Tragiskt paragrafdrama

Det låter som en titel till en Lars Norén-pjäs. Med tanke på tonläget i debatten är referensen inte så dum. 3:12-reglerna är ett av de värsta familjegrälen inom svensk ekonomisk politik.

Det handlar om något så debattsövande som regler för vinstuttag i så kallade fåmansföretag. Ändå är det ett bråk som aldrig tar slut. I veckan gick remisstiden ut för en promemoria med förslag till förändring i reglerna. Det blev ett ramaskri. Remissinstanserna var rasande. Dagens Industris ledarsida nådde betablockerarnödvändiga ilskenivåer.

I övrigt var det tystare. Politiska reportrar gäspade. Politiker log skevt åt näringslivets gnällande. Se där, ett särintresse!

Dualiteten är dock naturlig. 3:12-reglerna är helt centrala för dem det berör – företagare som är tillräckligt framgångsrika för ha pengar att dela ut. Och ointressant för alla andra. Men frågan borde engagera flera. Det handlar trots allt om motorn i det privata näringslivet. En plåtbockare i norra Småland som dragit i gång ett företag och nått framgång vill skörda frukterna av det. Naturligtvis gör hen det i form av lön. Men på lön betalar man sociala avgifter och inkomstskatt. Över en viss nivå blir skatten för varje extra intjänad krona hög. I dag är marginalskatten för en löntagare maximalt 57 procent. Ur företagarens perspektiv, om man också drar bort arbetsgivaravgifter, är marginalskatten på intjänade pengar totalt 67 procent.

Alternativet är aktieutdelning. Det är inkomst av kapital som beskattas lindrigare. Men för att inte alla företagare i Sverige ska sluta ta ut löner och i stället ersätta sig med utdelning har myndigheterna sedan sjuttiotalet försökt strypa uttaget. Efter många år med drakoniska nivåer blev skattereformen i början på nittiotalet ett trendbrott. Då skapades tydliga särregler för just delägare i fåmansföretag i dåvarande lagen om statlig inkomstkatt. De fanns i lagens tredje paragraf och tolfte moment – 3:12.

Skattereformen innebar en lättnad för företagarna, som nu fick ökade möjligheter att ta ut vinst i form av kapital. Men nivåerna var fortsatt ganska höga. Det var först i januari 2006 som en förändring av villkoren gjorde det attraktivt att inom 3:12-reglerna göra aktieutdelningar. De borgerliga regeringarna har sedan dess gjort ytterligare små lättnader. Skatten för en sådan utdelning är i dag 38 procent – avsevärt lägre än om man tar ut det som lön.

Perioden efter 2006 har inneburit en explosion av vinstuttag på detta vis. En studie från statliga ESO i fjol antydde att de nya reglerna blivit för generösa, och varnade för att det mest handlade om för staten oönskad skatteplanering. Finansdepartementets aktuella förslag syftar bland annat till att begränsa vissa branschers utnyttjande av reglerna.

Svenskt Näringsliv anser däremot att förändringen var en framgång. Att företag börjat dela ut pengar som legat och dammat i bolagen och att förändringen gett extra utdelningar på tiotals miljarder årligen och därmed extra skatteintäkter.

Bakom detaljbråken finns en konflikt på en högre, ideologisk nivå.

Stora delar av näringslivet vill egentligen helt slopa alla hinder för att plocka ut vinster som kapital. De hävdar att entreprenörsviljan då skulle öka så mycket att vinsterna för samhället skulle uppväga förlusterna i löneskatter. Motargumentet är att detta riskerar att skjuta sönder grunden i den svenska lönemodellen och dränera trygghetssystemen.

Två fundamentala intressen i samhället står emot varandra. Men i stället för en intressant ideologisk debatt har vi fått en pajkastning på detaljnivå. Reglerna är dessutom nu så snåriga att de nästan inte går att förstå. Inte konstigt att det inte blir någon vettig diskussion då.