Värk i stålverken

Svensk stålindustri, finns den? Var inte det något som försvann på 1970-talet med nedläggningen av Uddevallavarvet och när den statliga textiljätten Eiser slutade köpa synålar? Nej, faktum är att svensk stålindustri har haft några goda decennier sedan stålkrisen. Det vill säga fram till nu. För ett nytt stålbad är på väg att skölja in genom flera svenska bruksorter.

De som inte helt har släppt kontakten med den svenska basindustrin i allmänhet och stålindustrin i synnerhet noterade för några veckor sedan att svenska SSAB ska slå ihop med sin finska ärkerival Rautaruukki. De flesta sådana affärer brukar säljas in som offensiva affärer, så även denna. Faktum är att det är tvärtom. När de egna besparingarna har nått vägs ände så hoppas de båda företagen att de genom att slå ihop sina påsar ska kunna spara 1,4 miljarder kronor inom tre år.

Det kan behövas. När SSAB i förra veckan redovisade sitt bokslut för fjolåret skrevs det samlade resultatet efter finansnetto till minus 1 728 miljoner kronor. Sämst går den svenska verksamheten, med masugnen i Luleå och stålverken i Borlänge och Oxelösund, där rörelseresultatet blev minus 781 miljoner kronor. Företagets amerikanska verksamhet, som förvärvades på konjunkturens allra högsta topp 2007 går visserligen plus, men goodwill – bokförda immateriella tillgångar – på 18 miljarder kronor och en kvarvarande nettoskuld från den affären på 15 miljarder kronor gör SSAB till en plågad svensk ståljätte. Det vill alltså till att samgåendet med den legendariska finska presidenten Urho Kekkonens industrialiseringsprojekt Rautaruukki bär frukt om överlevnaden ska tryggas.

Men SSAB är inte värst ute. Den finska jätten på rostfritt stål Outokumpu, som förvärvade den svenska Avestakoncernen, med stålverk i orter som just Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla och senast tyska Thyssen-Krupps rostfria division, är ännu värre ute. Denna bolagsgrupp kontrollerar knappt 40 procent av den europeiska marknaden, men har trots detta inte någon marknadsposition som garanterar lönsamhet.

Företaget beräknas redovisa en förlust före skatt på runt 800 miljoner euro när bokslutet presenteras i dag fredag. De svenska enheterna hör till de minst olönsamma men det hindrade inte att bruket i Långshyttan med 180 anställda fick nedläggningsbesked inför den extra bolagsstämma som hålls idag. Outokumpu ska samtidigt besluta om en nyemission på 650 miljoner euro, där huvudägaren finska staten genom ägarbolaget Solidium har garanterat sin andel och lite till.

Men listan över andra svenska stålverk med bilan hängande över sig kan göras längre. Riskkapitalägda Ovako och norska Scana är två exempel.

Bakgrunden till de tuffa tiderna är den mycket svaga europeiska konjunkturen, där exempelvis kräftgången för bilindustrin har gjort att den överkapacitet som alltid har funnits nu har blivit akut. Industribedömare räknar med att uppemot 30 procent ska bort för att den europeiska stålindustrin ska hamna i någorlunda balans. Kina har samtidigt investerat mycket kraftigt i sin stålindustri och står nu för mer än hälften av den globala stålproduktionen.

När Kina nu ska försöka svänga om sin ekonomi från sitt investerings- och exportberoende till inhemsk konsumtion, är det uppenbart att landet kommer att sitta med en stor överkapacitet. Det är svårt att stänga stålverk i Europa och det lär också bli svårt i Kina. En växande kinesisk nettoexport lär göra att priserna på basprodukter lär vara pressade under lång tid framöver.

Den svenska stålindustrin finns alltså, men får just nu veta att den lever.