”Så jävla oroligt klimat nu att göra film och tv i”

Det var strax efter lunch på hotell Rubinen i Göteborg och regnet hade kommit. Den stilla sortens. Tomas Alfredson begrundade en fråga om en tv-serie han gjorde för mer än 20 år sedan.  Men som ingen glömt som sett den. Soldater i månsken. Tystnaderna. Stämningarna. Människoödena. Det nationella Estoniatraumats mest inkännande gestaltning. Hur gjorde han den? 

Kort tystnad:

– Jag har aldrig fått den frågan förut. Hur fan gjorde jag den? 

Ny mycket kort tystnad:

– Jag måste tillstå att den är gjord i ett klimat med väldigt mycket förtroende. Åt alla håll. I dag när man gör film och television är väldigt många människor inblandade som på olika sätt vill delta och vill demonstrera sin makt. Framför allt är det oerhört oroligt: hur ska det bli, hur långt ska det vara, vem ska vara med, hur ska det kännas, vem får vi inte stöta oss med den här gången? Det är så jävla oroligt klimat nu, och det kommer sällan saker med vassa kanter ur oro. 

– Det jag vill minnas var en avgörande person  …

Och han berättade om producenten Caisa Westling, som tittade på tidiga versioner, sa jag fattar ingenting, jag vet inte vart du är på väg, men det känns som nånstans, men du får nog jobba lite till. Att få det där förtroendet av någon som bara anar konstverket. 

Begriper man själv vart man är på väg?

– Det låter floskligt, men det är lite som att göra vin, det går liksom inte att stressa fram film eller tv-dramatik hur som helst, det tar liksom sin lilla tid, ibland vet man hur man vill ha det. Eller man känner väldigt tydligt hur man vill ha det, men har inte erövrat tillräckligt med kunskap för att veta hur det här förverkligandet ska se ut.

Soldater i månsken visas sedan en tid tillbaka på SVT Play. 

– Klas (Östergren) och jag har ju jobbat med tre saker tillsammans och den filmen är ju den finaste på nåt vänster tycker jag.

– Jag var nog hudlös den perioden av mitt liv, nyskild och hade nog nära till känslorna. Som fortsatt svar på hur gjorde jag det där?

Skälet för Tomas Alfredsons besök i landets andra stad den här dagen var ett pris han skulle ta emot. Författaren och illustratören Gunilla Bergström fick postumt Göteborgs filmfestivals hederspris för sitt arbete med framför allt filmerna om hennes litterära figur Alfons Åberg. Tomas Alfredson blev nyss klar med den första filmen i en tv-serie om Alfons. Han visade den i samband med prisutdelningen. Det är lätt att se beröringspunkterna. De reducerade porträtten av ensamhet, tystnad, fantasi och fantasier. 

– Den som läser eller tittar på Alfons aktiveras. Det är så mycket inom underhållningen i dag som bestämmer allt, hur saker ser ut och låter, och passiviserar åskådaren. Vuxna gör sig till. För barn måste man ju förenkla. Och använda ett språk som är tillgängligt. Men inte tala över huvudet på dem. Man måste liksom sätta sig på huk. 

– Jag var med min son i London, när han var lite för ung för Towern och Madame Tussauds och sånt. Jag släpade runt honom på olika saker, han fastnade egentligen inte för nåt. Men han hittade ett kolapapper som glimmade i guld på Trafalgar Square och vägrade att släppa det, det var behållningen med Londonresan för honom.

Just sånt där, berättar han, hittade Gunilla Bergström så bra, den enkla tematiken, med att »jag ska bara«, att hitta på hyss när man ska gå och lägga sig för att försinka sovandet. 

– Hon vågade lita på de där grejerna. Att de faktiskt betyder nåt, att det inte behövs trollkrafter eller magiska världar eller rymder.

– Kanske är det så att det oerhörda genomslaget med poddar och inlästa böcker är att det aktiverar lyssnaren så mycket.

Tomas Alfredson har varit trogen denna konstnärliga hållning och iscensatt den med en konsekvens som gjort att han ratat erbjudanden som andra bara kan drömma om. I sin filmatisering av John le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy lät han intrigen spela en perifer roll. Inte ens i en spionhistoria är det ju handlingen som är spännande. Det är däremot en människas rädsla och känsla av ensamhet.

– Den historien är lite speciell. Jag hade gjort Låt den rätte komma in som ingen tyckte var riktigt bra. 

Distributörer visade inget särskilt engagemang. Produktionsbolagen hade gjort av med varje slant de hade.

– Det var rätt surrealistiskt, när man tror man gjort nåt bra  … men upptäcker att man verkar vara ensam om det.

Låt den rätte komma in hamnade på hyllan. Men visades på filmfestivaler, vann priser, fick erkännande, och blev startskottet som gjorde Tomas Alfredson till en internationell storhet, nerringd med erbjudanden.

– Men det var mest Mumien anfaller och Zombiernas återkomst och olika skräckgrejer. Det var det de trodde att jag var bra på. Jag tycker inte att Låt den rätte komma in är en skräckfilm, jag tycker det är en kärleksberättelse eller en mognadsberättelse, och jag var inte 22, jag var 40 bast, så jag blev mer förvånad än glad, eller … förvirrad av den här uppmärksamheten.

HBO-succén Game of Thrones fick han erbjudande att göra. 

– Den hade varit en pensionsförsäkring. Men den kanske hade blivit dålig i mina händer, eller inte blivit vad den blev, men det kom fantastiskt många förslag från olika håll, och jag tror att jag avböjde allt som kom in under ett och halvt år, jag fick liksom kramp av det där, och så dyker Tinker Tailor upp, och jag har ingen särskild relation till spionberättelser och kalla kriget.

Men han träffade David Cornwell, som John le Carré egentligen heter, och filmens producent, och de slog sig ner och hade roligt. Tomas Alfredson kände tillit och lust och sa till spionboksförfattaren: jag tror inte att jag kan tillföra nåt här som du inte har skrivit eller kan hitta på, däremot tror jag att begriper vad de här människorna går och bär på: de som bär på de här hemligheterna måste också vara väldigt ensamma.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy betraktas av många som den bästa spionfilmen någonsin. Det är inte intrigen man minns, men stämningarna, bilderna, rädslorna. Tomas Alfredson säger att konstens uppgift inte är att göra naturalism eller realism, att det skulle vara olidligt att skildra ett dygn i varje liv. Att uppgiften är att skapa en känsla av realism. Och då är tempot en viktig beståndsdel. Allt är en fråga om rytmer, när är det dags att höja temperaturen?

Anar du det intuitivt?

– Jag tror det, men jag trodde i många år att jag kunde spela trummor, men fick kapitulera när jag insåg att jag inte kunde, jag tror jag hade begränsad motorik eller nåt som gjorde att det där inte hamnade på plats – men jag tycker att redan när jag läser ett material känner jag om jag delar rytm med författaren.

Och rytmen mejslar han fram under arbetet, berättar han. Hur, undrar man.

– Man kan ju sätta upp en repetition och instruera spelarna på ett visst sätt, och upptäcker ofta att det inte stämmer med vad man vill, ofta är det repliken som inte stämmer.

– Jag brukar säga att ett grundincitament i all konstnärlig verksamhet är att man har någon slags bristsjukdom i möjligheten att kommunicera. Då hittar man andra kanaler för att uttrycka sig, om det så handlar om att skriva en låt eller måla en tavla, och fylla det hålet. Film, förutsatt att man får göra vad man vill, är ju verkligen ett redskap där man får tala till punkt. Så visst, det börjar i nån form av känsla av  … vemodet att känna sig missförstådd helt enkelt.