»Det går att svära mer eller mindre begåvat«

– Jag har undersökt svordomar i dramer från 1700-talet och framåt, och har sett stora skillnader i vilka fula ord som används och hur mycket man svär. I de tidigaste dramerna, till exempel, är överklassen väldigt måttlig i sitt svärande, medan vanligt folk kan svära både mer och med andra ord än det fina folket. När vi övergår från ståndssamhälle till ett vanligt klassamhälle blir skillnaderna mera glidande.

Vilken sorts svordomar har dominerat historiskt?

– Under den katolska medeltiden svor man gärna med fraser som hade med korsfästelsen att göra. »Vår Herres bittra död« och »vår Herres fem sår«, var vanliga uttryck. Från och med reformationen ansågs det obetänksamt att uttrycka sig så rått om Kristus lidande, och missbruk av Guds namn var synd. I slutet av 1800-talet skedde en moralisk åtstramning och svordomarna minskade.

Hur svär vi i dag?

– De sexuella svordomarna är i stor utsträckning ett 2000-talsfenomen. Attitydundersökningar visar att unga män är mest toleranta mot svordomar, tätt följt av unga kvinnor. Generellt sett så har det skett en ökad acceptans. På 1970-talet sågs svordomar ofta som ett tecken på ett torftigt språk, men i dag anser nog de flesta människor att svordomar fyller sin funktion.

Vilken är din favoritsvordom?

– »Knäveln«, tycker jag om. Det förekom på 1800-talet och kan ha använts i lite olika betydelser, bland annat »skälm«, men troligast är att det fungerade som svordom för att det rimmar på »jäveln«.

Svär du mycket själv?

– Jag svär kanske relativt mycket för att vara en medelålders kvinnlig akademiker. Rätt använda så kan svordomar berika språket, man kan ju svära mer eller mindre begåvat.

Fakta | Fem frågor

Ulla Stroh-Wollin är universitetslektor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Hon har tillsammans med nordiska språkforskare tittat närmare på användandet av svordomar från 1700-talet till i dag, i boken »Swearing in the Nordic Countries«.