Tillväxt utan jobb

I Södertälje, Oskarshamn och Luleå känner man en svag vind av den vändning i ekonomin som finansminister Anders Borg talar om. På de orterna anställer nu Scania 100 personer. Sam­tidigt uppger en av tre svenska under­leverantörer inom industrin i veckan att de förväntar sig att behöva mer folk under tredje kvartalet i år. Riksbankens höjning av reporäntan förra månaden understryker att tillförsikten bedöms som välgrundad.

Ändå betyder inte det att Sveriges nära tio procent arbetslösa kan andas ut. Trots att Scania anställer kommer de vid årets slut fortfarande att ha 1 000 färre anställda än de hade före finanskrisen.

Det samband som ofta tas för givet, att arbetslösheten med viss eftersläpning följer BNP genom upp- och nedgångar, har nämligen försvagats, det visar Riksbankens studier. I en rapport från i våras förklarar man att sambandet har varierat över tiden och att det i de senaste årens nedgångsfas inte var så starkt som tidigare.

– Arbetsgivarna har sannolikt behållit personal i större utsträckning än de brukar under konjunkturnedgångar, vilket betyder att de haft ett resursöverskott att utnyttja i uppgången, säger Kent Friberg, ekonom på Riksbankens penningpolitiska avdelning.

Anledningar till att man »övervintrat« mer kapacitet än vanligt kan enligt Friberg vara att företagen bedömt nedgången som temporär och att man har kalkylerat med svårigheten att rekrytera rätt kompetens när efterfrågan ökar igen. Även den sänkta arbetsgivaravgiften kan ha haft betydelse.

Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, håller med om att sysselsättningen inte gått ned så mycket som väntat givet det dramatiska BNP-tappet under krisen. Han ser dock inte orsaken bara i att företagen låtit bli att avskeda.

– Svensk ekonomi har varit tudelad, med en inhemsk marknad som i motsats till många andra länder stått relativt stark genom hela krisen, och en exportsektor som å andra sidan drogs ned på knä av den globala kollapsen, säger han.

Den inhemska marknaden har kunnat stödja hela ekonomin, vilket i sin tur berott bland annat på att fastighetsmarknaden hållits uppe av det låga ränteläget. Stabila bopriser har hållit hushållens förmögenheter, och därmed konsumtion, uppe, till skillnad från andra delar av Europa.

När hjulen nu börjar snurra är det alltså främst inom exportindustrin som jobben ska komma och där får man räkna med en viss tröghet, enligt Robert Bergqvist. Arbetskraftens produktivitet ligger på en betydligt lägre nivå än före krisen och innan det blir några nyanställningar finns betydande möjligheter att effektivisera.

Liknande mönster ser man i USA. Den amerikanske ekonomen Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister under Bill Clinton, säger i tidningen Economist att »högre vinster i företagen leder inte längre till fler arbetstillfällen. Vi bevittnar just nu en frikoppling mellan vinster och jobb.«

Larry Hathaway, ekonom på UBS Bank, ser tre skäl till detta. Ett är effektiviseringar i befintlig organisation, som Bergqvist talar om. De två andra skälen är relativt god tillgång på arbetskraft och att en allt större andel av vinsterna kommer från utvecklingsländerna.

Även i Tyskland, Frankrike och Storbritannien har företagen denna gång agerat annorlunda än under tidigare kriser och hamstrat arbetskraft i nedgången, exempelvis genom omfattande program av fyra­dagarsveckor, frysta löner och frivillig tjänstledighet. Poolen av anställd men ledig kapacitet jämnar ut efterfrågeökningen och resulterar nu i färre nya jobb.

Risken för »jobless growth«, som vi såg redan i förra konjunkturuppgången, dryftas även utanför Europa, men särskilt central är frågeställningen i USA. Där förväntas tillväxten i år uppnå 3,2 procent – att jämföra med euroområdets fortsatt svaga 0,8 procent – men de åtta miljoner amerikaner som blev arbetslösa under krisen hittar enligt färsk statstik inte tillbaka till arbete i önskvärd takt. Trots uppgången är antalet nya jobb färre än väntat och antalet personer som söker arbetslöshetsunderstöd nådde den senaste månaden åter fjolårets höga nivå.

Nobelpristagaren Paul Krugman sa när han var i Sverige nyligen att »Arbetslösheten, särskilt långtidsarbetslösheten, ligger fortfarande på nivåer som skulle ha betraktats som katastrofala för inte så länge sedan.«

Hur sysselsättningen utvecklar sig i USA de närmaste månaderna kommer att ha betydelse såväl för förtroendet för den långsiktiga återhämtningen i världsekonomin som inrikespolitiskt för president Obama, eftersom det är kongressval i november.

Frågan är hur stor andel av arbetslösheten som är strukturellt betingad, det vill säga som beror på att grundläggande förutsättningar förändrats inom olika sektorer i eknonomin, och hur stor andel som är cyklisk, orsakad av tillfälligt försvagad efterfrågan. Omställningar som krävs för att häva strukturell arbetslöshet är ofta mer smärtsamma och långvariga, som tidigare kriser i den svenska varvsindustrin och brittiska gruvarbetarindustrin vittnar om. I USA ser många framför sig att bil­industrin går ett liknande öde till mötes.

Robert Bergqvist på SEB anser att det är för tidigt att säga om Sveriges arbetslöshet denna gång innehåller något avsevärt strukturellt element. Det visar sig först när företagen börjar bygga upp kapacitet igen. Då kommer det också att bli uppenbart att begrepp som »svenska produktionsresurser« och »svensk kapacitet« i globaliseringens tidevarv blivit föråldrade, anser han.

– När arbetsgivarna ställs inför valet att öka produktionen antingen i Sverige, Baltikum eller Kina så kommer de att göra företagsekonomiska val oberoende av vår inhemska definition på kapacitetsutnyttjande och resurstillgångar. Jag tror vi för diskussionen alldeles för snävt i dags­läget, säger Robert Bergqvist.