Välfyllda valv
Fem år efter Lehmankraschen säger sig de svenska storbankerna vara stabilare än någonsin. Deras kapitaltäckning liksom lönsamhet är bland de högsta i världen. De tycker till och med att de är överkapitaliserade och vill helst skifta ut mer pengar till sina ägare då de inte anser sig kunna förränta det till sina ambitiösa, läs extrema, avkastningskrav.
Men krisen har lärt oss att hög lönsamhet och hög kapitaltäckning i banksektorn kan vara illusoriska och förledande indikatorer på finansiell stabilitet. De isländska storbankerna Kaupthing, Landesbanki och Glitnir redovisade den högsta lönsamheten och den högsta andelen riskbärande kapital bland europeiska banker när de redovisade sina bokslut för första halvåret 2008. Ett kvartal senare hade de allesammans ruttnat ihop likt svampar efter första nattfrosten.
Jämförelsen är naturligtvis inte rättvis. Det fanns långt tidigare tecken på att de isländska bankerna var som korthus. De hade haft en mycket snabb kreditexpansion. Deras storägare var högbelånade, där de egna bankerna stått för belåningen, vilket gjorde att det egna kapitalet i bankerna i hög grad var illusoriskt.
En bättre jämförelse kanske kan göras med de tyska bankerna, med den skillnaden att de svenska bankerna agerade med mer tysk försiktighet än tyskarna själva, på hemmaplan. För likt de tyska bankerna i Tyskland blev de svenska bankernas kreditförluster på den svenska marknaden försvinnande små. Det inskränkte sig till några få haverier i överbelånade bolag hos private equity-fonderna samt finansmannen Mats O Sundqvists kollapsade imperium som fick investmentbanken Carnegie på knä. De största företagskollapserna i Sverige under krisen, som fastighetsbolagen Landic/Keops, Boultbee, Allokton med flera, hade i stort sett inga svenska kreditgivare. I stället har det varit danska obligationsägare, brittiska samt tyska banker som har förlorat pengar.
De tyska bankerna har i stället förlorat mycket stora pengar på i stort sett alla kriser utanför Tyskland där det har gått att förlora pengar. Det gäller allt från amerikanska subprimelån till de stora krishärdarna runt om i Europa. Förutom att Swedbank hade en liten tå i Lehmankraschen koncentrerades de svenska bankernas kreditförluster till Baltikum, Östeuropa samt Danmark vad gäller Nordea.
Det finns ytterligare en likhet mellan de svenska och tyska bankerna. Precis som de tyska förlusterna skulle ha varit mycket större om inte den så kallade trojkan (IMF, EU och ECB) tvingat exempelvis de irländska skattebetalarna att ta över sina krisande banker, där tyska banker hade en stor del av utlåningen, eller som i Grekland löst ut de utländska privata obligationsägarna, som tyska banker, så hade de svenska bankernas kreditförluster i Baltikum varit mycket större om inte exempelvis Lettland fått finansiellt stöd från IMF, Sverige och andra. Lettland kunde därmed undvika en devalvering och därmed än större kreditförluster för Swedbank och SEB, men även för Nordea.
Framför allt Swedbanks men även SEB:s aktieägare ska också vara evigt tacksamma att Riksbanken ställde upp med likviditetsstöd när ingen annan ville refinansiera dessa banker.
Men sanningen är nog att de svenska storbankerna mår mycket bra fem år efter Lehmankraschen. Sannolikt för bra. Konkurrensen på den svenska bankmarknaden är sämre än någonsin. Många utländska banker har dragit sig tillbaka och aktörer som Carnegie och HQ Bank är försvunna. På risksidan är det enda riktigt stora frågetecknet hur stor kreditrisken verkligen är i det jättelika bolåneberget.
