Vi tar det igen

Vårsäsongen är i full gång och därmed bolagsstämmorna och debatten om bonusar och ersättningar till styrelse och ledning. I de faktiska utfallen har vd-ar och styrelseledamöter så här långt kunnat raka åt sig hela potten. I år ser personer som Swedbanks ordförande Anders Sundström och Volvos Carl-Henric Svanberg ut att dra det långa strået och får rejält höjda ersättningar, trots hård kritik och klent försvar.

Diskussionen om de höga ersättningarna i näringslivet till chefer, styrelser och andra nyckelpersoner har alltid väckt starka känslor. Försvaret för ersättningsnivåerna har alltid gått ut på att denna elit skapar värden som är långt större än den egna ersättningen. De som framför allt ska ha tjänat på det är aktieägarna, som är de direkta eller indirekta uppdragsgivarna. Och om vi lever i det som Dr Pangloss benämnde »den bästa av världar« så innebär rikare företag och aktieägare att även samhället som helhet blir rikare.

Nu har verkligheten alltid haft svårt att verifiera denna försvarsdoktrin, eftersom det har varit ytterst komplicerat att påvisa något samband mellan ersättningsnivåerna i ett företag och dess värdeskapande. Om det hade funnits en studie med ett sådant entydigt resultat så kan man också räkna med att den inte hade legat och samlat damm.

I stället har det praktiska försvaret av ersättningsnivåerna varit mer defensivt och inriktat sig på att vända på bevisbördan. Argumentet har varit att om vi inte kan ge »internationellt« konkurrenskraftiga ersättningar riskerar vi att få andra rangens företrädare, vilket implicit skulle innebära personer som förstör värden och inte har incitament att fånga och ta de värdeskapande möjligheter som uppstår. Det blir naturligtvis svårare för de kritiska att föra i bevis att utvecklingen inte skulle ha varit sämre om företaget hade företrätts av någon ansluten till ett »låglönekollektiv«.

Sedan är det en annan sak att lågavlönade pappfigurer och till och med ekonomijournalister skulle ha gjort ett bättre och mindre värdeförstörande jobb. Bättre än vad exempelvis både Stora Ensos dåvarande vd Jukka Härmälä och styrelseordförande Claes Dahlbäck samt Vattenfalls Lars G Josefsson och ordförande Lars Westerberg gjorde, om de helt enkelt undvikit att förvärva amerikanska Consolidated Paper och holländska Nuon.

I efterdyningarna till den senaste finanskrisen och den knackiga ekonomiska utvecklingen därefter har argumenten mot de höga ersättningsnivåerna stärkts ytterligare. Företagen kan inte längre bara följa sina egenskrivna regler. Allt fler bolag börjar även granskas utifrån det samhällsekonomiska eller sociala värde de skapar där de verkar. Maximerande av aktieägarvärdet är inte längre den allenarådande normen. Står exempelvis lönsamheten hos banker, vårdföretag, teleoperatörer och andra oligopolverksamheter i proportion till den kundnytta de skapar? Hur behandlar företagen sina anställda och andra uppdragstagare?

Ett annat kanske starkare argument är att de höga ersättningsnivåerna, och de växande inkomstklyftor som följer i dess spår, hör till en av de obalanser som fått den ekonomiska utvecklingen att stagnera och bli mer kriskänslig. De rika sparar helt enkelt för mycket och investerar för lite, medan de breda inkomstgruppernas sjunkande andel av samhällsinkomsterna leder till sjunkande efterfrågan och stagnation. »Trickle down-teorin«, nedsippringsteorin, håller på att förpassas till myternas värld.