FRA, kärnkraft och Armenien
Innan jag ens hunnit bläddra igenom boken ordentligt händer det saker i omvärlden som liknar det jag beskriver i boken. I ett av kapitlen i boken, det om hur FRA-lagen kom till, försöker jag beskriva partiernas makt över de enskilda politikerna - konstitutionellt men också psykologiskt.
Det grupptryck som kallas partipiska bygger inte bara på grundlagens texter. Partipiskan får också sin kraft ifrån de enskilda politikernas starka identifikation med partiet. De har så mycket gått upp i organisationen att det blir svårt för dem att bryta med den, emotionellt. Dessutom förekommer i sådana sammanhang regelmässigt hot - mer eller mindre uttalade - om att mista positioner eller möjligheter till positioner. Och den politiker som mister sin position mister inte bara sitt jobb och sin inkomst utan framför allt sin status, sin tillhörighet till gruppen och stora delar av sitt sociala liv. Priset att gå emot partiet blir därför högt.
I veckans Fokus skriver Emma Härdmark vackert om regeringens kärnkraftsuppgörelse som ska baxas igenom riksdagen före sommaren. Tre ledamöter - två centerpartister och en moderat - säger att de ska rösta nej. Fyra röster krävs för att fälla förslaget. Sven Bergström - centerpartisten från Hälsingland - har varit kritiskt mot kärnkraft i trettio år men vet nu inte om han vågar gå emot partiet. Han vill ju bli kommunalråd hemma i Huddiksvall efter valet i höst. Läs mer här.
Faktum är att riksdagen bara häromdagen hamnade i en liknande situation då man med en rösts övervikt biföll en reservation om erkännande av folkmordet på armernier under det Osmanska riket. På den här anonyma bloggen beskrivs hur förslaget började som en motion från ledamöter från hela fem partier - v, s, mp, kd och fp - och vad som hände med förslaget sedan, när de borgerliga företrädare som i opposition krävt ett erkännande av folkmordet plötsligt behövde bråka med regeringen där deras egna partiledningar sitter. Nu är inte frågan av samma mediala dignitet som FRA, och det går göra ganska mycket klurigt kompromissande innanför riksdagens väggar, vilket gör att det ibland ändå kan sluta så här.
