Vilda apkonster
Fjärde AP-fonden. Namnet låter inte så lite passivt och teknokratiskt. Det är inte konstigt att man ibland använder uttrycket »det ansiktslösa kapitalet« om den här typen av fonder.
Och visst handlar detta om en av de fem fonder som har det ganska tråkiga uppdraget att vara buffert mot framtida obalanser i pensionssystemet. Men i fallet Fjärde AP-fonden kunde inte orden »tråkig« och »ansiktslös« vara mer felanvända.
Till skillnad från de andra »aporna« har Fjärde alltid haft mer självsvåldiga och aktiva personer i ledningen. Som en följd har fonden spelat en avgörande roll i några av Stockholmsbörsens mest epokgörande affärer under de senaste trettio åren.
I mitten av åttiotalet var fonden till exempel en central spelare i den så kallade midnattsräden mot Jan Stenbeck. I den kuppartade manövern hjälpte fonden byggjätten Skanska att ta makten över Sandvik från Stenbeckfamiljen. Den dåvarande fondchefen, Sten Wikander, formulerade sedan börsens första ägarpolicy.
Fjärde AP-fonden var också storägare i det Volvo som Renault försökte ta över i början av nittiotalet. Efter att Pehr G Gyllenhammar avgått i december 1993, sedan fusionen kraschat, blev koncernen roderlös. Thomas Halvorsen, just nytillträdd vd för fonden, axlade ägaransvaret och la grunden till det nya Volvo. Under Halvorsens ledning fortsatte en grupp fonder med ägande i Volvo att träffas löpande, under vinjetten »Volvos vänner«. Gruppen är aktiv än i dag, och har en roll i flera av de Volvobråk som pågått de senaste åren.
»Volvos vänner« har blivit en förlaga till den grupp minoritetsägare som på senare tid har bildats i Scania. Efter att Volkswagen la sitt bud på de 40 procent av aktierna i lastvagnskoncernen som man inte redan äger så har »Scanias vänner« närmast utvecklats till en motståndscell. Även denna gång med Fjärde AP-fonden i ledningen.
Fonden, med nuvarande vd:n Mats Andersson, är en av de storägare som hittills offentligt sagt nej till budet. I dag, fredag, löper fristen för budet ut. Det dröjer nog några dagar, innan resultatet offentliggörs.
För att motståndarna ska lyckas stoppa budet måste ägare med sammanlagt minst tio procent undvika att lämna in sina aktier. De motståndare som hittills har offentliggjort sina »nej« är förutom AP-fonden också Skandia Liv, Alecta och AMF Pension. Till dem kan också läggas investmentbolaget Investor som också sagt nej och Scanias egen resultatbonusstiftelse, som inte får sälja sina aktier. I skrivande stund har nej-sägarna tillsammans 5,8 procent. Samtidigt chockade Swedbanks fondbolag Robur – en av »Scanias vänner« – hela aktiemarknaden med sitt besked i torsdags att man kommer att tacka ja till budet. Robur, med 1,9 procent i Scania, var en viktig sten i den försvarsmur som vännerna byggt upp.
Samtidigt kommer kanske andra ägare i Scania, som inte gett sig till känna, vägra att lämna in sina aktier. Dessutom finns alltid någon del soffliggare bland ägarna som underlåter att tacka ja. De nära 6 procent som nej-sidan sitter på kan därför fortfarande ha en betydelse. Det är inte omöjligt att tyskarna står där en bit under 90-strecket när de har räknat ihop sina accepter.
Vid andra övertagsförsök är det inte ovanligt att budgivaren då ändå går vidare, köper de aktier man har fått och hoppas att den trilskande småägarklutten tröttnar. Det speciella här är att Volkswagen sagt att budet faller helt om de inte kommer över 90. Det enda de kan göra är att förlänga budtiden, att ge ytterligare tid till tveksamma att acceptera. Hamnar tyskarna bara just under de 90 lär de nog föreslå en sådan förlängning. Blir det lägre än så, lär Volkswagen säga tack och hej.
I så fall har Fjärde AP-fonden ännu en gång varit med och skrivit svensk börshistoria. Men historien är inte slut då. Fonden och deras vänner i Scania har ett stort ansvar att skapa en dräglig situation för alla de 40 procent som får återgå till vardagen som minoritetsägare. Detta i ett bolag där Volkswagen sitter på röststarka aktier, som ger dem nära 90 procent av röstmakten.
Ännu en utmaning för statens vilda börsunge.
Läs mer:
