Wallenberg utklassar Fredrik Lundberg

I mitten av nittiotalet beskrevs investmentbolaget Industrivärden som ”ett naturreservat för industrialister” av tidningen Affärsvärlden.  För snart tio år sedan inleddes en process som fick till följd att finansmannen Fredrik Lundberg tog kontrollen över Industrivärden från ett tjänstemannavälde kring Handelsbanken, men epitetet ”naturreservat” passar lika bra fortfarande.  

För ingen kan klaga på långsiktigheten i Fredrik Lundbergs ägande. Industrivärdens tyngsta aktieinnehav i Handelsbanken och SCA (inklusive det avknoppade hygienproduktbolaget Essity) som fram till 2015 kontrollerade investmentbolaget genom ett sinnrikt korsägande, ligger där de ligger.  Detsamma gäller innehavet i Ericsson, där Industrivärden har delat på makten med Wallenbergarnas maktbolag Investor alltsedan telekombolaget knoppades av från Handelsbanken och börsnoterades år 1944.  

De övriga större innehaven Skanska, Volvo och Sandvik (med det avknoppade specialståls- och materialföretaget Alleima) kom in i Industrivärdens portfölj redan innan Fredrik Lundberg tog över rodret. Dessa bolag har den gemensamma nämnaren att de fram till mitten av nittiotalet hängde ihop genom korsägande i en annan tjänstemannastyrd konstellation benämnd ”Volvo-Skanska sfären”.  

Det finns en tydlig parallell mellan Volvo-Skanskasfärens upplösning och nedmonteringen av korsägandet Handelsbanken/SCA/Industrivärden. I det förra handlade det om att Volvos dominante styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar i början av nittiotalet försökte genomdriva en fusion med franska Renault, men där franska staten genom en hemlig klausul skulle få kontroll över det nya fusionerade bolaget. Det ledde till en revolt både inom Volvoledningen och framför allt bland Volvos institutionella ägare. Gyllenhammar avgick. Skanskas dåvarande ordförande Percy Barnevik tog därefter initiativ till att sälja av sfärens innehav och lösa upp korsägandet.    

I fallet Handelsbanksfären var det bolagets ordförande – tillika ordförande i SCA – Sverker Martin-Löf som var den övermodige. Han hade under lång tid kritiserats för att prioritera makten över främst SCA, framför övriga aktieägares intressen. Det handlade inte minst om att han med näbbar, klor och dåliga argument ville hålla ihop SCA:s alltmer disparata struktur med en stor och växande hygienrörelse med landets största privata skogsinnehav och sågverk samt massa- och pappersbruk. Så när Svenska Dagbladet hösten 2014 drog igång en granskning av SCAs vidlyftiga privatjet- och jaktövningar sattes en lavin i rörelse. På en stormig bolagsstämma i Industrivärden påföljande vår valdes Fredrik Lundberg till ordförande, i stället för den avsatte Sverker Martin-Löf.    

De som tvingades lämna, med Sverker Martin-Löf i spetsen, såg det hela som en kupp orkestrerad av Fredrik Lundberg och Handelsbankens VD Per Bohman. För utomstående var det svårare att köpa den förklaringen. Systemet med korsägande – där en liten grupp ledande tjänstemän i storbolagen bara var ansvariga inför sig själva – hade varit hårt kritiserat under lång tid. Det stadigt ökande fokuset i bolagen på att skapa aktieägarvärde i stället för att bygga imperier, gjorde att tiden för dessa konstruktioner var utmätt. Korsägandet hade mist sin legitimitet, vilket blev tydligt när ledningarna i sfärbolagen stod inför en generationsväxling. 

Fredrik Lundberg hade också sin vana trogen metodiskt och långsiktig under minst ett decennium före maktskiftet, byggt upp sitt ägande i Industrivärden. Hösten 2014 var han sedan länge den störste enskilde ägaren och nummer två efter Handelsbankens olika stiftelser om man lade samman deras innehav. Fredrik Lundberg hade helt enkelt byggt en position varifrån han kunde vänta ut den förändring som förr eller senare måste komma. Det har för Lundbergs del aldrig handlat om att göra några snabba klipp utan mera om att ackumulera tillgångar enligt principen ränta på ränta. Så har det varit i Lundbergföretagens egen portfölj och så har det fortsatt även inom Industrivärden. De försäljningar som har skett har i praktiken alltid drivits av yttre krafter. Sedan Fredrik Lundberg tog över ordförandeklubban 2015 har Industrivärden klivit ur sitt innehav i ICA, sedan bolagets huvudägare ICA-handlarnas Förbunds lagt ett uppköpsbud. Man har även lämnat stålkoncernen SSAB, efter samgåendet med finska Rukki där finska staten blev huvudägare och där svenska staten genom LKAB numera är största ägare. En mindre post i den finska hisstillverkaren Kone har också sålts. De enda ”nya” innehaven är redan nämnda Essity och Alleima, men de har tillkommit genom avknoppningar från SCA respektive Sandvik (det vill säga Industrivärden har fått aktier i bolagen ”gratis” i samband med att dessa ställts på egna ben och börsnoterats).  

Det vilar en påtaglig kontinuitet och långsiktighet över Fredrik Lundberg i en finansiell omvärld som alltmer har präglats av stora omstruktureringar, där inte minst private equity-branschens framväxt drivit på förändringar, liksom techföretagens triumfer. Lundberg och Industrivärden har stått helt utanför detta. Lundbergsfären är om inte ett ”naturreservat för industrialister” så i alla fall ett ”reservat” för en klassisk värdeinvesterare, sådana som vet vad de har men är mer osäkra på vad omvärlden har att erbjuda.  

Portföljbolagen har dessutom samtliga en låg – eller mycket låg – belåningsgrad och Handelsbanken är, fortfarande, den mest försiktiga av de svenska storbankerna. Det ser ut att vara väl förberedda för att kunna kliva fram om någon konkurrent eller kollega skulle hamna i trångmål den dag som den finansiella termiken är mindre gynnsam. 

Det har heller inte skett någon sammanblandning av de olika ägarbolagens affärer, även om Lundbergföretagen och familjen Lundberg privat äger aktier också i Industrivärdens portföljbolag. Den ”givna” strukturaffär som det länge spekulerades om – som en sammanslagning av SCA och det Lundbergkontrollerade Holmen – har exempelvis inte blivit av. Den lär inte bli av heller. Synergierna inom skogsindustrin är små, oavsett vad Sverker Martin-Löf pratade om när han ville hålla ihop SCA och Essity.  

Lundbergs styrning av Holmen är kanske ett övertydligt exempel på den långsiktighet, eller långsamhet för den som vill, som präglat Lundbergs företagsportfölj. När andra, som Wallenbergs Stora Enso och SCA har lagt ner sina tryckpappersbruk efter de senaste årens efterfrågekollaps, så har Holmen kvar sina två tidnings- och journalpappersbruk. Dessa är i princip avskrivna och är nu den klart lönsammaste delen inom Holmen, med mycket starka kassaflöden, så länge det nu varar.  

Fredrik Lundberg har också axlat en annan av de roller som Industrivärdens självkontrollerande direktörer hade givit åt sig själva. Han är nämligen en motvikt till det i övrigt Wallenberg-dominerade svenska näringslivet. 

Kanske kan han även fylla investmentbolagens traditionella roll på aktiemarknaden, att ge småsparare ett investeringsalternativ för de som vill ha riskspridning. Men i den kamp som i slutändan räknas i finans- och kapitalförvaltningsbranschen, värdeskapande, så har Industrivärden stått sig slätt mot Investor under de tio år sedan Fredrik Lundbergs maktövertagande. Båda investmentbolagen har slagit Stockholmsbörsens breda index med råge, men Investoraktien har stigit med hela 350 procent, medan Industrivärden är upp hälften så mycket; 170 procent. Samtidigt har storbolagsindex, OMS Stockholm 30, stigit 80 procent.  

En delförklaring till Investors styrka är portföljbolaget Atlas Copcos lysande utveckling. Verkstadsbolaget värde har nästan femdubblats och det är nu Stockholmsbörsens högst värderade bolag, om man undantar Investorbolagen ABB och Astrazeneca, som också har haft en mycket stark utveckling under denna period (men där aktierna har sin huvudnotering i Zürich respektive London). Och då har Atlas Copco under tiden knoppat av gruvutrustningsföretaget Epiroc, som nu värderas nästan lika högt som Industrivärdens Sandvik, som trots allt är ett av de Industrivärden-bolag som har gått bäst.  

Investors engagemang som direkt- och portföljinvesterare i private equity bolaget EQT, liksom de helägda bolagen – bland dem SCAs tidigare dotterbolag Mölnlycke Healthcare, som såldes under Sverker Martin-Löfs tid vid SCAs roder – har också varit stora värdeskapare.  

Det bolag som har haft bäst värdeutveckling hos Industrivärden är SCA. Avknoppningen av Essity är en förklaring, men framför allt den radikala omvärderingen som har skett av skogsfastigheter, där SCA är Europas största privata skogsägare. Även Volvo har gått mycket starkt. 

Handelsbanken, som var Industrivärdens värdemässigt största innehav för tio år sedan är faktiskt ett av de stora sorgebarnen. Värdet har backat med 5 procent, trots de senaste årens mycket goda intjäning. Handelsbanken har värdemässigt blivit klart omkörd i prestigekampen med Investors SEB. Även byggbolaget Skanska har haft en torftig utveckling.  

Sämst har dock Ericsson utvecklats där Industrivärden är nummer två och Investor nummer ett i ägarlistan och där Investors förre VD Börje Ekholm basar. Ericssons kurs har backat med 27 procent på tio år.   

Så ska man sammanfatta Fredrik Lundbergs tio år vid rodret för Industrivärden med ett ord så måste det bli ”kontinuitet”. På gott och ont. Och ska man blicka framåt så är det vad som gäller, åtminstone så länge den 72-årige Fredrik Lundberg håller kvar handen på rodret. 

***

Läs även: Förtroendet för Northvolt har fått sig en rejäl knäck

Läs även: Ökad förlust för polestar