»Alla ser på Palme utifrån den man själv är«

Du och Kristina Lindström har gjort en film om Olof Palme. Varför då?

– Vi blev faktiskt tillfrågade. Detta är ett drömprojekt för oss. Både jag och Kristina har växt upp under tiden då Palme levde. Det har varit jättespännande att leta i gamla arkiv och minnas tillbaka hur det var då.

Vad vill ni skildra?

– Dels gör vi ett porträtt av Palme. Vi vill lyfta fram honom men inte försköna bilden av honom. Dels vill vi berätta om Sveriges historia. Det hände så mycket under den tiden Palme levde. Målet var att göra en film för folk som inte var med under hans tid. Man ska inte behöva några förkunskaper, en 25-åring ska kunna uppskatta vår film.

Vad har varit svårast?

– Att sålla. Det finns så otroligt mycket bra arkivmaterial. Det är fortfarande frustrerande att allt inte fick vara med i filmen. Det är också svårt att hitta en balans mellan att göra ett person-porträtt och samtidigt skildra samhället. Till exempel har vi med det samtal Olof Palme fick av Kristin Enmark, som var gisslan under Norrmalmstorgsdramat. Samtalet säger mycket om den tiden. I dag är det troligtvis inte Reinfeldt som pratar med gisslan.

Hur skiljer sig filmen från dina tidigare dokumentärer?

– Jag har tidigare gjort ett portätt på konstnären Ester Henning, en kvinna som ingen vet vem det är. Hade inte jag gjort filmen om henne hade ingen annan gjort det. Det kan vara ganska skönt. Man känner sig fri att berätta historien på det sätt man vill.

Kan man inte berätta om Olof Palme hur man vill?

– När man gör ett porträtt på en så känd person har folk en massa åsikter. Då är det svårare att känna sig så där fri. När vi visat tidigare versioner har vi fått kritik för att den ger en för positiv bild av Palme. Så vi ändrade filmen lite och visade den på nytt. Då tyckte folk att den var för negativ – trots att vi knappt justerat någonting. Jag tror alla ser på Palme utifrån den man själv är.  Alla har olika åsikter men jag tror vi har lyckats göra en balanserad film.