»Du kan vara ett klubbkid tills du är 150 år«

Du är aktuell med utställningen »Klubbkids under 150 år«, vad kan man förvänta sig av den?

– Min ambition har varit att skapa en kul och intressant utställning. Och eftersom det är så sjukt tråkigt med tråkiga människor har jag för vana att undvika att vara just det. Och går man in på ett ställe som heter Spritmuseet är det underförstått att det handlar om berusning.

Vad är ett klubbkid?

– Vi har använt ordet klubbkid i dess vida bemärkelse för att återspegla fenomenet »it-person« eller  impressario. För att förenkla är det folk som går ut jävligt mycket och är mittpunkten för en lyckad utekväll.

Finns det ett bäst-före-datum för den livstilen?

– Om jag ska sätta en ålder är det väl 150 år kanske, men jag vill absolut inte avråda någon från att gå ut, det är rena fascisteriet. Det kanske är klyschigt att jämföra med andra länder men jag tycker Sverige är alldeles för ålderssegregerat. Då sätter jag heller ett bäst-efter-datum för jag tycker oftast att det är roligare att gå ut på ställen där folk är över 25 år.

Behövs en sådan här utställning?

– Hur man än vrider och vänder på det kan man inte få det till att en utställning om klubbkultur är viktig likt en utställning om exempelvis Förintelsen. För den här utställningen har jag gjort tolv filmer med olika klubbkids där vi samtalar om musik och dans. Det kanske är oväsentligheter och inget som kommer förändra någons liv, men klubblivet är en av många guldkanter i tillvaron.

Finns det några likheter i klubblivet de senaste 150 åren?

– Folk går oftast ut för att helt enkelt förlusta sig. Det kan vara att supa skallen i bitar, dansa, träffa någon att ligga med eller kanske knarka. Det är en stund att slå på den oseriösa växeln. Det är samma typ av skandaler och folk går ut av samma anledningar som för 150 år sedan. Det är bara människorna som byts ut, och kanske låtarna.