»Man ska inte välja en akademiker«

Nästa vecka röstar LO-kongressen fram Karl-Petter Thorwaldsson till ny ordförande. Vad tycker du om det?

– Thorwaldsson är ett bra val. Han kommer från verkstadsgolvet och har gått den långa vägen. Man ska inte välja en akademiker till den här posten. Han har tyngd och han brinner för en stark facklig politisk samverkan.

Du var LO-ordförande 1994–2000. Hur har LO skött sig under den borgerliga regeringen?

– När vi haft en socialdemokratisk regering har LO automatiskt fått ett starkt inflytande. Under en borgerlig regering kan man inte göra så mycket. Jag tycker att LO har gjort det de har kunnat. Det har blivit en mycket svår situation när regeringen försämrat trygghetssystemet.

Nu har du skrivit en bok tillsammans med P-O Edin och Leif Hägg, en bok om åttiotalet och nittiotalet ur ett LO-perspektiv. Varför då? 

– Det har skrivits väldigt lite om detta från den fackliga sidan. Vi vill ge vår syn. Hur vi såg på nittiotalskrisen och hur vi drev på politiken för att få ner arbetslösheten. LO och socialdemokraterna var ju inte direkt ense i alla frågor. Exempelvis angående avregleringen av kreditmarknaden. Den kom för snabbt och det fanns ingen analys av vad den faktiskt skulle leda till. Och vi fick rätt, det orsakade en köpfest för lånade pengar utan dess like. Nittiotalskrisen skapade vi själva.

Kunde LO gjort något?

– Vi på LO hade inte makt att göra någonting men vi tryckte på så hårt vi kunde. Men facket var försvagat. 1983 började Metall förhandla på egen hand och då fick arbetsgivarna in en kil i LO-samordningen.

Hur ser framtiden ut för LO?

– För att kunna bli starka igen måste fackförbunden hålla ihop. Sedan måste man vara med och mejsla ut en bra arbetsmarknadspolitik. Det viktigaste är att vi får tillbaka folk i arbete. Medlemstappet tar vi igen genom att sänka avgiften för a-kassan. Då kommer medlemmarna tillbaka, det är jag säker på.