Valutakriget

Idag är det inte givet att det är dollar man ska köpa för att ta med sig på resa till andra världsdelar, exempelvis Asien. Det går lika bra med euro. För inte så länge sedan hade det varit en omöjlighet. Men samtidigt som dollarkursen rasat med cirka 40 procent sedan 2002 har euron seglat upp som ett starkt alternativ. För första gången på snart hundra år ser det ut att finnas en valuta stark nog att göra dollarn rangen stridig som världens självklara reservvaluta – den som »alla« vill ha i sina kassavalv och som kan användas världen över som betalningsmedel.

Enligt Internationella valutafonden IMF:s beräkningar har euron i världens valutareserver stigit från cirka 18 procent 1999 till drygt 26 procent i dag. Världens utvecklingsländer har samtidigt minskat andelen dollar i sina valutareserver från drygt 70 till 60 procent och i stället ökat euroreserverna. Europa har för första gången sedan romartiden en gemensam nationell valuta som är gångbar, accepterad och alltmer uppskattad världen över. När euron sjösattes 1999 var det många som hånade Tysklands dåvarande finansminister Hans Eichel när han förutspådde att euron skulle bli ny resevaluta. Initialt såg kritikerna ut att få rätt. Euron rasade ner mot 90 cent, valutahandlare såg den som rena skräpvalutan.

I dag när euron ger runt $1,50 är det annat ljud i skällan.

Många av de länder som hittills varit beroende av dollarn funderar över alternativ. För många råvaruländer, som prissätter sin export i dollar, har kursutvecklingen varit rent katastrofal. Inom Opec har man i decennier diskuterat att sätta priset på råoljan mot en korg av olika valutor. För flera av de oljeexporterande länderna har dollarraset raderat ut vinsterna av de senaste årens prisuppgång.

Men krisen för dollarn betyder inte att den tappar sin roll så som pundet miste sin ställning när dollarn växte till sin nuvarande ställning. Utvecklingen tycks snarare gå mot en ökad konkurrens mellan olika valutor. När Japan hade sin rekordekonomi under 80-talet trodde många att yenen skulle bli en ny internationellt gångbar valuta. Krisen under 90-talet satte stopp för det, men Japan kan mycket väl komma igen. När Kina någon gång i framtiden gör sin valuta konvertibel kan den bli ett alternativ. Även den ryska rubeln kan stärka sin ställning i världen framöver. Inom några decennier har vi kanske inte en, utan flera reservvalutor.

Ett alternativ som då och då diskuteras, senast av den amerikanske ekonomen Fred Bergsten, är att ersätta dollarn med den artificiella valutan SDR som ges ut av IMF. SDR, Special Drawing Rights, skapades 1969 och beräknas i dag som en korg av valutor där dollar ingår med 44 procent, euro med 34 och yen och pund med 11 procent vardera. En övergång till SDR skulle, enligt tillskyndarna, minska riskerna för snabba, och svårhanterade, kurssvängningar. Kritiker menar att bakom en fungerande reservvaluta måste finnas en stabil och tillräckligt stor och fungerande ekonomi, läs USA.

Det är också detta som euroskeptikerna pekar på. Euroland är inte en tillräckligt stabil ekonomisk enhet för att i längden kunna hantera en valutaunion. Historien har flera exempel på misslyckade försök. En av de längst fungerande är den numera nästan bortglömda Skandinaviska myntunionen, mellan 1873 och 1924, då Danmark, Norge och Sverige hade en gemensam valuta, kronan, och Sverige avskaffade sin riksdaler. Det var i den vevan dollarn på allvar började detronisera pundet men nu är läget minst sagt nervöst för USA och dollarn.

USA har länge kunnat finansiera sina underskott, både det i statens budget och det i handelsbalansen, genom att betala med dollar som andra stoppar i sina kassavalv. Det är, som någon uttrycket det, som att betala med checkar som ingen löser in. Om den ordningen hotas, hotas hela den amerikanska ekonomin.

Dessutom kan länder med stora dollarinnehav utöva ett starkt politiskt tryck genom att hota med att sälja ut sina dollar.

När Japan under rekordåren byggde upp sina dollarreserver och använde sitt enorma handelsbalansöverskott till att köpa upp amerikanska företag och fastigheter blev det ett inslag i den amerikanska debatten. Protektionister och konservativa målade upp skräckscenarier där japanerna skulle köpa upp hela USA och den vägen ta makten.

Men debatten kan komma tillbaka, denna gång med Kina som den hotande ekonomiska stormakten.

Faran är dock en smula överdriven. Det blir nämligen ganska dyrt för en aldrig så dollarstinn nation att använda sina innehav i politiskt utpressningssyfte. I samma ögonblick ett land verkställer hotet minskar ju snabbt värdet av tillgångarna. Några sådana dramatiska utpressningsförsök är inte särskilt sannolika men en fortsatt försvagad dollar kan ändå ge mycket stora och allvarliga följder för USA. Om allt fler överger dollarn och kursen sjunker för mycket kan det leda till att den amerikanska riksbanken tvingas höja räntan för att locka köpare till dollarn. Höjd ränta innebär fortsatta problem på den amerikanska fastighetsmarknaden, ger allmänna prishöjningar och dyrare import. Ett ökat budgetunderskott kan också betyda krav på kraftigt höjda skatter.

Viktigare för världen är dock att en svagare dollar gör det dyrare för USA att upprätthålla sin ställning som militär stormakt. Kostnaderna för kriget i Irak och annan militär närvaro stiger dramatiskt. De politiker i USA som redan nu förespråkar isolationism får då vatten på sin kvarn.