»Humor någonting som drabbar oss«

Humor är gravallvarligt. Det är i alla fall det intryck man får när man pratar med Ola Sigurdson om ämnet. Han är inte tråkig, långt därifrån, men när Ola Sigurdson pratar om humor får han en ton som liknar den hos en forskare som föreläser för en sal full av högskolestudenter. Ämnet är viktigt. Det ska analyseras och förklaras. Teoretiseras. Vilket kanske inte är så konstigt. Ola Sigurdson är trots allt professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

De senaste tio åren har han forskat om humor, och vilken betydelse humorn har för oss människor. Kanske är det förmågan att skratta som gör oss till människor? Resultatet har han nyligen publicerat i trebandsverket Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens med det »nätta« sidantalet 1 400 sidor. Tanken att skriva om humor har följt honom ända sedan barnsben, berättar han.

– Jag har tänkt på humor jättelänge. Det började när jag gick i gymnasiet i Borås, och en kompis till mig tyckte att vi skulle skriva en bok: »När är det roligt?« De med självupplevd brist på humor skulle kunna slå upp när någonting är roligt. Men det går ju naturligtvis inte att skriva en sådan bok, det var den roliga idén, att man skulle göra den omöjliga boken, säger Ola Sigurdson.

Under tiden sedan gymnasiet har han hunnit författa eller vara redaktör för ett flertal andra böcker och avverkat ämnen som bland annat inkarnation, himmelska kroppar och marxism. I dag är Ola Sigurdson 55 år, och nog blev det trots allt en bok om humor. Eller ja, tekniskt sett tre. Lusten att skriva om humor väcktes igen när han läste in sig på stressforskning, hur ett gott skratt kan motverka stress. 

– Det slog mig att humor på ett sätt påminner om bönen i den kristna traditionen, nämligen att det är något annat än en själv som sätts i fokus. Det som fascinerat mig är vilket slags väsen människan måste vara för att kunna tycka att något är roligt.

Närheten till Göteborg och stadens vits­kultur gjorde också att det aldrig riktigt gick att släppa idén om humorboken, säger han. 

Men åter till grundfrågan: Varför är humor så viktigt för människan? I humorteorin har man tidigare talat om att det finns tre olika sätt att se på humor. Som aggression, som säkerhetsventil, och som att man skrattar åt att något är inkongruent – att saker inte stämmer ihop. Ola Sigurdson tyckte inte att de förklaringarna höll teoretiskt. 

– Det är en mix av psykologisk, social och formmässig förklaring. Jag tyckte att det var både teoretiskt och historiskt ganska dåligt, mycket av det jag läste. Då tänkte jag att nu ska jag göra det här på riktigt.

Tio år har det tagit att komma fram till en slutsats. Ola Sigurdson har djupdykt i historiska källor från antiken till romantiken. Han fann att synen på humor har ändrats genom århundradena. I antiken var lyteskomiken framträdande, man skrattade åt andra för att de såg konstiga ut. Kontroll över skrattet var a och o. Det ansågs självklart att skratta åt någon längre ner på den sociala stegen, så länge man inte själv blev skrattad åt.

– Aristoteles och Cicero formulerade sig om humor ur den frie mannens perspektiv, som kännetecknas av självkontroll. Det passade sig inte att tappa fattningen, antingen för att man skrattade så mycket att man inte hade kontroll, eller för att någon skrattade åt en själv.

Under renässansen skiftade fokus, och det egna jaget blev mer ifrågasatt. Då blev människan plötsligt någon som var skrattretande och man fick finna sig i att själv bli skrattad åt. Ola Sigurdson talar om 1500-talet som dårskapens århundrade. 

– Och att vara dåraktig betyder att man inte har kontroll, utan att man är någon som drabbas av någonting. Det är ett förändrat ideal av att vara människa.

Under den tyska romantiken, sent 1700-tal till början av 1800-talet, når självironin en höjdpunkt. Där etableras vår moderna uppfattning om humor, menar Ola Sigurdson. Självironi och brist på kontroll ser han som nyckelfaktorer för att förstå humorns betydelse för oss i dag. Ola Sigurdson beskriver människan som en ambivalent varelse som existerar på en tröskel. Vi är inte enbart autonoma, självbestämmande, utan lever på gränsen mellan det frivilliga och det ofrivilliga, där yttre omständigheter inte går att styra över. 

– Min konklusion är att det finns något hos oss som inte kan kontrolleras. Humor är någonting som drabbar oss, vi blir de vi är av sånt vi inte förfogar över. Vi lever i en tid som lägger väldigt stor vikt vid kontroll. Humorn ger oss möjlighet att komma åt skikten i oss själva som inte har med kontroll att göra.

Titeln Gudomliga komedier skvallrar om att religion finns med i bilden. Att Ola Sigurdson är teologiprofessor är ytterligare en ledtråd. Humor är inte detsamma som en religiös uppenbarelse, men de är nära besläktade, säger han.

– De är kusiner. För att nå fram till humorn måste man ge upp och drabbas av skrattet. Det påminner om erfarenheter av konst, men också av religion.

Mode går i vågor, något som var ute på åttiotalet går helt plötsligt att ha på sig igen. Är det samma sak med humor? När det i dag gäller att odla det egna varumärket, när bilder på en själv på sociala medier retuscheras till oigenkännlighet, har vi då också kommit tillbaka till antikens humor­ideal – där det gällde att ha kontroll över vad man skrattade åt?

– Nej, vår tid är mycket mer självironisk än vad antiken är. Men det betyder inte att det inte finns antagonistisk humor i vår tid. Humor kan användas för att håna människor. Det finns en tendens i vår tid att säga att människor saknar humor, till exempel att muslimer saknar humor.

Kan en människa sakna humor?

– Det skulle vara någon som hela tiden bevakar allt hon gör eller säger eller tänker. Den självkontrollerande människan. Och det finns ingen människa som bara är självkontrollerad.

Ola Sigurdson har själv beskrivit sin bok som »den längsta och tråkigaste bok som skrivits om humor«. Ett antal gånger har han fått frågan av journalister om han kan dra en vits och förklara vad som är roligt. Ofta blir det inte särskilt roligt, säger han själv. I dag kanske någon gymnasieelev går och grubblar över om det går att skapa en algoritm som säger »när det är roligt«. Återigen, omöjligt uppdrag, menar Ola Sigurdson. Humor är ett dynamiskt fenomen, det går inte att definiera vad som är roligt. Mycket hänger på tajmning och leverans.

– Skickliga vitsberättare har en känsla för tajmning. Som gör att det inte handlar om vad man säger, utan om hur och när man säger det.

Ett ämne verkar dock alltid vara roligt, konstaterar Ola Sigurdson torrt efter att ha genomlyst de historiska källorna.

– Det är prutthumor.

Den danske filosofen Søren Kierkegaard tyckte att forskare var ett ständigt tacksamt ämne att skämta om. Akademiker som existerar i en idévärld – förutom när de får lön en gång i månaden och är varelser som alla andra. Professorn Ola Sigurdson känner igen sig.

Vilken plats har humor i ditt liv?

– Många på min arbetsplats är väldigt roliga, och vi har ofta roligt på luncherna. Det är någon slags humor som skulle vara obegriplig för någon utifrån.

Internhumor?

– Ja, det är internhumor. Och sen råder den västgötska vitstraditionen, vi sitter och skrattar åt Göteborgsvitsar.

I hemmet är det sönerna som står för humorn, säger han.

– De är väldigt slagfärdiga. De kan med ett ögonblicks betänketid parodiera sina föräldrar.

Ett otal intervjuer om humor har det blivit för Ola Sigurdson. Nyligen fick han Inge Jonssons pris för sakprosa av Samfundet De Nio. Recensionerna av Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens lyser dock med sin frånvaro. Ola Sigurdson skrattar till när han ska beskriva gensvaret från kultursidorna.

– Jag har väl skjutit mig själv i foten genom att skriva 1 400 sidor. En bekant till mig sa att det här är varje frilansares mardröm.