Chef över världens humanitära stormakt

Ministern har kommit direkt till UD från statsministerns officiella lantställe Harpsund.

Där har Magdalena Andersson dragit den kommande budgeten följt av den traditionsenliga kräftskivan för regeringen. 

Men Per Olsson Fridh fick nöja sig med kronärtskocka eftersom han är skaldjurs­allergiker.

Han trädde ut ur skuggorna från tidigare poster som statssekreterare åt kultur- och biståndsministrarna i februari i år. Det är tunt med information om hans person.

Men hans företrädare Peter Eriksson, också Miljöpartiet, säger per telefon att Olsson Fridh är intresserad av kläder och säkert kommer att trivas med den strikta klädkoden inom utrikesdepartementet.

Den här dagen saknar han dock slips men bär en hundtandsmönstrad kavaj som säkert inte är billig. Men den visar sig vara second hand.

– Slips har jag för det mesta. Det är många utländska officiella företrädare på hög nivå som ska tas emot.

Gillar du kläder?

– Ja, jag tycker om plagg som får mig att känna mig bekväm, snygg och trygg.

Per Olsson Fridh är 40 år och regeringens yngste. Han har fru och två barn i yngre skolålder och bor i Hägersten i Stockholm, är uppvuxen utanför Malmö och son till en vaktmästare och en fritidspedagog. 

Nå, fick du dina dryga 50 miljarder kronor som vanligt av finansministern?

Han går inte på den lätta.

– Siffrorna i budgetpropositionen är inte offentliga ännu, säger han och ler.

Håller regeringen fast vid det så kallade enprocentsmålet också nästa år?

– Absolut, svarar Per Olsson Fridh.

När det gäller bistånd är Sverige en humanitär stormakt. 

Bäst i världen på att skicka pengar till det som en gång kallades tredje världen, underutvecklade länder, och senare utvecklingsländer.

Sverige ger sedan lång tid tillbaka en procent varje år av bruttonationalinkoms­ten (BNI) till bistånd. Det betyder att om Sveriges ekonomi växer (vilket den nästan alltid gör) så blir det mer pengar att fördela. Det är lätt att räkna ut summan.

År 2020 var bruttonationalinkomsten dryga 5 000 miljarder, nämligen 5 106 miljarder. Tjugo år tidigare var den ungefär hälften av den summan.

Biståndsbudgeten ligger alltså på ungefär femtio miljarder kronor. Det är mycket pengar och skulle kunna förklara varför Sverige har en särskild minister för bistånd. 

Över frukosten på Harpsund har biståndsministern pratat om Afghanistan med utrikesminister Ann Linde. Det är dagen efter självmordsattacken vid Kabuls flygplats och minst 200 personer, både amerikanska soldater och civila afghaner, har dödats. Världssamfundet är överrumplat. Först av talibanernas snabba maktövertagande och sedan av IS-attacken. 

Strax blir det ett videomöte om Afghanistan som ska läggas ut på Instagram. Den unge ministern sköter alla sina sociala medier själv påpekar en nöjd pressekreterare och visar ett klipp där Per Olsson Fridh går loss på gitarr med en bossanova-låt.  

Olsson Fridh knäpper ett par knappar i kavajen, ljus riggas och videosamtalet med Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Andreas Stefansson startar. 

Biståndsministern vill ställa frågor eftersom Svenska Afghanistankommittén (SAK) verkat i landet så länge, har 6 000 lokalanställda, och »närvaro på marken«. 

– Attentatet visar att talibanerna inte kan skydda Afghanistans befolkning, säger Andreas Stefansson. Inte ens inne i centrala Kabul. Det öppnar för att fler terrorgrupper än IS kan komma att visa upp sig genom attacker.

Han betonar att talibanerna är en nationell rörelse, medan IS, Islamiska staten, Khorasan i Afghanistan, mer är en franchisetagare i den rörelse som vill göra hela världen till ett kalifat. Khorasan betyder »solens hemvist« och syftar på det forna Iran, Turkmenistan och Afghani­stan.

Ministern säger, som ministrar bör göra: »Mina tankar går till dem som drabbats.« Bakom Mårbackapelargonerna i fönstret tutar skärgårdsbåtarna att det är tid för avgång.

Per Olsson Fridh säger att Sverige precis som andra givarländer inte kan stödja talibanerna, »men vi vill vara där för folket«. Sverige kan inte överge dem när hunger och svält hotar.

Men han säger också att banksystemet kollapsat. Det finns inga säkra vägar att betala ut bistånd. »Vi kan inte packa resväskor med pengar.«

Andreas Stefansson pekar på vissa framgångar: att organisationen utbildat 4 000 barnmorskor och 200 000 flickor, även om det bara är en liten del av landets sju miljoner barn i skolåldern. Organisationen har också bidragit till existensen av relativt fria medier och bättre hälsovård.

– Om man ska vara efterklok, säger SAK:s Andreas Stefansson, så kanske man när talibanerna drevs bort 2001 pumpade in för mycket pengar från USA och resten av världssamfundet. Det fanns inte tillräckligt med struktur och kapacitet för att ta emot pengarna. 

Han säger att Afghanistan är ett annat land nu än 2001, när de fem åren av det förra talibanstyret upphörde. Men allt tar tid.

Det blir ytterligare några minuter för personliga frågor.

Det talades inte direkt partipolitik i barndomshemmet men Per fick bra uppbackning för att åka på läger ordnade av fredsrörelsen CISV. 

En dag i tjugoårsåldern knackade han på hos Miljöpartiet i Malmö och upptäckte att där kunde hans engagemang för fred få ett partipolitiskt fäste. Sedan reste han ett halvår till Colombia och jobbade som lärare i engelska. 

Nuet tränger sig på. 

En politisk sakkunnig på Afghanistan drar det senaste. Jag sticker in en fråga.

Har västvärlden, till exempel USA och Sverige varit naiva i sin tro på Afghani­stans utveckling?

– Nej, att jobba med bistånd är alltid riskfyllt och innebär att jobba med olika människor i svåra konfliktfyllda miljöer. Att tro att Afghanistan kan förändras i grunden på tjugo år vore naivt. Tålamod krävs.

En procent av BNI blir många miljarder över tid. Det finns många bidrag och vissa socialförsäkringar som inte räknas upp lika generöst. Kommer enprocentsmålet att hållas?

– När den svenska BNI ökar är det svensk välfärd som ökar. En hundradel ska fortsätta att gå till de fattigaste. Vi släpper inte enprocentsmålet även om den borgerliga oppositionen klagar. Vi behöver inte vara bäst i världen på bistånd, men vi ska inte sänka oss. Det är de andra länderna som måste bli bättre.

Det var på sextiotalet som den svenska biståndspolitiken formades. Motivet var solidaritet men också egennytta, en mind­re fattig värld är också en säkrare värld för Sverige.

I mitten av sjuttiotalet nåddes enprocentsmålet.

FN:s riktpunkt för världens rika länder fastställdes 1970 till 0,7 procent. Få länder har nått dit. Det svenska utfallet har sedan 2006 varierat mellan 0,93 och 1,14 procent av bruttonationalinkomsten.  

Mellan 2001 och 2020 har Sverige betalat ut nästan 14 miljarder kronor till Afghanistan.

I ett första skede efter att Kabul fallit den 15 augusti sa Ann Linde att »inte en spänn ska gå till talibanerna«. En hållning som fått många nyanser. 

Det pågår förhandlingar inom talibanernas toppskikt mellan en radikal falang och en mer moderat.

Afghanistankommitténs Andreas Stefansson manar till eftertänksamhet, att inte kapa alla band till talibanernas afghanska stat innan läget klarnat.

För några dagar sedan kom en omfattande utvärdering av västvärldens och särskilt Sveriges biståndsinsatser. Den är gjord av den brittiske analytikern Adam Pain på uppdrag av den svenska expertgruppen för biståndsanalys, EBA. 

Den är inte nådig. 

Efter en genomgång av hundratals internationella rapporter konstaterar Adam Pain att resultaten varit svaga, att vissa resultat uppnåtts när det gäller infrastruktur, till exempel skolor och utbildning, medan försöken att ändra på beteenden gått dåligt.

Snarare har biståndet bidragit till korruption.

Pain menar att svagheterna också återfinns i den svenska biståndsstrategin.

Orsaken till de svaga resultaten kan egentligen formuleras på ett enkelt sätt.

Givarländerna har inte förstått att trots utbildning och stöd så är en individ i det afghanska samhället fast i en struktur där »personliga nätverk, ofta baserade på släktskap eller etnicitet genomsyrar formella institutioner, ekonomi och vardag. Dessa nätverk reglerar åtkomst till resurser på alla nivåer i samhället«.

Ytterligare ett citat från Pains rapport fångar den afghanska särarten:

»De flesta afghaner lever under en villkorad beroendebaserad säkerhet för att upprätthålla frihet från osäkerhet. Detta inskränker starkt handlingsfriheten. Begränsningarna är flera, på hushålls- och bynivå, på den lokala marknaden och bortom.«

Adam Pain nämner Svenska Afghani­stankommittén, SAK, som en av de få organisationer som »är mer inbäddade i lokala förtroendeförhållanden«. 

Något som han anser att SIDA bör ta större lärdom av även om SAK sedan lång tid är en av SIDA:s största samarbetspartners.

SIDA meddelar dagen efter intervjun med Per Olsson Fridh att 448 miljoner kronor stoppas. Underlaget är en analys myndigheten gjort av läget i Afghanistan och som »delats med ministern«. 

Många länder har stoppat biståndet, så  också Världsbanken. Miljoner afghanska statstjänstemän står snart utan lön, bland annat 200 000 lärare.

Merparten av den afghanska statens budget, 70–80 procent, består av biståndspengar från olika länder. Sverige bidrar med två procent av detta.

Hur ska Sverige göra nu?

– Kortsiktigt kan vi bara jobba med humanitärt bistånd som inte går via statsapparaten, säger Per Olsson Fridh.

Men han vill ändå ha en plan för ett långsiktigt, samhällsförändrande bistånd även för Afghanistan.

– Inte bara mat. Det finns en skärningspunkt mellan det humanitära och det strukturella som Sida talat om i tio år. Om vaccinationer måste ges akut, bygg då upp en klinik som finns kvar när läget är lugnare. Ge undervisning till barnen i tillfälliga flyktingläger men satsa också på hela skolsystem. 

– Sverige behövs i världen. Vi kan inte peka på någon annan. Solidaritet handlar om det grundläggande att vi alla är män­niskor. Vi får inte stänga in oss mot världen, inte stänga ute. Inte tänka vi och dom. 

Han talar vackert och med tyngd.

Det tidigare språkröret för Mp, Peter Eriksson, viskar i mitt öra, på telefon från Kalix, att Per Olsson Fridh nog är ett språkrörsämne; ambitiös, seriös och rentav karismatisk. 

Lunch verkar inte förekomma under den guldiga kristallkronan.

I stället ska ministern ta emot en delegation från Folke Bernadotteakademin. Fysiskt. Vilket inte är så vanligt.

Utrikesdepartementet är tomt, de fles­ta jobbar hemma. De största praktsalongerna i Arvfurstens palats står oftast tomma även i vanliga fall. Men biståndsministerns tjänsterum är klart imponerande även om det inte klår utrikesministerns. 

Folke Bernadotteakademin har nog inte många hört talas om. Men kanske Folke Bernadotte, känd för evakueringen av tusentals judar i andra världskrigets slutskede med de så kallade vita bussarna.

Att Folke Bernadotteakademin är en statlig myndighet är sannolikt mindre känt. Den inrättades 2008 och har ett 80-tal anställda, många stationerade på svenska ambassader runt om i världen för att stötta det svenska biståndet. 

Ministern hälsar delegationen anförd av generaldirektören Sven-Eric Söder välkommen.

Sedan får vi backa ut.

Frågorna hänger i luften.

Vad ska biståndsministern göra med alla pengarna? Vilken sorts katastrof tvingas världen välja? Miljoner flyktingar i grannländerna, svält? Stöd till korruption och ett inhumant rättssystem?

Utan bistånd stannar Afghanistan.

Per Olsson Fridh har lite att tänka på. 

Kan man tala med talibaner?