»Timeout fungerade inte ens för Mona Sahlin«

–Det är ju oerhört bekvämt för riksdagsledamoten ifråga. Han eller hon kan dra ut på en historia väldigt länge, i hopp om att rädda sitt mandat. Under tiden har man kvar sin plats, sin ersättning och sitt arbetsrum.

Är det en bra utväg?

– Egentligen tycker jag inte det. Det finns specialfall, när personer har råkat i kris av familjeskäl. Men oftast handlar det om enskilda ledamöter som uppvisat beteenden som inte rimmar med riksdagsuppdraget. Då är det bättre att ta konsekvenserna med detsamma. Även om en anklagelse inte innebär att man är skyldig, så kommer det någonstans att finnas en fläck.

Det var Mona Sahlin som myntade uttrycket i samband med Tobleroneaffären 1995. Hur fungerade det då?

– Då handlade det om en ordentlig politisk kris med många dimensioner. Partiledarskiftena i socialdemokraterna hade ju varit så välordnade, ända sedan Per Albin Hansson manövrerade ut sina konkurrenter på tjugotalet. Den här idrottstermen beskrev situationen på ett ganska målande sätt. Men jag tror inte att det var Mona Sahlin själv som kom på att hon skulle ta en paus, utan det var nog andra krafter i partiets ledning.

Varför har begreppet timeout kommit att hänga kvar, tror du?

– Det uppfattas som ett specialuttryck för just en politiker i trångmål. En vanlig chef kan ta paus eller ta ledigt. Men jag tycker att uttrycket är utslitet. Någonstans borde politikerna kanske också ta lärdom av att en timeout inte fungerar. Det fungerade inte ens för Mona Sahlin.

Vad borde politikerna säga i stället?

– Jag skulle rekommendera att man använder ordet paus. Man kan också säga att man tar ledigt.

Fem frågor | Barbro Hedvall

Barbro Hedvall är kolumnist och författare. Hon var ledarskribent när begreppet timeout fick sitt genombrott i svensk politik på nittiotalet. Den senaste tiden har riksdagsledamöterna Gunnar Axén (m) och Abir Al-Sahlani (c) tagit politisk timeout sedan de delgivits misstanke om brott.