”Att dokumentera vad som pågår är viktigare än allt annat”

– För mig är det viktigt att skildra mina berättelser om krig och flykt genom människors vardag, hur de upplever det som sker, inte genom politikers perspektiv, säger Hogir Hirori. 

Via olika livsöden skildrar hans dokumentärfilmer större politiska skeenden. Publiken får lära känna människor som uppoffrar sig för andras skull, som tar stora risker. Precis som han själv har gjort när han filmat, eller under sin tre månader långa flykt till Sverige, 1999. 

– Varje dag som flykting riskerar man att dö, rädslan blir normaliserad, den blir ens vardag, säger han.

Vi sitter hemma i hans lägenhet i Stockholm, med leksaker utspridda på vardagsrumsbordet, på tryggt avstånd från krigets fasor i irakiska Kurdistan vars konsekvenser han har lyft fram i sin filmtrilogi där Sabaya utgör sista delen.  

I filmen får vi följa Mahmud och Ziyad på ett yazidiskt hjälpcenter, både i vardagliga scener och under dramatiska händelser när de fritar kidnappade yazidiska kvinnor ur det extremt farliga Al Hol-lägret, med sina 73 000 IS-sympatisörer. Vid ett tillfälle upptäcker de på färden tillbaka från lägret, efter en fritagning, två billyktor bakom dem som kommer allt närmare. De blir jagade genom natten av IS medan Hogir Hirori filmar förloppet. Då hade de alla kunnat bli dödade. 

I en annan scen får publiken inta samma perspektiv som de yazidiska kvinnor som går in som infiltratörer i Al Hol för att hitta sina medsystrar – vi upplever den lätt klaustrofobiska känslan av att blicka ut genom ett svart nät, en burka, och rädslan att när som helst kunna bli upptäckt.  

Ordet sabaya betyder sexslav på arabiska, men de yazidiska kvinnorna skötte även markservicen hemma åt IS-männen. Dessa betraktade kvinnorna som sin egendom, en handelsvara som de kan köpa , eller sälja vidare om de önskar.  

– En sabaya ska alltid lyda sin herres order. Hon har inte möjlighet att bli fri förr­än hon har fått barn med den IS-man som köpt henne.  

Det vill säga om han väljer att befria henne. Dessa kvinnor blir misshandlade, förnedrade och utnyttjade. De blir hjärntvättade och tvingas överge sin egen religion. Deras anhöriga har många gånger blivit dödade framför deras ögon. Speciellt unga flickor, som kan säljas som oskulder, är värdefulla för IS. Det kan handla om sjuåringar. 

– IS anser att yazidier är djävulsdyrkare och får dem att tro att det är därför de har blivit kidnappade, att de förtjänar det. Om flickorna accepterar att deras uppgift är att vara tillgängliga för sina herrar på alla vis, även när det gäller sex, så får de höra att Gud kommer att förlåta dem. 

Filmen vittnar om hur kvinnorna efter befrielsen ur lägret ofta helst vill dö, men också om att de kan få hoppet tillbaka under sin vistelse i hjälpcentret. 

– Det som chockade mig mest av allt är att det här fortfarande händer i modern tid. Och att det har pratats så mycket om det, men att det görs så lite.  

Hogir Hirori säger att han älskar att berätta historier. Det märks. Han beskriver detaljerat, målande och hudnära sina egna upplevelser av krig, hur han redan som barn såg bomber falla. När han föddes i Dahuk i irakiska Kurdistan satt hans pappa som var peshmergasoldat fängslad, dömd till döden, i väntan på att bli hängd. Han undkom.  

– Pappa ville att jag skulle heta Hogir som betyder vän på kurdiska. Hans förhoppning var att kurder skulle få många vänner världen över i framtiden. 

Som 11-åring, när Hogir Hiroris familj var på flykt undan Saddam Husseins regim tillsammans med tre miljoner andra, tappade han under flykten bort sin familj i Turkiet. Han fick under nära två veckor lära sig kriga för sin överlevnad, innan han kom till rätta. Familjen sändes sedan tillbaka. Men han började drömma om att kunna leva i fred och få bestämma över sitt liv, bygga sig en framtid. När han var i övre tonåren anlitade han människosmugglare och lämnade sitt land, mot sina föräldrars vilja, blev gripen av turkisk polis, grovt misshandlad och sedan återsänd igen. Det var först när föräldrarna bestämde sig för att hjälpa honom, trots riskerna, som han lyckades fly till Sverige. Då var han 19 år och hade tappat livsgnistan.  

– Många dog under de här resorna med människosmugglare. Det var skjutningar, båtar som gick under, människor som var inlåsta timme efter timme i lastbilar tills det inte fanns något syre kvar. Allt det här har jag varit med om.  

Han har burit med sig trauman i tysthet. Först efter tolv år i Sverige började han berätta om sina erfarenheter. Då brast fördämningarna. 

– Jag hade bestämt mig för att ta vara på mina chanser, leva ett nytt liv och aldrig titta bakåt.  

När IS 2014 började växa sig stark i Irak och var på väg mot hans hemstad, bestämde han sig för att åka dit och dokumentera islamisternas våldsamma framfart, se till att världen skulle få veta. Hemma lämnade han sin fru som var havande med deras första barn.  

– Jag visste inte om jag skulle komma levande tillbaka men jag fick ingen ro här, jag var inte närvarande mentalt. Jag var tvungen att åka iväg. 

Den resan resulterade i filmen Flickan som räddade mitt liv, första delen i en trilogi om  människor på flykt undan IS. Hogir Hirori var på väg att följa med en helikopter med förnödenheter till Shingalbergen när han fick syn på en ensam flicka. Hon hade tappat bort sina föräldrar, inte ätit på flera dagar, var sjuk. Han bestämde sig för att hjälpa henne. 

– Hon var 11 år, lika gammal som jag när jag gick vilse när vi flydde. Allt hon sa, allt det hon hade upplevt, det var jag.

Lite senare får han veta att den helikopter som han skulle åkt med hade störtat.  

Trilogins andra del, The Deminer, är ett slags hjältehistoria om en orädd, närmast dödsföraktande, åttabarnsfar i Dahuk som rensar ett minerat landskap från bomber och landminor.  

– Det jag vill visa med de här tre filmerna är krigets konsekvenser. Det är oskyldiga människor som drabbas, familjer splittras och folk är tvungna att fly sina hem och starta på nytt. Deras hemstäder läggs i ruiner.  

– Det här är historier som min pappa har upplevt under sin livstid, som jag själv upplevt och som min son kommer att berätta. Det här kommer hända igen, det händer hela tiden.  

Några dagar efter vår intervju publicerar New York Times en artikel där tidningen hävdar att flera av de yazidiska kvinnorna i Sabaya inte har gått med på att medverka och att de undertecknat kontrakt som varit skrivna på engelska, som de inte förstått innebörden av. Hogir Hirori är förvånad över kritiken . 

– Vi har agerat korrekt, både etiskt och juridiskt. Kvinnorna har fått samma kontrakt både på engelska och arabiska och de har haft god tid på sig att gå igenom avtalen. Alla flickor och kvinnor som syns i filmen har gått med på att medverka. De har förstått vad det är för filmer jag gör. 

Ett par kvinnor i filmen har suddade ansikten, just för att de klargjorde att de inte vill synas på bild. Att det är riskfyllt. 

– Inga andra har hört av sig och sagt att de inte vill medverka i filmen.  

Men om de gör det framöver och önskar att bli anonymiserade, så kommer han tillmötesgå dem. 

Hogir Hirori har ofta funderat över om hans filmer verkligen har varit värda alla de risker han har tagit, och det faktum att han stundtals försummat sin egen familj. När han har satt nyckeln i lägenhetsdörren har han ibland varit orolig för att låset ska vara utbytt. 

– Men att berätta de här historierna och dokumentera vad som pågår, det har varit viktigare än allt annat för mig. Ingen ska kunna säga att det här inte har skett. 

2 000 yazidiska flickor och kvinnor är fortfarande försvunna. 

– Min allra största förhoppning är att de ska få hjälp.