»Jag matar på i min studio år efter år«

– Må kvinnan styra, över himmel och jord och allt däruti.

Du har 150 000 följare på Twitter men själv följer du bara en – Gud. Vad har du för relation till Gud?

– Jag bar väldigt länge en barnatro i mitt tunna bröst. Min farfar var baptistpastor. Jag har sjungit i kyrkokör i många år men hade sedan en religiös kris kring tjugoårsåldern där jag ifrågasatte om det verkligen var min tro och inte något jag bara har fått mig pådyvlat. Men nu märker jag att det här sitter ganska djupt. I boken finns religiösa referenser och ett Gudsfinger på omslaget.

Och nu har du skrivit en feministisk bibel, eller?

– Det tror jag är starkt uttryckt. Det jag vill är att boken ska inspirera till att jämställdhetsarbete är något som kvinnor och män, eller hur man nu definierar sig, gör tillsammans. Och att det är något som alla kommer att vinna på, även om det i tider kan kännas som att man offrar något. Men det är ett offer som vi gör från båda håll.

Hur skulle du beskriva boken?

– Det är en satir över svenskt jämställdhetsarbete under åren jag jobbat inom media. Allt är en uppskruvad version av hur jag uppfattar verkligheten, sådant jag sett och hört från min radiostudio, hur människor har reagerat på mina feministiska invändningar.

I boken använder du ordet slentrianfeminist. Är det vad du kallar dig själv?

– Slentrianfeminist var ett ord som bara kom när jag skrev boken. Jag kan känna att jag sitter och matar på i min studio år efter år efter år och så händer det väldigt lite. Då kan jag ibland gå ner mig i destruktiva perioder när jag tycker att jag är en slentrianfeminist som bara pratar och pratar. Men att vara slentrianfeminist är också en reaktion på att vi lever i ett slentrianpatriarkat. Det ena föder det andra.

Fem frågor | Annika Lantz

Annika Lantz är programledare för »Lantzkampen« i Sveriges radios P1. Hennes debutroman »Det elfte budordet« är en humoristisk berättelse om hur ett arkeologiskt fynd vänder upp och ner på en svensk valrörelse.