Tystnad när tusentals varslas

Telia i Farsta utanför Stockholm, fredag eftermiddag 8 februari. Det är lite blåsigt. Folk som kommer ut genom en av portarna har just fått höra att bolaget ska minska antalet anställda med 3 000 personer, varav 2 000 i Sverige. Det motsvarar nära 20 procent av den totala styrkan. I ett bolag som de senaste åren har bantat kraftigt. Men ingen vill kommentera och skylta med namn och bild i media. Någon säger sedan att neddragningen »nog är bra för bolaget«.

– Det är så känsligt. Alla är rädda att tillhöra de »övertaliga«. Ingen vågar säga vad de tycker, inte på det här tidiga stadiet när vi inte vet vilka personalkategorier det handlar om, säger Unionens klubb­ordförande Berith Westman, som också sitter i styrelsen.

En vecka tidigare meddelade Ericssons koncernchef Carl-Henric Svanberg att 4 000 personer ska bort, varav 1 000 i Sverige. Inte heller det sände några chockvågor genom landet. Tidningarna handlade mer om aktiekursen än de förlorade jobben. Aktiekursen berör visserligen ett större antal personer – alla som äger aktier, via egna fonder eller allmänna pensionen. Jobben berör bara de direkt drabbade. Men det finns andra förklaringar också.

– Det blir ofta större liv när man varslar bilarbetare än civilingenjörer, för tjänstemän och ingenjörer har lättare att få nytt jobb, tror Gunnar Wetterberg, ekonom och debattör på Saco.

Vi har vant oss, är en annan bedömning.

– Det finns en mental trötthet, det har blivit så vanligt. Globaliseringen driver ju ständigt fram neddragningar och förändringar även om företagen går bra, säger Paul Åkerlund, klubbordförande för IF Metall på Saab i Trollhättan.

Saab har drabbats av nedskärningar under flera år, senast för några veckor sedan kom beslutet om att 100–150 personer ska bort. Åkerlund menar att jobben drabbas av kvartalskapitalismen.

– Kassaflödet och kvartalsresultatet har blivit så viktigt, det fanns en annan långsiktighet förr. Personligen tror jag inte det är bra för företaget att chefernas bonusar styrs så starkt av den kortsiktiga vinsten.

Ett annat börsnoterat globalt svenskt företag som i förra veckan varslade totalt 400 personer i Europa, inklusive Sverige, var Electrolux. Identiteten som börsbolag med det primära ansvaret mot ägarna, är i dag mycket starkare än rollen som arbetsgivare och samhällsaktör i vidare bemärkelse. Det är en process som har pågått under flera decennier, men den blir allt tydligare i och med att bolagen får utländska ägare. Företagsledningarnas lojalitet finns hos ägarna och styrelsen. Maktens flytt utomlands har också försvagat fackens position dramatiskt.

– Vi har svårt att hävda oss. Svensk lag är inte anpassad för det stora utländska ägandet. Vi kan MBL:a (förhandla om inflytande för arbetstagarna) hur mycket vi vill men det hjälper inte när besluten fattas på annat håll, säger Paul Åkerlund i Trollhättan.

På centralorganisationerna säger de samma sak, med reservationen att de inte känner sig överkörda.

– Vi ser att när företagsledningarna sitter utanför Sverige är det svårare för facket att komma till tals med dem. I exempelvis USA är kulturen annorlunda, säger Mari Ann Krantz, ordförande i Unionen.

Hon vill inte direkt kommentera Telias vd Lars Nyberg. Men han har arbetat större delen av sin karriär i USA, och Berith Westman säger att han inte alls har lyssnat på facket.

– Vi har ingen bra dialog med den nya ledningen, säger hon.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är framför allt oroad över vad som händer när arbetslösheten ökar samtidigt som konjunkturen viker och 400 000 personer har lämnat a-kassan.

– Risken är att människor hamnar i kläm mellan två system eftersom regeringen ännu inte tagit fram sitt obligatoriska alternativ till den frivilliga a-kassan, säger hon.

Går det att utläsa något konjunkturellt mönster av den senaste tidens neddragningar? Ja och nej. Storbolagen är inne i rapportperioden, då de redovisar sina resultat för förra året, och passar på att presentera neddragningar. Det är ett sätt att hålla marknaden på gott humör, »titta vi gör något«, och även att ligga steget före. Det är precis vad Ericssons vd Carl-Henric Svanberg gjorde. Han påtalar i en intervju efter rapporten hur viktigt det är att bolaget »ligger i framkant i effektivitet«, det vill säga att han skär ned innan han har kniven på strupen.

Men den amerikanska konjunkturnedgången kommer också att påverka svenska företag, i första hand de som säljer konsumtionsvaror, som bilar. Och arbetslösheten har redan börjat krypa uppåt. Men först i höst kommer de varsel som nu läggs att synas. Läget för dem som förlorar jobbet nu blir tufft, höga lönekostnader från det senaste avtalet och fallande tillväxt gör att arbetsgivarna kommer att ligga lågt med nyanställningar.

Det är tisdag 12 februari. Paul Åkerlund sitter på fackklubbens kontor på Saab i Trollhättan när han nås av beskedet att ägaren GM, med säte i den amerikanska bilvärldens vagga Detroit, gör en förlust på 250 miljarder kronor 2007.

Han läser rapporten för att förstå hur det kan påverka hans och arbetskamraternas liv på västkusten. Han tror att det handlar mest om engångskostnader, som inte berör Sverige.

– Men man vet ju inte.