjorde.
Visserligen har det funnits kritik. Banco Fonder sålde till exempel sina aktier i Telia Sonera redan 2008, med hänvisning just till affären i Uzbekistan. Men det är bara på marginalen. Större kampanjer mot Telia Soneras östaffärer från medier, Aktiespararna eller andra ägare lyser med sin frånvaro. I ett bolag som Telia Sonera, med tusentals svenska privatsparare som ägare, faller därför ansvaret brett. Även på oss i massmedierna.
Minister Norman försöker nu peka ut styrelsen som den värsta boven. Men frågan är om inte regeringen bär det allra högsta ansvaret. Med 37 procent av aktierna är man tongivande på ett sätt som få andra ägare är. När Wallenberg har en sådan ställning fyller de halva styrelsen med sitt folk. I Telia Sonera finns i princip bara ägaroberoende tjänstemän.
Bolaget har därmed hamnat i ett olyckligt mellanläge med en ägare i form av regeringen som inte vill axla sin ägarroll fullt ut. Som tvärtom har en av privatiseringsambitioner förstärkt beröringsskräck. Det är ett mellanläge som känns igen från flera andra statliga bolag, inte minst Vattenfall.
Staten är i desperat behov av en genomarbetad och tydlig strategi för sitt ägande i bolag. Sedan i somras finns ett sådant förslag i form av tidigare Nordeachefen Hans Dalborgs utredning. Den verkar dock ha fastnat på departementet.
Härommånaden gick Peter Norman också ut och signalerade en omsvävning i moderaternas privatiseringsambition, att partiet nu är mer positivt till statligt ägande. Vad det innebär för reformen av hanteringen är oklart. Men Chicagofasonerna i Telia Sonera visar tydligt på det desperata behovet av en uppstramning.
