Va?
Världens centralbanker har inte så lite påmint om det franska försvaret under andra världskriget. Här har man byggt upp en rigorös försvarslinje med fästningar, stridsvagnshinder och kulsprutenästen längs med gränsen mot Nazityskland. Så invaderar Hitler i stället Beneluxländerna och överrumplar fransmännen norrifrån.
På samma sätt har centralbankerna länge haft sina vapen riktade mot ett enda mål: bekämpa inflationen. När man till sist inser att det tvärtom är deflationen som är det akuta hotet mot ekonomin – då har man inte längre något försvar kvar.
Sedan den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs i september 2008 har världens styrräntor sänkts sammanlagt 606 gånger. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve är inne på sin längsta period med nollränta någonsin. Svenska Riksbanken laborerar just nu med en minusränta på 0,35 procent.
Trots det vägrar inflationen att ta fart.
Nyligen meddelade Stefan Ingves att Riksbanken därför ska utöka sina stödköp av statsobligationer med 65 miljarder kronor, så att de snart uppgår till 200 miljarder kronor.
Kvantitativa lättnader kallas det. I praktiken handlar det om att centralbanken skapar nya pengar och pumpar in likviditet i det finansiella systemet för att stimulera ekonomin. Tanken är att bankerna ska öka utlåningen till hushåll och företag, som därmed ökar konsumtionen och investeringarna, vilket i slutändan leder till större efterfrågan och högre inflationsförväntningar.
Den förre Fedchefen Ben Bernanke – nu aktuell med sina memoarer »The Courage to Act« – femfaldigade under sin tid mängden pengar som cirkulerar bland den amerikanska allmänheten (eller sitter på konton hos centralbanken) från 800 miljarder dollar till 4 biljoner dollar. Samma väg gick man i Japan, eurozonen och Storbritannien.
Förespråkarna menar att de kvantitativa lättnaderna har räddat oss från att hamna i en ny ekonomisk depression. Kritikerna varnar för att åtgärderna bara genererar ännu större finansiella bubblor.
Sedan den globala finanskrisen bröt ut 2008 har världens centralbanker tillsammans stödköpt värdepapper för ofattbara 12.400.000.000.000 dollar. Mer än värdet på hela den kinesiska ekonomin.
Ändå fortsätter deflationen att spöka.
Det är något med teorin som inte stämmer.
Den senaste tiden har det kommit några pusselbitar som kanske kan förklara varför. Bland annat från ekonomer på Bank of America, som räknat ut vart alla pengar som skapats genom kvantitativa lättnader tagit vägen. Svaret är att de varken gått till hushållskonsumtion eller till företagsinvesteringar, vilket ju är själva syftet med att starta sedelpressarna.
Pengarna har framför allt hamnat hos aktieägare.
För varje jobb som skapats i USA har företagen köpt tillbaka aktier för 296.000 dollar. En investering på 100 dollar i en portfölj med aktier och obligationer har sedan den okonventionella penningpolitiken inleddes ökat i värde till 205 dollar, medan en lön på 100 dollar endast stigit till 114 dollar under samma period.
Ekonomerna på Bank of America konstaterar: »Nollräntor och centralbankernas köp av tillgångar har hittills visat sig mycket mer gynnsamt för Wall Street, kapitalister, skuggbanker, stora startup-företag och så vidare än för småföretag, arbetare, sparare, banker och arbetsmarknaden.«
Varför fungerar det inte som i läroböckerna – att investeringarna ökar när realräntan sjunker?
En tes som lanserades i förra veckan av ekonomipristagaren Michael Spence och Kevin Warsh, före detta styrelsemedlemmen i Federal Reserve, är att kvantitativa lättnader har omdirigerat kapital från realekonomin till finansiella tillgångar, vilket skulle förklara gåtan med varför investeringsnivån är så låg trots att pengar aldrig varit så tillgängliga och billiga som nu.
