Ambassadören Maimo Henriksson: ”Jag är oroad”

Hon kände sig mycket hemma i Stockholm redan från början när hon tillträdde som Finlands ambassadör i höstas. Det var kanske inte så överraskande. Maimo Henriksson bodde och gick i skola i Gamla stan redan som tonåring, och hon har tillbringat sina somrar på Ljusterö i Stockholms skärgård i över femtio år och gör det fortfarande.

– Sverige har alltid haft en stark ställning i mitt liv. Det beror dels på min svenske styvfar, dels på att min morfar var född i en svensk familj. Han var son till en glasmästare från Eda i Värmland som flyttade till Finland i början av förra seklet. Där föddes min morfar som den yngste sonen och han kom att bo kvar i Finland i hela sitt liv men behöll sitt svenska medborgarskap, liksom min mamma och hennes syskon.

Maimo Henriksson finner det »mycket inspirerande och motiverande« att få arbeta i ett land som är så viktigt för hennes eget land. Hon är glad över »den oerhört positiva attityd« gentemot Finland som hon mött i Sverige, och samtidigt »en aning förvånad«.

– Många kan och känner till mycket om Finland, som ju har förändrats under de senaste tjugo-trettio åren och blivit mer dynamiskt, mer modernt. Men en del har förstås fortfarande en lite gammaldags, mera fördomsfull, bild av Finland och finländare.

Det enda hon själv egentligen saknar från Finland är riktigt finskt bröd, inte bara det klassiska rågbrödet utan också andra brödsorter.

Och Stockholm! Hon talar lyriskt om »privilegiet« att få bo här. Bara detta att ta sig längs vattnet från residenset på Västra Trädgårdsgatan, ursprungligen ett klassiskt Stockholmspalats från 1700-talet, till den så finskt modernt stilrena ambassaden, kallad Finska borgen, ritad av den finske arkitekten Kristian Gullichsen, bakom Sveriges Radio i kanten av Gärdet. Resan eller promenaden mellan dessa två smycken är en daglig njutning, tycker hon.

Jobbet? Detta att företräda Finland i Sverige?

– Sverige är Finlands viktigaste samarbetspartner, över hela fältet – säkerhetspolitik, samhällsfrågor, försvar, ekonomiskt samarbete, kultur. Kontakterna mellan finländska och svenska medborgare är ju intensiv – 700 000 finländare och finlandsättlingar bor i Sverige – och otroligt många företag i de båda länderna samarbetar intensivt. Våra ekonomier är väldigt sammanflätade. En arbetsdag kan rymma allt möjligt för mig. Samtidigt måste jag vara lite ödmjuk, det är något helt annat att jobba här professionellt som diplomat än att vistas här privat.

Maimo Henriksson och hennes familj delar sedan många år sommarvistet på Ljusterö med hennes syster och dennas familj. Det fungerar som »en energispruta«, och hon har använt det som ett ställe att samla krafter på under hela sin karriär som diplomat, både hemmabaserad i Helsingfors och på ambassader i Moskva, Budapest och Oslo, där hon var ambassadör.

Somrarna har också gett henne ett bra nätverk av vänner. Daglig konsumtion av svenska tidningar och svensk tv under många år har gett henne en god grundkunskap om svensk politik och kultur och svenskt tänkande.

– Men nu måste jag läsa in mig på sådant som jag inte behärskar, som skogsfrågor, klimatomställning, vindkraft, fossilfritt stål – det första besöket gick till Luleå – och hur vi ska kunna stärka samarbetet mellan Finland och Sverige ytterligare.

Maimo Henrikssons bakgrund är alltså finlandssvensk, men hon »hamnade ut ur den finlandssvenska bubblan«, som hon uttrycker saken, när hon gifte sig med en finsk man, Teemu Kokko, som är rektor för en yrkeshögskola i Helsingfors men inom kort blir tjänstledig i två år.

– Då behöver jag inte längre bo här själv, som ni säger här i Sverige. Eller ensam, som vi finlandssvenskar säger  …

Som många finlandssvenskar, och för den delen också många finskspråkiga, är hon orolig för att svenskan, som är ett av landets två nationalspråk, förlorat en del av sin ställning i Finland. Det drastiska regeringsbeslutet för drygt femton år sedan att ta bort svenskan som ett obligatoriskt prov i studentexamen var ett misstag, tycker hon.

Maimo Henriksson har också estniskt påbrå. Hennes mormor föddes 1906 i S:t Petersburg av föräldrar som hade flyttat från Estland till den dåvarande ryska huvudstaden i hopp om att finna ett bättre liv. De lyckades, men förlorade allt i samband med revolutionen 1917. Efter några svåra år återvände de till Estland och bosatte sig sedan på Karelska näset.

– Mormor var född 1906. Hennes modersmål var ryska, inte estniska, och det påverkade mig nog indirekt till att läsa ryska vid universitetet efter studenten.

Ryskan ledde till att Maimo Henrikssons första utlandspostering som diplomat blev Moskva. Att hon över huvud taget valde diplomatbanan efter sina studier vid handelshögskolan och i juridik vid Helsingfors universitet berodde nog på hennes svenske styvfar.

– Han tyckte att jag skulle söka till aspirantutbildningen vid utrikesministeriet, men jag tyckte inte att det var något för mig, jag trodde att jag bara skulle få hemlängtan om jag jobbade utomlands.

Omständigheterna ledde till att hon ändå gick igenom den där aspirantutbildningen, och de där åren i Moskva blev viktiga för henne.

– Det var under 1990-talet, dessa dramatiska år alldeles efter Sovjetunionens sammanbrott, med parlamentskrisen, Jeltsin och maktkampen, de dramatiska dagarna hösten 1993, med attacken mot parlamentshuset efter parlamentets uppror och utegångsförbudet. Men de ryska medborgarna fick det ju bättre under 90-talet, de fick yttrandefrihet och det kom varor i butikerna. Årtiondet var bättre än sitt rykte.

Maimo Henriksson fortsatte att arbeta med Rysslandsfrågor, först som Rysslandschef på utrikesministeriet och sedan, efter utrikestjänst i Budapest och Oslo, som så kallad östchef, det vill säga ansvarig på ministeriet för de områden som tillhörde den sovjetiska sfären, utom de baltiska staterna.

– Så det har blivit väldigt mycket Vitryssland och Ukraina under de senaste åren. Väldigt intensiva och dramatiska år med en besvärlig agenda och dramatiska konflikter, till och med krig.

Denna bakgrund och breda erfarenhet kommer förstås väl till pass i alla överväganden och diskussioner med anledning av den pågående säkerhetspolitiska krisen mellan väst och Ryssland.

Och nu?

– Jag är förstås oroad över det rådande säkerhetspolitiska läget. Det som ändå kanske lindrar min oro är att USA och de andra västländerna har talat sig samman så väl i frågan om inblandning utifrån de olika ländernas agenda och lösningar. Man får hoppas att förnuftet segrar, det är svårt att se hur Ryssland skulle ha något att vinna på att ta till militära medel, men man vet ju inte.

Hon känner inte den ryska presidenten personligen men har suttit vid samma förhandlingsbord som han.

– Han är kunnig, har stor erfarenhet och är i sådana sammanhang balanserad. Han lyssnar på motparten, men det är svårt att bedöma om han tar intryck. Han kan ju ha andra bevekelsegrunder för sitt agerande.

De säkerhetspolitiska frågorna upptar en ganska stor del av hennes tid just nu.

– Vi har en bra samordning mellan Sverige och Finland i de här frågorna, på president- och statsministernivå, mellan våra utrikes- och försvarsministrar. Den saken är i väldigt god ordning.

Men snart kan hon börja resa runt i Sverige igen, hoppas hon, för att lära sig ännu mer om landet. I mars blir det Umeå, om det inte kommer nya restriktioner.

***

Läs även: Horace Engdahl: Det otäckaste som hänt i svenskt kulturliv

Läs även: Putin - imperiebyggaren

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.