Tryggare kan ingen vara
Endast Sverige svenska bankkrusbär har. Trenden för resultaten för årets tredje kvartal var närmast övertydlig. Exportföretagen lyckades inte leva upp till förväntningarna medan hemmamarknadsföretagen som bankerna har det mycket gott.
För den internationella konjunkturen har inte lyft såsom aktiemarknaden prisat in under sensommarens rally. (Se där en liten känga till en av årets tre »nobelpristagare« i ekonomi, Eguene Fama, och hans effektiva marknadshypotes.) Utvecklingen går i stället väsentligt trögare och storföretagen har åter plockat fram de, efter fem års nyttjande, rätt slitna besparingsmanualerna. Volvo, Electrolux och även Ericsson är exempel på storföretag som har plockat fram eller som kommer att ta fram besparingsyxan igen. De lär få fler efterföljare.
Störst har motvinden varit för exportföretagens svenska enheter, där den starka kronan gjort exponeringen mot snålblåsten allt tuffare. Värst är situationen inom basindustrin, där exempelvis stålföretaget SSAB:s europeiska verksamhet, med sina tre svenska stålverk, redovisade ett negativt resultat före avskrivningar för årets tredje kvartal. Pengarna rinner ur verksamheten. Men även de mer högförädlade delarna av svensk verkstadsindustri har det allt tyngre. Med en alltmer pressad lönsamhet börjar många svenska enheter nu påminna om träden i kantzonerna vid ett nyupptaget kalhygge – det blir mer och mer utsatta för varje storm.
Exportsektorns motvind kontrasterar stort mot de företag som lever ett tryggt liv i lä på den svenska hemmamarknaden. Och tryggare kan ingen vara än vår välvuxna bankskara. Den stabila svenska makroekonomin, vilket gör de egna upplåningskostnaderna liksom kreditförlusterna mycket låga, och avsaknad av priskonkurrens gör att de lönsamhetsmässigt ligger i världstoppen. Swedbank stoltserar med en avkastning på sysselsatt kapital på över 16 procent, där SEB och SHB kommer strax efter, men där numera »ostatliga« Nordea ligger en bra bit efter.
Relaterat till räntenivån är detta extrema nivåer, vilket till stor del beror på den frälseliknande marknadsställning de har.
Stabil svensk ekonomi, klen konkurrens, som gör att de likt forna tiders högadel skaffat sig en egen beskattningsrätt på sina kunder, Riksbankens relativa högräntepolitik, vilken gör det lättare för bankerna att hålla sina räntemarginaler, (samtidigt som den slår åt andra hållet för exportindustrin genom att hålla kronan på en hög nivå) är den treenighet som bygger lönsamheten.
Att Nordea, som räknar de fyra nordiska länderna som sin hemmamarknad, lönsamhetmsässigt sladdar visar dels att förutsättningarna i Sverige är exceptionella, dels att storleks- och skalfördelarna av att vara verksam på flera marknader är mycket begränsade. För med snart 20 år av nordiska integrations- och samordningsövningar så borde Nordea lönsamhetsmässigt ligga i topp om det fanns några vinster att hämta.
Den likaledes »välkonsoliderade« dagligvaruhandeln med Ica och Axfood, som de börsnoterade aktörerna, trivs också med den starka svenska ekonomin och sin egna starka marknadspositioner.
På en annan »välstrukturerad« marknad, telekom, kan man också skönja en ny trend och det är att marknadsledaren Telia Sonera marginalmässigt drar ifrån konkurrenterna. För affärsområdet mobilitetslösningar ökade rörelsemarginalen före avskrivningar med tre procentenheter till 47 procent. Marknadstvåan Tele2 tappade en procent och ligger som trean Telenor runt 30 procent medan fyran »3« såg sin marginal falla från 33 till 25 procent. Sa någon naturligt monopol?
