Hanne Kjöller: Svensk akutvård får för mycket pengar

Café Florence, fiket precis innanför Sankt Görans sjukhus huvudentré, är en tummelplats för sjuka och deras besökare. Atmosfären är stukad. Ett lätt sorl stiger från havet av grå plaststolar, men de flesta äter och dricker under sammanbiten tystnad. Hanne Kjöller, med en cappuccino framför sig, gör en menande gest åt akutavdelningen, där hon själv har arbetat som sjuksköterska sedan 2020. 

– En inte obetydlig del söker sig dit för att de inte får tid på vårdcentralen, säger hon.

– Jag skäller inte ut någon, men jag upplyser dem som har kommit fel om att de inte ska vara här. 

Pjoskas det för mycket inom svensk akutvård? Hanne Kjöller tycker det. 

– Om en 26-åring kommer till akuten med en vanlig förkylning så avslutas journalen lik förbannat: ”Patienten uppmanas söka vård igen vid försämring”. Vi tar oss an människor som skulle behöva en mamma som sa: ”Bädda ned dig och ta två Alvedon”.

Hon ruskar på huvudet, pratar om ”kund-samhället”. 

– Bryter man handleden och fingrarna svullnar innanför gipset, vilket är helt normalt, så åker man ändå in nästa dag för att ”reklamera”. Folk beter sig som barn och vi behandlar dem som sådana. 

Hanne Kjöller berättar om patienter som efter några timmars väntetid krävt att få träffa en läkare inom en kvart. Annars hotar de med att gå därifrån. 

– Jaha, och? Gå du. Det här är inte NK. Min lojalitet är med de sjuka. Jag lämnar inte en dålig patient i sticket, men jag skiter faktiskt i om någon får vänta i sex timmar. 

Rädslan för att bli IVO- eller Lex Maria-anmäld har skapat den defensiva vård vi har i dag, anser hon, där det säkras tas före det osäkra. 

Kjöller är själv en högst opjåskig uppenbarelse. Prydlig i mörkblå kavaj och lilaspräcklig blus. Bågarna som ramar in ögonen är tjocka, svarta och distinkta. Slutsatsen i hennes nya bok, Dagbok från akuten (Fri Tanke), är kontroversiell, för att inte säga provokativ: Svensk akutvård får för mycket pengar. Inte för lite. För mycket. ”Överflödsvård” råder. Ett uttalande som inte lär generera några balkongapplåder. 

Vad ska hennes sjuksköterskekollegor tycka? Redan när Hanne Kjöller skrev en serie DN-krönikor inifrån akutvården på Södersjukhuset blev det rabalder. Några kollegor misstänkte att hennes närvaro var ren infiltration, men hon hade faktiskt varit sjuksköterska tidigare. 2016, efter att ha slutat som fastanställd ledarskribent på Dagens Nyheter, återvände hon till Södersjukhuset där hon inledde sin karriär som sjuksköterska i början av 1990-talet. Innan hon gjorde sig ett namn som hårdför skribent. Återkomsten var inte någon wallraff, utan ett sätt för henne att bli tyngre inom sjukvårdsfrågor. 

– Mina kollegor kände sig iakttagna och uppfattade det som jag att hade spionerat. Antagligen blir de på SöS inte särskilt glada över min bok, deras slutsats är ju att de behöver bli fler. 

Hon låter nästan nöjd när hon säger det, åtminstone inte överdrivet oroad. 

– Jag söker inte upp skitstormar, men jag är van vid att stå i dem, säger hon.

Jo, Hanne Kjöller har torgfört impopulära åsikter tidigare. I 2016 års En svensk tiger: vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån skildrades nio poliser som mött repressalier efter att ha kritiserat sitt eget skrå. Kjöllers utgångspunkt: trots bättre resurser än någonsin klarade polisen upp allt färre brott. Det behövs inte fler poliser, resonerade hon, snarare en annan poliskultur, en som inte lägger pengar på att förfölja välmenande visselblåsare. 
Folk blev upprörda den gången, och de lär bli lika upprörda nu. 

Jag blir själv provocerad. På tunnelbanan, på väg till intervjun, läser jag en affisch signerad Vårdupproret. ”Patienter i livets slutskede lämnas ofta ensamma utan tillsyn. Varje gång hoppas jag att de inte ska dö i ensamhet.” Där har vi skäl till upprördhet, tänker jag. Hanne Kjöller verkar mer intresserad av att agera självutropad slöseriombudsman. 

Är det patienterna du är argast på?

– Nej, jag är mer arg på läkarna som inte är tydligare mot patienterna, och på vårdcentralen som inte kan ta emot dem. Och på politikerna som inte fördelar pengarna bättre.

Ett akutbesök går loss på 4 000 kronor, påpekar hon, medan ett vårdcentralsdito bara kostar 1 000 kronor. 

– Visst vore det bättre med fyra ordentliga samtal på en vårdscentral än ett korridorsnack på akuten där du ändå blir avbruten hela tiden? Pengarna kan användas till annat. Det finns äldreboenden där 90-åringar sitter med naglar så oklippta att de krullar sig. Hade den typen av vanvård drabbat djur så hade man stängt ned stallet. 

Ett viktigt klargörande. För Hanne Kjöller anser inte att folk ska sluta söka vård, hon argumenterar för att vårdresurserna behöver omfördelas. 

– Vi har en underfinansiering av primärvården och en överfinansiering av akutvården. När primärvården inte funkar så kommer folk till oss.

Som färsk skribent lindade hon ofta in kontroversiella ställningstaganden i retorisk vadd.

– Tidigare skrev jag saker som: ”Jag förstår att det är jobbigt att ha panikångest, men …”. Nu skiter jag i det. 

Varför? 

– De som vill ha en bild av mig som kall kommer i alla fall inte att ändra sig. 

Men genom att utlämna den typen av nyanseringar så riskerar du att uppfattas som…  

– …som högerhäxa?

Något sådant, ja. 

Hanne Kjöller vänder sig inte oväntat mot uppfattningen att hon skulle vara känslokall med skattesänkningar som sitt enda egentliga ärende.

– Jag har till exempel aldrig kallat folk ”inbillningssjuka”. Psykosomatiska besvär gör lika ont som verkliga åkommor. Min mission är att folk ska få mindre ont, inte mer, men det är inte alla som bör ta sig till akuten. Jag tror att vi inom vården bidrar till medikaliseringen av samhället. 

Beteckningen innebär, lätt förenklat, att icke-medicinska åkommor inte bara definieras men i allt större utsträckning också behandlas som medicinska sådana. 

– 28-åringar kommer in till akuten, får dropp och tänker: ”Men gud vilken tur att jag sökte hjälp! Annars hade jag kanske dött.” 

Hanne Kjöller berättar om en yngre kollega som uttryckt beundran för att hon tar de allra sjukastes parti. 

– Många unga är mer jämna i sitt bemötande. Jag kan riva ifrån mot patienter och kan avbryta en läkare mitt i lunchen för att säga: ”Du lägger in den här patienten. Hon håller på att dö och ska inte dö i ett bås på akuten” När någon väl skriver min nekrolog hoppas jag att jag beskrivs som varmblodig.

Den som läser Dagbok från akuten kan bli överraskad. Läsaren möter inte någon privatiseringstaliban. I boken avslöjar Kjöller, egenutropad träningsjunkie, exempelvis att hon opererade sitt onda knä på en privat klinik – helt i onödan. 

– Efter operationen berättade ortopeden vad de hade gjort. Det framkom att de hade gjort en ”lavage”, och det låter ju tjusigt, men innebär egentligen bara att de spolat ur knäskålen med koksalt. Mitt knä hade antagligen läkt precis lika bra av sig själv. 

I boken uttrycks också – pjåskigt nog, kan tyckas – en önskan om att göra vården mer empatisk. Fast vänta, det kanske bara är ett sätt att göra reklam för privat vård? 

Hanne Kjöller beklagar sig hursomhelst över den offentliga löpande-band-vård som inte tillåter personalen att följa upp hur det gick för svårt skadade patienter. Den hon säger sig ha upplevt på Södersjukhuset. 

Är det enklare för dig att göra ett bättre jobb här, på ett privat sjukhus?

– Ja, här har vi bemanning efter flöden, och från det att patienten kommer in här så har han en ansvarig. På SöS satte jag dropp medan en annan ringde frun. Här är det min patient. Jag blododlar, jag sätter dropp, jag ringer anhöriga… 

Hon bytte till privatägda Sankt Göran 2020, och har sedan jobbat 40 procent, två dagar i veckan, uteslutande helger. Hinner hon själv återhämta sig?

– Jag älskar att jobba! Att komma hit är som att ta sig en rejäl bläcka. Här kan jag rensa ut all indignation på Twitter där folk diskuterar huruvida gängskjutningarna ska kallas en ”utmaning” eller ett ”problem”. 

Men nu är det slut. För bara några dagar sedan gjorde Hanne Kjöller sitt sista arbetspass på Sankt Göran inför en längre tjänstledighet. Anledning: en nära förestående köpenhamnsflytt. Den senaste veckans bristfälliga nattsömn och flyttstressen har tagit ut sin rätt, berättar hon. 

– Jag har haft ont i huvudet i fyra dagar nu, men det är inget jag kommer att sätta mig på akuten för, jag lovar. Jag gör bedömningen att det har med flytten att göra.

***

Läs även: Helena Granström: Att leva är att ingå i en riskgrupp

Läs även: Kjell-Olof Feldt är ingen underdånig ”vårdtagare”