»Jag är en riktig tystnadsrunkare«

Varför behöver vi dig så mycket?

– Jag tror att många vill ha ett sätt att prata om böcker som inte är kritikerns, kulturjournalistens eller lärarens. Folk uppfattar nog mig som en representant för dem, för läsarna. Och så gillar jag att krocka saker. Som att skriva om 1600-talspoesi och krocka det med ett toalettbesök.

Greta Renborg var en bibliotekslegendar som jobbade med synliggörande. Känner du dig som en eldsjäl?

– Nej, egentligen inte. Jag kan bli ganska trött på att bibliotekarier beskrivs som eldsjälar så fort de har något intresse för sitt jobb. Det signalerar att de sällan behöver betalt. Men jag har ett stort engagemang för skönlitteratur, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan den.

Och du tycker om att dela det där engagemanget med andra?

– Jag ser det nästan som att skaffa vänner, att prata om något som båda älskar. Men vad som är underskattat är att bonda med folk över en dålig bok! Det kan ge en otroligt stark gemensamhetskänsla.

Finns det ett egenvärde i att få människor att läsa, om nu utvecklingen går åt ett annat håll?

– Man ska komma ihåg att länge fanns inte den tryckta boken, även om berättelsen fanns. Och man kan absolut tänka sig att boken tynar bort även om berättelsen lever. Men jag har en så emotionell koppling till boken att jag tycker det skulle vara väldigt tråkigt. Det finns en långsamhet och eftertänksamhet i läsning, som jag tror är välgörande. Och det är ett gigantiskt samhällsproblem att människor blivit mindre eftertänksamma.

Du har propagerat för rätten till tystnad på biblioteken, har du det tyst hemma när du själv läser?

– Ja, jag är ohyggligt dålig på att göra två saker samtidigt. Jag är en riktig tystnadsrunkare, jag skulle helst vilja bo i en stuga på en bergstopp.

FAKTA| FEM FRÅGOR

Jenny Lindh är bibliotikarie som regelbundet medverkar med en spalt i DN, i tv-programmet Babel och med SVT-kommentarer av Nobelfesten. Nu har hon tilldelats Greta Renborgs pris av Svensk biblioteksförening för sin läsfrämjande verksamhet.