»Refuseds återförening är årets bästa nyhet«

Hur stort är det att Refused återförenas?

– Jättestort. Det här är årets bästa nyhet! Refused hade den goda smaken att lägga ner när de var på sin absoluta topp. De var aldrig på väg nedåt. Det gör att det finns en elektrisk spänning kring dem. Däremot verkar alla ha gått vidare. Kristofer Steen är operaregissör i dag och David Sandströms hand­leder var sönderslitna av trummandet. Jag trodde inte att vi skulle få se en återförening.

Varför återförenas de just nu?

– De har kanske märkt att deras inflytande över människors liv inte har mattats av, snarare tvärtom. Det här handlar inte om någon trött nostalgi utan att ta vid där de lade ner instrumenten. Vi ser ju att de fula delarna av 90-­talet har kommit tillbaka – då behöver också kritiken få en comeback.

Refused spelar på Way Out West i sommar. »Som Jesus blev Refused bara större efter sin död«, konstaterar musik­festivalen i ett uttalande. Håller du med?

– Jo, kanske. Fast under den korta tid i musikhistorien då Refused regerade så dominerade de fullständigt. Det gör att man fortfarande vill veta hur det kunde ha gått. Det är som världens bästa cliffhanger.

Finns det inte en risk i att mytbildningen förstörs när kultförklarade band återförenas?

– Jo, absolut. Det är givetvis sorgligt när ett band som en gång förkroppsligade ett ideal ger sig ut på vägarna och tar livet av allt de har byggt upp. Om det kommer fram att Refused skulle ha kött och sprit i logen hade det givetvis varit en katastrof.

Varför tilltalas du av hardcore-scenen?

– Jag älskar hardcorerörelsen för allt den stod för. Det var musik sprungen ur en tid då unga människor fortfarande trodde på förändringar. Hardcorerörelsen var en livsstil, den gick hand i hand med politiska åsikter och kosthållning. Och rent musikaliskt är Refused djupt underskattade. Deras musik är vad operan var för 1700-talsmänniskorna. En skickligt uppbyggd resa mellan känslor.