»Cykelsporten är ett riktigt träsk«

Hur reagerade du på den senaste veckans avslöjanden om dopade elitcyklister?

– Jag blev inte förvånad, dopning är ett problem som alla vi som sysslar med cykling känt till sedan länge, vi har bara inte vetat omfattningen. Jag är helt övertygad om att det kommer fler avslöjanden. Armstrong & Co har hela tiden vetat om vad de har gjort och ändå har de jublat över sina segrar, jag känner inget som helst medlidande.

Hur kommer det sig att cykelsporten är så utsatt? 

– Det finns en dopningskultur, internationellt sett är det ofta hela härvor där även läkare, tränare och sportchefer är inblandade. Det blir en ond spiral där du nästan måste dopa dig för att komma upp i toppen. Cykelsporten är ett riktigt träsk. Sedan är det även en fysiskt hård sport där elitcyklisterna kör 27 mil om dagen och etapploppen pågår i tre veckor. Ingen normal människa kan klara av det på naturlig väg.

I vilken utsträckning förekom dopning när du var aktiv?

– Det var vanligt, men ingen ville kännas vid att det var ett problem. Det här var före bloddopning och det vanligaste var amfetamin och anabola. Jag blev erbjuden tabletter av Gösta »Fåglum« Petterssons mekaniker en gång i Italien, han sa att alla tjejer i Italien tog dem. Jag tyckte att det var groteskt.

Det är fler män än kvinnor som har åkt fast för dopning, finns det en genusaspekt?

– Nej, jag tror att det bara råkar vara så, jag är övertygad om att det finns kvinnor som dopar sig också. Men det finns mycket pengar i den manliga cykelsporten. För att få sponsorer gäller det att leverera ett bra resultat och då är det ju tyvärr många som tar till kemiska preparat.

Vad tror du lösningen är?

– Sporten är för hård som det ser ut nu, man kan korta distanserna för att lätta. Men det viktigaste är att cyklister slutar att dopa sig. Om vi inte får en ren sport så är det lika bra att lägga ner.