Tro, hopp och bokslut

Det klirrar i både kassor och kök. Restauranger som Mathias Dahlgren och Frantzén, med avsmakningsmenyer för över 2 000 kronor, är fullbokade tre, fyra helger framåt. Bokningstjänsterna på restaurangernas hemsidor hänvisar dem som vill avsluta arbetsveckan med häst-tataki eller confit på grishuvud till väntelistan.

Det är inte bara lyxkrogarna som drar folk. Vi lägger mer pengar på restauranger och caféer i allmänhet. Detsamma gäller för underhållning och kultur. Ja, hushållens konsumtion ökar på så gott som alla områden.

Den som har ett jobb, och begränsar perspektivet till den egna plånboken, kan nöjt konstatera att det går bra nu. För medan konsumenter i många andra länder lever under smärtsam åtstramningspolitik, kan svenskarna se de disponibla inkomsterna öka år från år.

Jobbskatteavdragen har i fem upplagor pytsat ut flera hundralappar extra per månad. Löneökningar i kombination med en rekordlåg inflation har stärkt köpkraften ytterligare. Därutöver har de låga räntorna inneburit ännu mer pengar över för dem som har bostadslån.

Det är de här pengarna som hållit i gång konsumtionen, och därmed hela landets ekonomi, under krisen. Överbryggningspolitik, brukar det kallas.

Genom olika stimulanser har regering och riksbank försökt minska verkningarna av lågkonjunkturen och hålla i gång ekonomin. Att den strategin alls varit möjlig beror på det överskott som Sverige gick in i krisen med. Andra länder, som inte haft samma utgångsläge, har fått skära i utgifterna och höja skatterna vilket sänkt deras ekonomier ytterligare.

Klirret från lyxkrogarnas glas står i stark kontrast till läget i den svenska industrin. Samtidigt som vi köpt varor och tjänster som aldrig förr har det varit betydligt dystrare i exportsektorn. Företagen har i flera års tid lidit under en svag efterfrågan från omvärlden. Exportindustrin står för ungefär hälften av Sveriges BNP, och stimulanspolitiken som hållit den andra halvan av ekonomin flytande kan inte fortsätta hur länge som helst.

– Exporten är en så pass stor del av vår ekonomi. Om den inte kommer i gång drar den med sig även den inhemska ekonomin, säger Tor Borg, chefsekonom på SBAB.

I ett sådant läge finns det inte mycket regeringen kan göra. Budgetöverskottet har sedan länge ätits upp och övergått i ett underskott som i år beräknas uppgå till  87 miljarder kronor. Reformutrymmet är obefintligt under nästa mandatperiod, enligt Konjunkturinstitutet. När finansminister Anders Borg mötte socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson i Svt:s »Agenda« klargjorde han att det inte blir aktuellt med fler skattesänkningar. I stället kunde det framöver bli nödvändigt att höja skatterna.

Krisstrategin har alltså byggt på att det förr eller senare kommer en vändning i konjunkturen och att exporten tar fart.

Det är därför det är så stort fokus på de bokslut som började presenteras i veckan. Mycket hänger nu på att affärerna för företag som Volvo, SKF och Atlas Copco kommer i gång på riktigt.

En sådan vändning har länge beskrivits som »snar« eller »stundande« av medier och analytiker, utan att den har materialiserats. För varje nytt kvartal har vändpunkten skjutits fram.

Än så länge har både hushåll och företag högt förtroende för ekonomin och tror på framtiden i Konjunkturinstitutets undersökningar. Men det kan det bli ändring på om återhämtningen dröjer. Då riskerar industrierna bli tvungna att spara mera – omstrukturera och avveckla – för att klara sig. En sådan utveckling skulle spilla över på den övriga ekonomin, menar Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet.

– Företagen håller uppe sysselsättningen i tron att bättre tider väntar runt hörnet. Men det finns ju en gräns för hur länge man kan vara optimistisk. Om vi står vid den gränsen nu är svårt att veta, men uteblir exportuppgången får företagen anledning att ompröva sina planer.

Om det sker finns det väldigt få åtgärder att sätta in, säger fristående analytikern Peter Malmqvist.

– Den makroekonomiska arsenalen är uttömd. Det finns inte så många fler stimulanser att ta till.

De flesta är dock övertygade om att vändningen faktiskt kommer väldigt snart. Peter Malmqvist ser hur konjunkturkurvorna i Europa pekar uppåt på bred front. Inte heller på börsen verkar det finnas någon större oro: Stockholmsbörsens OMXS-index nådde rekordnivå i mitten av januari och förväntningarna på exportföretagen är mycket höga.

Vad skulle då kunna gå snett?

Ett orosmoln är valutaturbulensen på många tillväxtmarknader. Tidigare i veckan föll valutor som sydafrikanska randen, indiska rupier och turkiska liran. Om valutaoron sprider sig till euro-zonen skulle den svenska kronan än en gång växa sig starkare mot euron och missgynna exportföretagen.

En annan risk rör återhämtningen i resten av Europa, dit nästan tre fjärdedelar av Sveriges varuexport går. Tar det längre än väntat för krisländerna att komma på fötter och börja handla mer med Sverige dröjer vändningen.

Det är nödvändigt att exporten får ny kraft och att nya beställningar börjar rulla in till industrin. Om rapporterna som nu släpps kan visa att det är ditåt man rör sig är det bra, men knappast tillräckligt. För att motivera börsuppgången till dagens rekordnivåer måste industrin fortsätta att leverera positiva rapporter.

– Det krävs flera år av återhämtning och en rejäl uppgång i konjunkturen innan vi är tillbaka på stabil mark igen, säger Konjunkturinstitutets Jesper Hansson.

Den 6 februari presenterar Volvo sitt bokslut. Det är ett av Sveriges största företag. Om Volvo inte börjar sälja fler lastbilar blir det ganska snart betydligt lättare att boka det där bordet. För den som fortfarande har råd.