Fotografen Hans Gedda: ”Fotoutställningar är skittråkiga”

När han var tolv fick Hans Gedda en kamera i julklapp, en enkel Bilora Bonita med endast två inställningar, sol eller moln. Den blev som hans tredje öga, den liksom alla andra mer avancerade kameror som följt honom genom livet och en lysande karriär som fotograf. Att fotografera gav honom en chans till frihet, säger han.

– Jag upptäckte att ingenting annat kunde ge mig frihet, och jag hade talang.

Hans Gedda har använt friheten och sin talang väl. Han fick sin första utmärkelse redan 1957, ett förstapris i en fototävling med en bild på en flicka som äter spunnet socker. Sedan dess har han hyllats med mängder av utmärkelser och översvallande lovord, och han har smidigt kombinerat de kommersiella uppdrag han försörjt sig på med sin konstnärliga verksamhet. Han har bara haft en fast anställning i tre år, på tidningen Femina i början av 1970-talet.

Nu tar han emot i sitt arkitektritade svarta hus – han tycker själv att det liknar en lådkamera – vid Båvens strand några mil från det Flen där han föddes för 80 år sedan. I höst ställer han än en gång ut sina verk, den här gången på Fotografiska i Stockholm.

På väggarna några av hans egna bilder. Nelson Mandelas näve, några av hans stilleben, en bild på en varg.

– Jag levde bland vargarna under ett dygn, i och för sig med en vakt, i vagnhägnet i Kolmården. Efteråt sa vakten att han aldrig tidigare hade varit med om att vargarna accepterat en person så bra. 

I övrigt präglas Hans Geddas miljö av udda och lite excentriska ting som möter vardagligheten, ungefär som i hans tidiga bildreportage från cirkusar och andra miljöer. Vid ingången till huset ligger en svart, blank gravsten med texten MOR och några årtal. Nej, det är inte hans egen mammas, bara en övergiven gravsten från kyrkogården i Flen som han en gång köpte för att använda i ett stilleben. I köket hänger en tredimensionell liten tavla med ett vackert snidat gapande gäddhuvud. I vardagsrummet finns bland mycket annat en skulptur i gips av Strindbergs huvud som han fann i en affär Gamla Stan i Stockholm. Han har målat ögonvitorna än vitare så att de blivit ”lite vassare”.

Själv bär Hans Gedda en dödskallering som han köpt i London, en likadan ring som Keith Richards brukar bära, och hans tröja pryds av en hemvärnssymbol och en röd lapp med texten ”Remove before flight”. På ett bord i det fria, utanför en bod, har han arrangerat ett antal numrerade benpipor. Det ska nog bli en bild, ännu ett stilleben, ännu ett meddelande om livets förgänglighet, om liv och död.

– Det är inte så kul att ha en fot i graven. Men så länge man har energin och fantasin i behåll är det väl ingen fara. Jag behöver inte gå i vattnet, som Vilhelm Moberg…

Den kommande utställningen har fått den mångtydiga titeln Nära ögat. Här ingår förstås några av Hans Geddas mest kända, ja ikoniska porträtt, som Tove Jansson med midsommarkrans i håret (1967), Evert Taube med handen bakom örat (1972), Andy Warhol blygt tillbakadragen (1976), och Nelson Mandela med sin knutna näve i pannan (1990). 

Utställningen omfattar också ett antal av Hans Geddas mindre kända bilder, framför allt självporträtt, stilleben och några experimentella bilder i färg från 1964, inspirerade av konstnärer som Andy Warhol och Robert Rauschenberg.

I sina stilleben använder Hans Gedda ofta djurkranier, uppstoppade fåglar, fiskhuvuden, muttrar, tärningar, tekniska prylar, ”skrot”. Häromdagen fick han en gammal cigarrask med en vacker uppnålad trollslända. Den kan bli något. Några av hans stilleben skulle kunna fungera som altartavlor, säger han. De föremål han använder blir nog symboler för något, men han vet inte riktigt för vad. 

– När jag är klar brukar jag kolla i min symbolbok vad det jag har gjort egentligen betyder. Symbolerna berättar... Det är som ett schackspel. Jag ändrar, lägger till, drar ifrån för att få liv i döda ting. Plötsligt kan även en rostig mutter få liv. Jag tycker som Rainer Maria Rilke, koncentration på det lilla kan ge all kunskap om världen. Detaljer ger en starkare upplevelse än helheten…

Sedan frågar han om han ska berätta lite för mig om hur det är att fotografera, och talar om konsten att ta porträtt. I presens, som om han fortfarande sysslar med just detta dagligen. 

– Det första mötet är viktigt. Jag måste vara koncentrerad för att kunna ta in vibrationerna, hur den jag ska fotografera påverkar mig. Jag gillar att starta omedelbart, för jag är rädd för att det inte ska bli bra. Det går inte att ha djupa samtal när man ska fotografera, men man kan babbla på, snacka skit så att man får tid att tänka. Jag förlitar mig på slumpen. Tillfälligheterna kan göra att det blir bra. Som i all konst handlar det om att iaktta, att förtäta…

Det är nog inte bara tillfälligheterna som gjort att han alltid tycks ha hittat annorlunda sidor än de gängse hos dem han porträtterar, som det djupa allvaret hos till exempel Hans Alfredson och Carl Gustaf Lindstedt och de sökande, nästan misstänksamma blickarna hos Per Anders Fogelström och Olof Palme…

Men han har alltså bara tagit några få porträtt sedan han lämnade sin ateljé med det vackra ljuset på Götgatan i Stockholm för fjorton år sedan. Hyran hade blivit alltför hög, men han antyder också att hans intresse för porträttkonsten hade mattats en aning. Dessutom kände han en viss oro för att han inte skulle förmå leva upp till förväntningarna på sina verk, att han inte skulle kunna överträffa sig själv gång på gång. Han är nog sin egen värsta kritiker.

– Mandela var ju en höjdpunkt. Högspänningen när jag bara hade en ruta kvar på rullen och jag bad honom att sätta näven för pannan, och när ljuset blev perfekt – det kan man inte uppleva igen... 

Men visst blev det några mästerliga porträtt även efter Mandela, till exempel av kung Carl XVI Gustaf inför hans 50-årsdag 1996 av poeten Tomas Tranströmer 2006. 

I Charlie Drevstams film om Hans Gedda från 2011, Geniet från Flen, säger vännen och kollegan Anders Petersen, en annan av tidens främsta svenska fotografer:

– Man känner Hans närvaro bakom hans bilder. Man ser att han försöker närma sig själv i sitt sökande. Den närvaro han ger andra människor i sina porträtt är hans egen närvaro.

Så man kan säga att dina porträtt är ett slags självporträtt?

Hans Gedda ler, blygt som vanligt.

– Man kommer ju aldrig ifrån sig själv när man studerar en annan människa. Man kan hitta likheter som man framhäver.

Den egna närvaro som Anders Petersen talar om har Gedda gestaltat på många olika sätt i sina omkring tjugo självporträtt. I det mest kända är han den Vite Clownen (2001), sminkad av en av kvinnorna i sitt liv – en hommage till hans gamla cirkusintresse. 

Många av Hans Geddas självporträtt är mångtydiga och symbolrika. I ett dubbelporträtt av sig själv och hunden Jack framträder han däremot i en gammal brandhjälm med gasmask i sympati med Jack, som har en strut över nosen efter att ha blivit attackerad av en grävling.

När jag försiktigt frågar om hans eventuella förebilder bland andra fotografer säger han att han egentligen inte är intresserad av foto. Vid sidan av att fotografera har han alltid uttryckt sig också i andra konstformer. Han skulpterar gärna i olika material, och när han tittar på TV tecknar han av folk och fä i sitt skissblock.

– Jag tittar ju aldrig på andra fotografers verk. Jag går inte på fotoutställningar, det är skittråkigt. Jag tittar på Bacon och Rauschenberg och Giacometti och dom.

***

Läs även: ”Vad jag får kalla mig själv kan fan ingen säga åt mig”

Läs även: Ai Weiwei ser likheter mellan Kina och liberala demokratier