Axberger om Palmemordet: ”Människor ljuger mindre än man tror”

Ödet är ordet Hans-Gunnar Axberger använder om det faktum att han kom att tillbringa flera år i Granskningskommissionen. För den som inte minns var det en statlig icke operativ kommitté med uppdrag att granska polisarbetet kring mordet på Olof Palme. Axberger var huvudsekreterare från 1996 till 1999, inte på heltid hela tiden, men en lång sammanhängande tid, tillräcklig för att få inblickar som knappast någon annan.

– Men sen skulle vi göra klart allt, och det var ett statligt utredningsbetänkande med de villkor som gäller. Och det blev ju svårläst. Ända sedan jag blev klar med det har jag tyckt att jag borde beskriva det jag lärde mig på ett något mer tillgängligt sätt, säger Hans-Gunnar Axberger.

– Men livet tog andra vägar, och sen kom den här presskonferensen 2020. Och den blev så att säga den utlösande faktorn. Nu är utredningen över, och nu tyckte jag att det var fritt fram att beskriva Palmeutredningen som en helhet. Det är skälet till att jag skrev boken.

Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt, har varit byråchef på Brottsförebyggande rådet, pressombudsman och justitieombudsman. Boken han har skrivit heter Statsministermordet. Det är en initierad skildring av hur det som kom att kallas världens största mordutredning missköttes grovt. Men också något mer.

Med hjälp av sin kännedom i ämnet och sin precision i språket får Hans-Gunnar Axberger detaljer att forma mönster. Som i skildringen av året då Hans Holmér var spaningsledare. Författaren upplyser om att spaningsledaren var uppvuxen på Rörstrandsgatan, »son till Gustaf Holmér, som av idrottsverige aldrig kallades annat än Gösse« och var tiokampsmedaljör från OS i Stockholm 1912, därefter tränare, ledare, legend.  »Jag var inte ensam«, skriver Axberger, »om att i mitt pojkrum ha sönderlästa häften med Gösses instruktioner om hur häckar klipptes, den nya dykstilen utfördes och startblocken spikades fast i kolstybben. I den holmérska familjen umgicks storheter som Gunder Hägg och andra av tidens idrottsstjärnor. Mot barnen var far stram, man sa ni och tog i hand. Själv blev Hans demonstrativt informell.«

Axberger skriver att han träffade Holmér i olika sammanhang, »rätt ytligt, och fann honom vänlig och prestigelös. Det senare var inget framträdande drag i hans roll som spaningsledare, där han blev mycket dominant. Som en av hans rotelchefer sa: ›Holmér är så pass stark personlighet som genomsyrar den här ledningen, va, så att få människor har något att sätta emot, va.‹ Men det var ingen osympatisk människa. Jag respekterade på många sätt Hans Holmér och hade gärna velat skriva mer positivt om honom än vad det är möjligt att göra.«

Redogörelsen av mordutredningen blir sida för sida till en berättelse om en nation. Smickrande är inte porträttet. När Hans-Gunnar Axberger närmar sig slutet sammanfattar han: »Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda. Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.«

Mordutredningens material är som vi vid det här laget vet närmast oöverskådligt. Men någonstans har Hans-Gunnar Axberger börjat skriva.

– Jag gjorde väl som jag brukar göra i livet, började från början. Jag ville beskriva det som en helhet. När utredningen lades ner var att det var ett stort fokus på vad som hade hänt de senaste åren. Många i min egen generation och andra visste inte särskilt väl, hade bara ett hum om, vad som hade hänt, men mycket hade sjunkit undan. Och det ville jag fylla i. I övrigt hade jag ingen närmare plan än att beskriva det kronologiskt från februari 1986 till 2020.

Den kollektiva glömska Axberger talar om, tycker han är förödande: den som vill lära av misstag måste orka dra lärdomar av och intressera sig av historien, inte sopa bort den.

– I stort sett varje kapitel hade kunnat vara tre gånger längre. Det hade de också blivit om jag skrivit som jag skrev det i början. Men jag var tvungen att hitta händelser och episoder som var signifikativa och som på ett kortare utrymme  kunde synliggöra något som hade blivit för omfattande och träligt om man skrivit från a till ö. Det var en stor svårighet i sammanhanget att komma fram till vad i dessa 34 år som  måste berättas mer ingående och vad som kanske inte behöver berättas alls, men som man kanske förstår ändå. Bara Ebbe Carlsson-affären är ju kolossalt detaljrik, liksom utredningen om Christer Pettersson som jag egentligen har skrivit ganska lite om.

Statsministermordet är en ovanlig skildring på flera sätt.  Levande och döda skildras med fel och brister men utan att förvandlas till klichéer eller karikatyrer.

– En erfarenhet av mitt granskande av rättsaffärer är att man inte kommer särskilt långt med utgångspunkten att människor bara har egoistiska syften, kanske rentav är ondsinta och inte talar sanning. Den enda möjligheten att komma nånstans är att försöka förstå hur människor har tänkt. Och ofta är det ju så att människor ljuger mindre än man tror, de säger i allmänhet hur det är men utifrån sina förutsättningar. Det är då man kommer fram till mer nyanserade bilder av saker och ting.

Blev du överraskad?

– Kanske inte överraskad. Men en som det här stämmer väldigt bra på är PG Näss, som ju på många sätt var en helt lysande person och väldigt väl lämpad för det jobb han hade, men det var ett jobb som ställde krav som försatte honom i situationer där det han gjorde inte framstod som lyckat, och sen blev det ju helt misslyckat med buggandet, men det är ingen idé att försöka framställa honom som bra eller dålig, det är helt enkelt mer komplicerat än så.

Vad kommer att hända nu, kommer det här stiltjeläget att bestå, ett ouppklarat mord och några filmgestaltade teorier med vissa reservationer kring sig som ingen bryr sig om?

– Det ligger i själva grundförutsättningen att mordet är ouppklarat och inget tyder på att det kommer att klaras upp,  och då är ju scenen fri för dem som vill spela upp sina pjäser där de nya berättelserna bygger rätt mycket på att människor har glömt hur det var.

Hans-Gunnar Axberger skriver i sin bok att bevisningen mot Christer Pettersson var betydligt starkare än den som presenterades mot Skandiamannen och angavs som skäl för att lägga ner utredningen.

– Den mer centrala frågan är om det finns någon företrädare för den svenska staten som tycker att man bör titta närmare på det som presenterades i juni 2020. Hittills har det inte skett och jag vet inte riktigt från var det initiativet skulle kunna komma.

Justitiekanslern?

– Det tror jag inte för att jag tror lite cyniskt uttryckt att rättsväsendet håller ihop här.

Har du nån övergripande bild av hur Sverige har påverkats av hur mordutredningen sköttes? Sådant som tilliten till rättsväsende och ämbetsmannaideal?

– Jag skulle vilja vända på det. Det är nog snarare så att utredningen kring statsministermordet är en del av nånting  vi alla upplevt under ett antal decennier, att det ena efter det andra i välfärdsstaten inte fungerar. Men det är egentligen inte mitt ärende att beskriva. Det är ju en diskussion på många plan med tilliten och homogeniteten och nationens utveckling, men jag tror inte att det är så att utredningen av statsministermordet har lett till detta. Snarare att mordet är ett prisma där man kan se större mönster.