Tuppar som fäktas

Riksbankens beslut i förra veckan att sänka styrräntan till minusnivåer var egentligen inte oväntat, även om flertalet marknadsaktörer överraskades när beskedet väl kom. Införandet av nollränta i oktober i fjol visade att man menar allvar med inflationsmålet på 2 procent.

Det som oroar banken är inte bara inflationstakten i dag, utan förväntningarna om framtiden. Även på fem års sikt tror inte finansmarknaden att målnivån på 2 procent uppnås. Det är en farlig utveckling. Inflationsmålet, Riksbankens själva huvuduppgift, riskerar därmed att förlora sin roll som ankare för den svenska pris- och lönebildningen.

Ett kvitto på detta kom i veckan när Svenskt Näringsliv och LO brakade ihop inför avtalsrörelsen. Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne förklarade att löneökningarna bör stanna på noll medan LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avsåg att hjälpa Riksbanken nå sitt mål och begära ökningar på två procent. Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren kontrade: »Då kommer du att stå utan företag. Det är den grekiska utvecklingen.«

Det senare är en liten överdrift då Sverige har en flytande växelkurs som ska kompensera för en avvikande utveckling. Men även om tuppfäktningen är ett förhandlingsspel blottlägger det en klyfta som finns i synen på den förda penningpolitiken och inflationen. Det gäller både i Sverige och internationellt.

Ända sedan slutet av 2008 har det framförts oro från både kapitalmarknads- och företagshåll för amerikanska Federal Reserves så kallade »kvantitativa lättnader«, köp av långfristiga värdepapper, i slutet av 2008. Oron har varit att dessa skulle ge skenande inflation, urholkande av dollarns värde samt inte minst upptrissade tillgångspriser, bubblor och nya kriser.

Riksbankens fokus på finansiell stabilitet omfamnades därför varmt. Det är därför bankens senaste omsvängning, till att åter gå »all in« på inflationsmålet, upplevs som ett svek. »Det kommer att gå åt helsike«, som Dagens Industris Henrik Mitelman kommenterade minusräntan.

Så här långt är det svårt att se något större fog för kritiken av okonventionell penningpolitik. USA har klarat sig väsentligt bättre än länder med mindre expansiv penningpolitik, som euroländerna. Den amerikanska inflationen ligger under målet och dollarn är starkare än på mycket länge. Räntorna har heller inte stuckit i väg när Federal Reserve slutat »trycka pengar«. USA lånar pengar till en ränta på strax över 2 procent, i reala termer nollränta.

En slutsats av detta är att priset på pengar inte är konstlat lågt. Det stöder tesen att problemet i världsekonomin handlar om bristande efterfrågan. Det vill säga att det sparas för mycket och investeras/konsumeras för lite. Sveriges stora bytesbalansöverskott är en tydlig signal om denna obalans.

Marginalavkastningen för ytterligare sparande är mycket låg. Vi befinner oss i vad ekonomen Keynes kallade »sparparadoxen«, där ytterligare sparande sänker den ekonomiska aktiviteten. Deflation stärker detta improduktiva sparbeteende ytterligare, där samlandet av pengar på hög får en positiv realavkastning trots stagnerande samhällsekonomi.

Finansanalytikern Peter Malmqvist hade därför rätt när han i en debattartikel i Dagens Industri kommenterade Riksbankens beslut: »Det är en situation som upphäver allt vi lärt oss om marknads-ekonomi, där vi ju ska bli kompenserade för att vi avstår konsumtion till kommande generationer, inte bestraffade.«

Men det är inte minusräntan, som Malmqvist menar, som står för upphävandet den historiska ordningen utan deflationsrisken och sparparadoxen. Riksbanken agerar rätt. Att penningpolitiken inte är det bästa instrumentet att hantera detta tillstånd är dock en helt annan historia.