Centern måste hitta tillbaka till tjurskalligheten
Partiet gick från att vara konservatismens sista utpost på svensk landsbygd till att bli nyliberalismens fyrbåk på Stureplan.
Toppbild: TT
Centerpartiet! Det är enligt SvD:s EU-valbarometer det parti jag borde rösta på i juni. Och det kan väl gå an, så länge jag hittar någon kandidat att personkryssa som inte är antingen (a) galen eller (b) besatt av AI eller (c) både och. Valsedeln är lång, tack och lov. Och på sommaren är allt möjligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
77 procent av mina åsikter överensstämmer, återigen enligt SvD, med Centerpartiets. Vilka 23 procent av mitt inre som trotsar partipiskan vet jag inte riktigt – införandet av euron, kanske, fast… är Centern för eller emot det, nuförtiden? De brukade vara emot det. Men de brukade ju vara emot kärnkraft också. Och Nato-medlemskap. Och Öresundsbron. Hade partiet bara funnits tillräckligt länge är jag övertygad om att de också hade varit emot införandet av elektrisk belysning.
Och sånt gillar jag. Det är alldeles för få partier i dag som sätter sig på tvären när det väl gäller. Konservatismen i Sverige slutade att vara konträr under Carl Bildts tid, då Moderaterna gick från att ha varit emot allt utom avskaffandet av spöstraff i skolan till att vara för precis allting: utbyggd kärnkraft, en fungerande Öresundsbro, EU-medlemskap, införande av euron, Nato-medlemskap, friskolereformen, e-post, mikrovågsugnar.
Så smittande var denna Bildtska jasägar-liberalism att snart även det en gång så tjuriga Centern insjuknade å det allvarligaste. Partiet gick från att vara konservatismens sista utpost på svensk landsbygd till att bli nyliberalismens fyrbåk på Stureplan.
Mycket har sagts om Sverigedemokraternas framgångar på denna karga, kalla halvö – det mesta av det fullkomligt trams. Den främsta orsaken till att Åkesson i stort sett är statsminister i dag är att Centerpartiet lämnade walkover ute på landet och helt slutade verka som konservativ kraft. Alla andra förklaringar – ”folk känner sig som förlorare i globaliseringen”, ”folk med låg utbildning är lättskrämda av förändringar”, ”folk hittar ingen fläskpannkaka på Ahmeds Frukt & Grönt” – är nonsens. Endast i tomrummet efter Torbjörn Fälldin kunde en sådan ängslig, snarstucken typ som Jimmie Åkesson framstå som ens det minsta folklig.
Rättvist eller ej, men när Moderaterna och Socialdemokraterna under en längre period framstår som eniga bakom kulisserna, då blir folk ute på landet misstänksamma. Under rekordårens industriboom bråkade de båda statsbärande partierna om mycket, men de var alldeles uppenbart överens om att Sverige skulle bli högmodernt. Reaktionen mot detta lät inte vänta på sig: ett Centern på omkring 30 procent. Från sent 90-tal fram till 2018 gav Moderaterna och Socialdemokraterna återigen sken av att vara överens, nu om värdet av relativt öppna gränser och flexibla marknader. Men inte hamnade Centerpartiet på 30 procent för det. Och varför skulle de: de var ju liksom mest överens av alla.
Boomshakalaka så kom SD, och växte sönder hela borgerligheten på kuppen.
Hur glad jag än alltså är över att vara till 77 procent centerpartist, måste jag medge att jag inte riktigt vet vad det innebär. Jag vet nämligen inte vad partiet står för i dag.
Muharrem Demirok har sedan han tog över flängt runt som en besatt – kors och tvärs, över åkrar och fält, mellan fäbodar och hjullastare och översvämmade potatisland. Han tycks vara tvungen att göra så, för att lugna den väljarbas inom lantbruket, som undrar vad en storstadsmänniska med turkiska rötter vet om deras vardag. Det har han nog lyckats med, vid det här laget. På köpet fick han ett litet kulturkrig med olika företrädare för SD som hånade honom för hans ansträngningar, och här kom han verkligen till sin rätt: han framstod som pursvenskt glad och jordnära, i bjärt kontrast till SD:s skränande twitterprimadonnor.
Centern är även för att kraftigt öka stödet till Ukraina, inklusive att skicka JAS-plan och att förbättra de ukrainska flyktingarnas villkor här i Sverige. Det är naturligtvis utmärkt. Men för en riktig återgång till partiets konservativa rötter krävs något mer. Det krävs att man börjar vara emot saker och ting igen. Gärna någonting som ingen annan levande själ är emot, så att det blir glasklart att reflexen är att säga nej till varje pris. Fanimig om inte Centern behöver en ny Öresundsbrofråga.
***
Läs även: Dags för Centern att välja väg nu
