Till sista droppen

Det blev ingen lag mot tiggeri i Norge. I sista stund drog vågmästarna Senterpartiet tillbaka sitt stöd från förslaget som lagts av regeringsduon Höyre och Framskrittspartiet. Och kanske skulle ett tiggarförbud bli väl magstarkt i ett land som gärna beskriver sig som världens främsta välfärdsstat där miljarderna på banken bara växer.

Norge är trots allt en nation där de socialdemokratiska traditionerna sitter djupt. Efterkrigstidens oljeäventyr har organiserats efter solidariska principer. De enorma rikedomarna har först och främst gjort samhället rikt. Med en effektiv 78-procentig skatt på vinsterna har stora belopp kommit i samhällelig ägo. Oljemiljardärerna är få och fortfarande inte särskilt rika med internationella mått mätt.

Norska Oljefonden är däremot den största institutionella förvaltaren i världen med ett kapital på 6 500 miljarder kronor, nästan dubbelt så mycket som Sveriges årliga BNP. Enligt reglerna ska bara 4 procent, avkastningen, kunna slussas in i den norska statsbudgeten – men även det är en imponerande summa, statskassan kan varje år förstärkas med 262 miljarder kronor.

Så visst har Norge råd att tillåta sina tiggare.

Men ändå är allt inte som vanligt.

Så sent som i juni låg priset på nordsjöolja fortfarande på den nivå strax över 100 dollar som världen vant sig vid de senaste åren. Därefter har det i princip kollapsat, till dagens nivå på runt 50 dollar. Oljepriskraschen har vänt upp och ned på världen, där stater som Ryssland och Venezuela närmar sig katastroftillstånd.

I Norge är det ännu en bit till krisen. Landets olja är inte fullt lika dyr att ta upp som på andra ställen och man har som sagt besparingar. Men händelserna har ändå försatt norrmännen i ett tillstånd av djup självrannsakan.

Investeringarna i fortsatt utbyggnad har den sista tiden dragits ner radikalt, de flesta oljebolag har minskat sina budgetar med 20–30 procent. Oljeserviceindustrin har redan gjort sig av med 10 000 jobb. Lika mycket eller mer lär följa framöver.

Den tidigare höga prisnivån dolde under många år faktumet att den norska oljeutvinningen passerade sin toppnivå 2001 och i stället vänt nedåt och närmast halverats. Oljeprischocken tillsammans med den sjunkande oljeproduktionen får långtgående återverkningar på det norska samhället.

Därför är intresset för de få nya fyndigheter som hittas enormt. Mitt i allt mörker inleds nämligen utvinningen av det största oljefältet på många år.

Den 13 februari 2015 överlämnades en detaljerad utbyggnadsplan till Norges oljeminister Tord Lien för oljefältet Johan Sverdrup, ett oljefält som kan mäta sig med de tidiga jättefynden Ekofisk och Statfjord från sextio- och sjuttiotalen.

– Det nya oljefältet kommer att fylla på den norska oljefonden med ytterligare 1 000 miljarder kronor under sin livstid, säger Torstein Sanness, Lundin Norways chef.

Torstein Sanness, chef för Lundin Norway.

Han är norrman men jobbar åt svenska Lundin Petroleums norska dotterbolag. Torstein Sanness är en av veteranerna i oljeindustrin. Sanness spelar i dag en betydande roll i det som norrmännen hoppas ska bli en omstart för landets oljeindustri. Det var Torstein Sanness som ihop med sin prospekteringschef Hans Christen Rönnevik och ett litet team av folk i Lundins norska bolag som hittade fältet.

– Lundin var de första som sa ja till vårt projekt, säger Torstein Sanness.

– Vi hade blivit överköpta från oljebolaget DNO och när vi hade vår teori om mer olja åkte vi ner till Genève och träffade Lukas och Ian Lundin. Vi satt en hel kväll och diskuterade. Till slut sa de, okej kör.

Bröderna Lundin tog den risk ingen annan ville ta. Och det blev en lyckträff.

Att det är Lundin Petroleum – ett svenskt bolag – som till slut skulle öppna vägen för vad som kan bli en ny oljeboom i Norge är förstås lite snöpligt för vissa. Den dåvarande norske oljeministern Ola Borten Moe såg också till att döpa fältet efter den norske politikern Johan Sverdrup som kallats den norska parlamentarismens fader. Sverdrup var statsminister 1884–1889 och la grunden för Norges självständighet –  från Sverige.

Torstein Sanness blir i april styrelseordförande för Lundin Norway efter ett helt liv i den norska oljeindustrin. Han är en av veteranerna bakom det norska oljemiraklet som började på sextiotalet. Då var skepsisen stor.

»Man kan bortse från möjligheten att det kan finnas kol, olja eller svavel på kontinentalsockeln längs den norska kusten«, slog experterna i Norges Geologiske Undersökelse fast 1958 i ett brev till UD.

De fick väldigt fel.

Oljan har flödat i nästan 50 år, och den pumpas antagligen upp i 50 år till. Norge har förvandlats från ett ganska fattigt land med shipping, jordbruk och fiske till ett av världens rikaste länder. Torstein Sanness menar att utbyggnaden av den norska oljeindustrin har gjorts väldigt bra. Nationen har fått del av inkomsterna. Och de stora internationella oljebolagen har fått rätta sig efter de lagar och regler som norska regeringar satt upp. Alla bolag har till exempel tvingats dela med sig av sina data när de letat, uppgifter som Oljedirektoratet samlat i en särskild databas, Petrobank, som alla sedan har tillgång till. Något som skulle visa sig avgörande när Sanness och hans grupp började leta.

Utvinningen av Norges olja har genom åren främst skötts av Statoil, Skandinaviens största företag som är börsnoterat men ägs till två tredjedeler av norska staten.

När oljan på hemmaplan runt millennieskiftet började sina genomförde Statoil en omfattande »internationalisering« med betydande investeringar utomlands. Omorienteringen från norsk sockel till internationella affärer har dock inte varit framgångsrik och har kostat mycket pengar.

Häromveckan redovisade Statoil förlust. Omfattande nedskärningar väntar. Statoil har redan gjort sig av med 1 900 anställda och ytterligare tusentals av de 12 000 anställda ingenjörerna får antagligen gå.

Medan Statoil under åren efter millennieskiftet gav sig utomlands för att hitta ny olja, koncentrerade sig Torstein Sanness och hans folk på att åter studera de historiskt mest oljerika delarna av norsk sockel. Med hjälp av gammal data från Petrobank och ny 3D-seismik blev de övertygade om att det kunde finnas mer olja alldeles i närheten av gamla fynd.

Teorin presenterades för ett antal av de största oljebolagen – Statoil, Shell, BP och Total – men ingen av dem nappade. Statoil hade dessutom lämnat tillbaka delar av licensen i det område där Lundin nu ville provborra.

Som tur var blev Lundin Petroleums första provborrning lyckad. Till allas överraskning hittade de olja i ett första område, som fick namnet Edvard Grieg-fältet.

Sanness och Rönnevik visste nu att deras teori stämde. Det var mycket troligt att det också skulle finnas olja i södra delen av Utsiraformationen, 1 940 meter under havsbottnen. Provborrningar 2010 gav dem rätt. Gigantfältet Johan Sverdrup hade hittats.

Statoil som tagits på sängen, fick bråda dagar för att ta tillbaka initiativet. Och eftersom de fortfarande ägde 40 procent av licenserna så utsågs Statoil till operatör med ansvar för utbyggnaden. Det är den utbyggnadsplan som lämnas till oljeministern i dagarna. Och därmed påbörjas ett nytt kapitel i Norges oljeäventyr.

Utbyggnaden kostar över 200 miljarder norska kronor och ska ge 55 000 jobb, enligt tidningen Kapital. När väl Johan Sverdrup är i produktion i början av 2020-talet bidrar fältet med över 500 000 fat olja per dag, vilket ökar norsk oljeproduktion med ungefär en tredjedel (även om produktionen ändå inte når upp till toppen från 2001).

Lundin Petroleum beräknas få 22–23 procent av inkomsterna från fältet – en svindlande summa på 70 miljarder kronor eller mer under fältets livslängd, som beräknas producera till 2050.

Fyndet i Norge har gjort Lundin Petroleum till ett av Stockholmsbörsens större företag. Lundins norska dotterbolag har på tio år vuxit från nio anställda till ett miljardföretag. Företaget kommer att mångfaldiga sin oljeproduktion under kommande år och blir därmed en av de viktigaste aktörerna på norsk sockel.

I oljestaden Stavanger är det ingen som vill ta ordet kris i sin mun, åtminstone om man får tro tidningen Kapital. Hotellbeläggningen har sjunkit med 20 procent och även fastighetspriserna är på väg ner. Men kanske skulle ingen i Sverige heller reagera om vi hade samma låga arbets-löshet på 2,6 procent och sedan såg den stiga till 3,0 procent. Finansminister Siv Jensen ser ingen anledning till »kortsiktiga åtgärder«, förklarade hon häromveckan till Dagens Näringsliv från helikopterplattan på ett av plattformsbyggena i staden.

– Norsk ekonomi står inför stora förändringar, säger finansministern.

Men hon tycker att det finns en stor vilja till omställning. Det är nog inte alla norrmän som håller med. Oljeindustrins dominans har under lång tid gjort »fastlandsekonomin till ett sidospår«, skriver exempelvis chefen för Hydrokoncernen Svein Richard. Vem vill väl vakna upp ur drömmen där Norge är världens bästa land att bo i? undrar han. Men halveringen av oljepriset är en väckarklocka, menar han. Nu måste »Norge efter oljan« börja diskuteras. Norge måste satsa på andra branscher. Hydro självt har sedan ett antal år lämnat oljesektorn och tillverkar aluminium.

Inser problemen. Norges finansminister Siv Jensen anser att landet står inför stora förändringar.

Men även Torstein Sanness är lite orolig för vad som nu ska hända.

– Min generation har arbetat hårt och gjort det bra. Frågan är dock om den generation som nu växer upp är beredd på att jobba lika hårt, eller kommer man att ta rikedomarna för givet?

Såväl finansministern, oljeministern och kommunledningen i Stavanger – liksom för övrigt var och varannan norrman – förenas i fortsatt optimism. Alla är överens om samma sak:

Oljepriset stiger snart igen.

Fakta | Fortsatt fall spås

Oljepriset har repat sig de sista dagarna från botten på strax över 40 dollar, och låg i onsdags på drygt 53 dollar. Men frågan är om prisfallet verkligen är över. Amerikanska Citibank spådde i en färsk analys att priset kan fortsätta falla till 20 dollar.

Bakom prisraset ligger överproduktion i hela världen men framför allt i Saudi-arabien. Som Fokus har berättat om i en tidigare artikel står landets oljekranar vidöppna och saudierna säljer sin olja till rabatterade priser. Saudiarabien vill återta marknadsandelar och hävda landets position som världens största oljeproducent. USA har accepterat saudiernas prispolitik, även om det drabbar landets egen skiffergasbransch. I gengäld får amerikanarna saudiernas stöd i kampen mot IS. Ett lågt oljepris destabiliserar samtidigt flera av USA:s fiender, som Ryssland, Iran och Venezuela.

Fakta | Halverat pris 

Oljepriset enligt Opecs referenskurs (dollar/fat).