»Jag kallades rasist, fascist, Sverigedemokrat«

Jag har en gång skakat hand med Ann Heberlein på Expressens kulturredaktion, där vi båda var medarbetare. Hon var gulhårig, rödläppad och artig. Senare minns jag när hon gav ut Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2008) och hur tidningens dåvarande kulturchef Björn Wiman satt och klickfrustade av glädje över denna skakande men magnifika bekännelsebok om Heberleins bipolära belägenhet  … för hon var ju liksom vår!

Senare fnissades det förskräckt, bland andra personer på redaktionen, som till skillnad från mig hade Twitter. Heberlein påstods där ha exploderat i en vild förälskelse med en känd journalist som svarade henne på samma eldfängda vis. Allt inför öppen twitterridå. 

Modigt eller dumdristigt, det är frågan. Något som Ann Heberlein också funderar över i sin nya mångordiga bok Fallet: »Aristoteles definierar ju mod som medelvägen mellan dumdristighet och feghet, och hur vet man när man är modig och när man bara är dumdristig?«

Jag försöker få svar i ett par telefonsamtal med docenten, etikern, den moderata kanslichefen och författaren sedan vi konstaterat att Facetime trasslade och ingen av oss orkade med Zoom. Hann åtminstone konstatera att 51-åringen såg ungdomligt fräsch ut – lade märke till det eftersom hon i både bok och samtal irriteras av samtidens ålderism, en sorts identitetspolitik:

– Kultursidorna är i allmänhet helt opåverkade av de samhällsförändringar vi har. De förhåller sig inte till den verklighet vi andra upplever. DN Kultur är en dinosaurie. Förr rådde ett bildningsideal. Nu marknadsför man unga arga kvinnor. Det råder en sjuklig ungdomskult i Sverige.

Intressant att du nämner Dagens Nyheter. För jag talte nyligen med författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky som tog upp dig som ett av flera exempel på hur landets mäktigaste kulturredaktion går all in och hajpar människor som till exempel Horace Engdahl, Marcus Birro och dig för att sedan tvärvända. Som efter att du skrivit om de sexuella övergreppen vid nyårsfirandet 2016/17 i Köln. Starten på ditt fall från den mediala piedestalen. Du skriver i Fallet:

»Det drevades på Twitter och Facebook, jag kallades kulturalist, rasist, fascist, sverigedemokrat och främlingsfientlig. Mitt utseende, min vikt, min dialekt, mina kläder, min makeup och min mentala hälsa dissekerades. Ingen diskuterade sakfrågan. De fakta jag hänvisade till – Brottsförebyggande rådets studier samt polisrapporten från Kölnpolisen – var korrekta.« 

Och jag drar mig till minnes att du skrev om invandrade mäns överrepresentation vid sexuella övergrepp i din lärobok Den sexuella människan redan 2004, utan att få någon som helst kritik. Varför inte, vad hade hänt på tolv år?

– Sverigedemokraternas inträde, skulle jag tro. Hysterin kring SD, de misslyckade försöken att isolera dem. Då fick man inte skriva någonting som antogs kunna gynna dem. Man förringade och relativiserade angreppen i Köln, med DN i spetsen. Den så kallade åsiktskorridoren ändrar sig med tiden. Men jag har stått fast vid samma ståndpunkt. De nordafrikanska förövarnas misogyna kultur betyder något men är påverkansbar. Något vi kan och bör göra något åt. Den är inte biologiskt betingad, och jag är självklart varken rasist eller fascist.

Hon säger att det är de andra som har bytt åsikt.

– Ta vänstern och kvinnojourrörelsen som så länge förnekade hederskulturen. När våldtäkter, tidigt även enligt Brå, förknippades med invandrare teg de. Men i och med #metoo fick man vita män, de liksom rätta förövarna. Jag är ointresserad av förövarna, jag bryr mig om offren. 

Underligt nog, inflikar jag, var det inte länge sedan jag träffade en journalist som trodde att händelserna i Köln till största delen var något slags fake news. Nåja. Du har också fått mycket skit för dina ställningstaganden vad beträffar EU-migranters tiggeri. Förespråkat förbud och blivit anklagad för att vara »godhetsföraktare« och »godhetsförnekare«.

– I tiggerifrågan var jag intresserad av förhållandet mellan gott och rätt. Utmärks en god handling av intention eller konsekvens? Att ge till tiggare i godhetens namn leder enligt min mening till dåliga konsekvenser. Cementering av utanförskap, gynnande av människohandel. Vilket inte hindrar att också jag ibland ger tiggare en slant.

Samma här. Är du rentav utilitarist, en sådan som agerar så att konsekvenserna ska bli så goda som möjligt för så många som möjligt?

– Nej, privat skulle jag beteckna mig som dygdeetiker. Politiska konsekvenser är en annan sak. Om du har en budget, är tjänsteman för Moderaterna och det är skarpt läge, då är det viktigare att satsa på cancervård än feministisk performance. Man måste ta obekväma beslut även om det är obehagligt. 

Uppenbarligen vågade du också skriva om obekväma frågor: islamistisk terrorism, medelålders svenska kvinnor som utnyttjar unga nyanlända pojkar och män. Hur orkade du fortsätta?

– Mycket tack vare min man Erik. Han är stabil, han har aldrig ångest, han kan hantera mig när jag har det. Ångest är inte så underhållande. Utan honom hade jag inte överlevt då ingen ville synas med mig. Jag hade en handfull vänner kvar, men inga av dem som liksom statuskände mig. Jag kände mig enormt ensam.

Ann Heberlein konstaterar att högermänniskor inte försvarar varandra. Borgerliga debattörer kan hålla med, men vänstermänni­skor rycker direkt ut för de sina.

– Jag försvarades dock av högerskribenterna Erik Helmerson, Ivar Arpi och Per Gudmundson, medan Albert Bonniers förlag, Filminstitutet, DN och Sydsvenskan stängde av mig. Min försörjning försvann.

Apropå Erik van der Heeg – förhållandet med honom har använts för att misstänka dig för »radikalisering«. Jag har hört någon kalla honom »brunhöger«, och du skriver att han bara genom att komma i ridbyxor och ridstövlar till en fest på åttiotalet av vissa ansågs som nazistiskt anfrätt. Jag har hört att han ses som lite galen, på samma gång konservativ och anarkistisk, en som gillar att provocera och opponera. För att citera min kompis Torbjörn Elensky igen, så kan man inte gå hur långt som helst till höger i den offentliga debatten, medan det är fritt fram att gå väldigt långt till vänster och i princip önska sig Baader-Meinhof åter. 

– Jag upplever inte att jag gått så långt till höger, men vissa saker som Erik har sagt och gjort, på skoj eller av okunskap, har jag blivit uthängd för. Själv skrev jag någon gång att det skulle sitta bra med en revolution och fick spö för det, men Alice Bah Kuhnkes bonad med texten »Visst behöver vi en kulturrevolution nu« fick okej. Svensk debatt lider av en dubbel standard. Den handlar om vem man är och inte vad man gör eller säger.

Vidare, och allt snabbare, pratar Ann Heberlein om »välviljans princip«:

– Man måste försöka förstå vad någon verkligen menar. Både höger och vänster tenderar att välja den värsta uttolkningen av en text eller utsaga. Som i valrörelsen 2018, ingen pratade med, utan bara om, varandra.

Du skriver också om din forna offerstatus i Fallet.

– I och med boken om min bipolära sjukdom gick det inte att kritisera mig, och där skrev jag ju också om den brutala våldtäkten av mig när jag var i 20-årsåldern. Men efter Köln glömde folk liksom bort det. Jag menar inte att man måste ha blivit våldtagen för att diskutera våldtäkt, det borde alla göra. Att skriva om vissa, verkligen inte alla, invandrares kvinnosyn och brottslighet gick inte an eftersom de sågs som offer. 

Jag vet att du har lämnat Svenska kyrkan på grund av dess politisering. Men jag har hört dig säga att du aldrig är likgiltig och att du har en ilska som driver dig att vilja förändra. Så jag undrar lite över den uppgivenhet och bitterhet som du ger uttryck för i slutet av Fallet: »Jag är för gammal, för trött och för desillusionerad. Jag tror inte på någonting längre, minst av allt på mig själv.«

– Jag får väl odla min trädgård. Om jag hade någon.

Plötsligt är Ann Heberlein inte så mångordig. Men många ord lär återstå.