Är Göran Thingwall mänsklig?

Trycket från partiet, rädslan att bli utesluten ur gruppen som man identifierar sig med; allt det skriver jag om i "De omänskliga". Både i fallet om FRA-lagen och SSU:s inbördesstrider är grupppsykologin centrala mekanismer.

Sveriges riksdag har sedan en tid begåvats med en politisk vilde. Bakom den tidigare moderaten Göran Thingwalls avhopp från sitt parti ligger nog en god portion egenintresse och känsla för ansvar mot de sina - i det här fallet privatläkarna - men också längtan efter att få vara en fri individ i gruppen.

I Fokus har vi skrivit den första och den hittills bästa artikeln om kritiska centerpartisters hot att tillsammans med Thingwall rösta ner regeringens kärnkrafts- och energiuppgörelse. I veckans nummer låter vi honom tala fritt ur hjärtat. Några smakprov:

"Jag har varit ett knapptryckarhjon i snart fyra år. Partipiskan viner. Man får slängt i ansiktet att man ska vara lojal, men man får ingenting tillbaka. Vad är tacken? Det finns inget jävla tack."

"Men Göran Hägglund då? Moralens och etikens väktare? Han skiter ju i vallöften! Varför ska jag få dåligt samvete för att jag använder samma metoder som de?"

"Jag hade önskat att man hade pratat mer med mig under den här tiden. Om man gör det jag gjorde, ställer sig i snömodden utanför riksdagen och demonstrerar mot den egna regeringen, hade man önskat att chefen skulle fråga »vad gör du, Göran?« Det har saknats en dialog."

För övrigt skänker svenska Greenpeace en symbolisk partipiska till centerpartiets ledare Maud Olofsson. Mer intressant om partipiska kan man läsa till exempel här.