Dokumentärt

Rockumentär

I gränslandet mellan dokumentären och rockmusiken finns rockumentären. Det märks att rockumentärer har trampat ur barnskorna och står värdig filmkritikernas respekt.

»Some kind of monster« (2004)
En mjukare, rentav patetisk sida hos hårdrocksbandet Metallica avslöjas när vi får följa med dem på gruppterapi.

»Dig!« (2004)
The Dandy Warhols slog igenom stort, Brian Jonestown Massacre fick bara se på. »Dig!« berättar om vänskap och rivalitet på 90-talets psykpopscen.

»Shut up & sing« (2006)
Filmen följer bandet The Dixie Chicks under turbulensen som följde deras avståndstagande från Bushs krig.

»Anvil! the story of Anvil« (2008)
Som tonåringar beslutade de sig för att hårdrocka för evigt. 40 år senare lever fortfarande drömmen.

»The devil and Daniel Johnston« (2005)
Han är besatt av nazism, flygande ögon och pop­musik, och har ett vansinne som enbart matchas av en gränslöst smärtsam kärlek till allt.

Dokumentärfilmare x 2

Nahid Persson Sarvestanis film »Drottningen och jag« belönades nyligen med tv-priset Kristallen. Hon har också blivit prisad med Guldbaggen för filmen »Prostitution bakom slöjan«.

Vad karaktäriserar en bra dokumentärfilm?
– I första hand är det handlingen som går hand i hand med regi arbetet. Jag älskar vackra bilder i en dokumentär.

Varför handlar så många dokumentärer om excentriska gubbar som bor i skogen utan el?
– Dokumentärfilmer som har vackra bilder genom hela filmen är oftast fattiga på handling och då handlar ofta om gubbar i skogen utan el.

Har du något filmknep när man gör dokumentärer?
– Bra research, var intresserad av karaktären. Ta det ämnet som är nära hjärtat. Utgå från dig själv. Var inte rädd om vad folk ska tycka om dig efter filmen. Du kan inte göra alla nöjda.

Har du någon favoritregissör?
– Kim Longinotto från Storbritannien är en av mina favoriter som gör filmer om den drabbade människan.

Maud Nycander belönades med Guld­baggen år 2007 för filmen »Nunna«. Hon har bland annat gjort dokumentären om hiphopgruppen The Latin Kings och senast »Sluten avdelning«.

Vad karaktäriserar en bra dokumentärfilm?
– Vissa kan vara bra om det är fantastiskt foto. Fängslande filmer kan också vara bra. När man sitter klistrad och sugs in.

Varför handlar så många dokumentärer om excentriska gubbar som går i skogen utan el?
– Den typen av film som skildrar annorlunda och utanförskap har ganska höga tittarsiffror. »Hästmannen« är bra i den genren. Men det var länge sen jag såg en film utan el.

Har du något filmknep när man gör dokumentärer?
– Jag brukar använda lång tid. En av dokumentärernas bästa knep är att man ska hålla på att filma länge, helst i flera år.

Någon favoritregissör?
– Kim Longinotto, Rainer Hartleb, Nahid Persson och Tom Alandh är alla toppenregissörer.

Festivaler i höst

Tempo 11–21 oktober Stockholm

Helsinki Filmfestival 16–26 september Helsinki, Finland

Nordisk Panorama Filmfestival 24–29 september Malmö

Norrköpings filmfestival 1–10 oktober 2010 Norrköping

DokumentArt 8–13 oktober, Neubradenburg, Germany

Fem svenska kultfavoriter

Svenska regissörer har genom åren skakat fram en rad bra dokumentärer. Här är en handmängd som bör ses innan man lämnar världen.

»När Facit fanns och Åtvidaberg var bäst på plan« (2007), Tom Alandh
Möt spelarna, tränarna och företagsledarna i Tom Alandhs dokumentär om en svunnen tid i svensk fotbolls- och industrihistoria.

»Snickeriet« (1993) Margareta Hjelm och Benny Lennartsson
I filmen får vi följa med till ett snickeri i Norrköping och se hur vardagen går till där. De som arbetar på snickeriet är utvecklingsstörda med fantastisk livsglädje och spontanitet.

»Plötsligt i Vinslöv« (1999) Malin Skjöld och Jenny Bergman
Dokumentären skildrar några invånares liv i den skånska orten Vinslöv, bland annat europamästaren i bangolf Kjell Fredriksson.

»De kallar oss mods« (1968) Stefan Jarl och Jan Lindqvist
Filmen skildrar ett gäng unga stockholmsgrabbars tillvaro i utkanten av samhälle. Man följer bland annat Kenta och Stoffa. Filmen är den första i Modstrilogin.

»Vikarien« (2006) Johan Palmgren och Åsa Blanck
»Vikarien« är en dokumentär, där man får följa den unge läraren Max Wejstorps och den pensionerade magistern Folke Silvéns försök att få ordning på kaoset på Hallonbergsskolan. Filmen för med sig ett virrvarr av tvättäkta känslor.