Geni på galenskapens rand ångrar att han inte sparkade hårdare

Under mitt arbete med boken Liver­pool vs Manchester som kom ut för två år sedan träffade jag Peter Hooton. Han är sångare i bandet The Farm och han är så mycket Liverpool-supporter som man kan vara. Boken tar i mångt och mycket avstamp i rivaliteten mellan de två städerna i nordvästra England och då inte minst i rivaliteten mellan de två klubbarna, Liverpool FC och Manchester United. När vi sågs hade det bara gått några månader sedan terrorattacken mot Manchester Arena, då över 20 männi­skor miste livet, och Peter Hooton poängterade att rivaliteten inte betyder något när så allvarliga händelser inträffar. 

»Det kunde lika gärna ha varit vi och då är det viktigt att komma samman. Det är den sortens ställningstaganden som visar att vi alla är människor.«

Den 15 april 1989 inträffade en olycka på Hillsborough i Sheffield. 96 Liverpool­supportrar miste livet då de klämdes ihjäl. Sedan dess har Peter Hooton och många andra kämpat för supportrarnas upprättelse eftersom all skuld först lades på fotbollsfansen.

På en festivalscen i Lyon sommaren 2012 gav Eric Cantona, en av Manchester Uniteds allra mest legendariska profiler, den kampen sitt stöd. Han stod på scen tillsammas med Justice Tonight samt Mick Jones från The Clash. De sjöng Should I stay or should I go.

»Eric Cantona gjorde det för att han tycker att rättvisa måste skipas. För att han ville visa att han är en av oss. Och vi pratar om en av de allra största Unitedikonerna. Det trista är att det skrevs nästan ingenting om hans ställningstagande«, sa Peter Hooton.

Den 23 november 1994 spelade Eric Cantona fotboll i Sverige, på Ullevi, på en höstfuktig kall arena och IFK Göteborg vann med 3–1 i Champions League. Varken fransmannen Eric Cantona, med nummer sju på ryggen, eller någon av hans lagkamrater i Manchester United, gjorde någon särskilt bra match. Efter matchen bad han om att få en matchtröja med Blåvittspelarnas autografer.

Den gesten säger något om Eric Cantona. Kanske säger den att han har en annan syn på fotbollens hierarkier än de flesta andra. Kanske indikerar historien om den signerade tröjan att han har förmågan att se charmen i David och Goliat-situationer, trots att han då själv var en del av Goliat (storklubben United). Det kan förstås också ha varit så att han alltid bad om motståndarnas autografer.

I december 2010 uppmanade han till en »bank run«-dag då allmänheten skulle ta ut alla sina sparpengar för att protestera mot att bankerna styr samhället. Cantona beskrev det som en ny sorts revolution. Uppmaningen fick stor uppmärksamhet på förhand men rann sedan ut i sanden. 

Dessa historier om Eric Cantona går hand i hand med bilden av honom som en underdog som går sin egen väg, en kreatör som efter fotbollskarriären är skådespelare och tv-producent.

Han växte upp i Marseille och han har berättat om hur hans far, som var sjuksköterska och konstnär, lärde Eric och hans bröder att »observera omvärlden, dess skönhet och dess tragedier«. I Lars Nylins och Ronald Åmans bok Udda lirare i fotbollens värld beskrivs hur bröderna fostrades till att se detaljerna, till att värdesätta detaljerna, till att njuta av det vackra i livet.

Eric Cantona är med, som sig själv, i Ken Loach-filmen Looking for Eric och han är motorn, berättaren och huvudpersonen i den nya filmen The United way som också är en kändistät och nostalgisk kärleksförklaring till Manchester United. Eric Cantona var en fantastisk fotbollsspelare som öste in mål, först i franska klubbar och sedan i Leeds United och Manchester United.

Men som många andra genier balanserar Eric Cantona på galenskapens rand. Någon enkel förklaring är svår att finna till varför han samtidigt som han var en gudabenådad fotbollsspelare kastade skor och slog medspelare, svor åt domare och ledare. I december 1991 fick han spel, kastade en boll i ansiktet på en domare och blev avstängd i en månad. I ett möte med det franska fotbollförbundet gick han fram till varenda en av dem som tagit beslutet och idiotförklarade dem. En månads avstängning blev till två och 25 år gammal bestämde han sig för att sluta spela fotboll.

Så blev det inte. Inte den gången. I stället hamnade han i Leeds United som vann ligan våren 1992. Men managern Howard Wilkinson var inte helt förtjust och Leeds United sålde honom vidare till Manchester United i november 1992. Han var en viktig kugge i det lag som vann den första upplagan av Premier League. Manchester United tog sedan hem Premier League ytterligare tre gånger med Eric Cantona i klubben.

Men under tiden i Manchester United spottade han också en Leedssupporter i ansiktet; han bråkade med turkiska poliser; och den 25 januari 1995 blev han utvisad i en bortamatch mot Crystal Palace. När han gick mot spelarutgången rusade hemmasupportern Matthew Simmons ner elva rader för att smäda motståndarnas stjärna genom att vråla: »Fuck off back to France you french motherfucker!« och Eric Cantona gjorde som han så ofta gjorde, gick på ren instinkt. Den gången genom att kung fu-sparka supportern Simmons.

Eric Cantona blev avstängd resten av säsongen och har efteråt sagt att han har träffat många som Matthew Simmons, att reaktionen kunde ha blivit helt annorlunda om kommentaren hade fällts en annan dag: »Livet är märkligt på det sättet.«

Däremot har Cantona aldrig sagt att han ångrar hoppsparken. I filmen The United way säger han till och med att han ångrar att han inte sparkade hårdare. Han dömdes först till fängelse och böter men domen ändrades till samhällstjänst, och på en presskonferens kommenterade han det hela på ett väldigt Cantonaskt vis: »När måsarna följer efter fiskebåten gör de det därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet.« Det var allt: måsresonemanget avslutades med en teatralisk tystnad och en klunk vatten.

Två år till blev det i Manchester United och i fotbollen. 1997 var det slut, Eric Cantona hade förlorat sin kärlek till fotbollen. Han bytte de gröna planerna mot den vita duken och teatern.