”Jag skäms för att jag gick på den socialdemokratiska retoriken”

Hon var en av socialdemokratins främsta fanbärare. Som ledarskribent på Dalademokraten under nästan tio år hade Sofie Wiklund en av de rödaste rösterna i den svenska politiska debatten. Hon har arbetat som politisk sekreterare för S i Borlänge och hållit Första maj-tal där hon hoppats att det moderata skeppet ska gå på grund och där hon beskyllt borgerligheten för det kalla och råa samhällsklimatet. Men så härom veckan offentliggjorde hon att hon blivit – moderat. 

– I dag skäms jag. Jag skäms för att jag gick på den socialdemokratiska retoriken som i alltför hög grad bygger på polarisering och förakt mot sina politiska meningsmotståndare, säger hon till Fokus. 

I en debattartikel i Aftonbladet avslöjade hon den nyhet hon har gått och burit på ett tag. Rubriken löd ”Hej då S – nu kommer jag ut som moderat”. Wiklund beskriver ingående hur hon anser att Socialdemokraterna har gått från ett arbetarparti till ett bidragstagarparti, hur parollen ”lika för alla” inte fungerar i praktiken, och att den socialdemokratiska kampen hämtar sin näring ur fiendskap mot näringslivet.

Hur beskedet tagits emot av de forna partivännerna? 

– De är tysta. 

Hon funderar en stund innan hon fortsätter. 

– När man tänker efter är det just detta som är kärnan i den socialdemokratiska kulturen. De är tysta när det gäller den direkta dialogen. Man konfronterar inte den som berörs. I stället förs diskussioner i andra rum. När man behöver vara rak och påpeka att något inte fungerar, då hamnar man lätt i kylan, säger hon. 

Och även om hon själv inte har blivit kontaktad av någon tidigare partivän efter offentliggörandet så har diskussionen om hennes avhopp ingalunda uteblivit. Hon berättar att diskussionens vågor har gått höga om henne på sociala medier. 

– Där har jag kallats för kappvändare. De har skrivit att jag inte kommer att vara saknad. Jag har blivit utmålad som fiende nu, säger hon. 

Även detta, att utmåla någon som fiende, är typiskt för Socialdemokraterna, menar hon. Men är inte det något som gäller alla partier och organisationer, även Moderaterna? Nej, det tror inte Sofie Wiklund. I alla fall inte i samma omfattning som i S. 

– Den socialdemokratiska ideologin bygger på ett konfliktförhållande. Den bygger på arbetsgivaren kontra den anställde. Den bygger på rik mot fattig. De måste ha en fiende för att kunna hålla gruppen enad och kampen levande. Den socialdemokratiska retoriken går därför ofta ut på att svartmåla enskilda personer i stället för att fokusera på sakfrågan. 

Sofie Wiklund menar dock att denna retorik har spelat ut sin roll. Bilden av den girige brukspatronen som tvingar de anställda till hårt arbete under omänskliga förhållanden är inte gångbar längre. Arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut i dag med till exempel gig-ekonomi och mer eget företagande å ena sidan och å andra sidan en betydande arbetslöshet med vidhängande bidragsberoende. Men den gamla retoriken lever kvar och syns bland annat i twitterflödet och i offentliga uttalanden från S-politiker, menar Wiklund. 

– Det sker till och med på ministernivå. Morgan Johansson och Annika Strandhäll har ett oerhört högt tonläge på twitter mot meningsmotståndare, även mot enskilda individer. 

Som exempel anklagade justitieminister Morgan Johansson våren 2021 journalisten Ivar Arpi för att förringa stormningen av Kapitolium. Han kritiserade även krönikören Anna Björklund (som bland annat skriver i Fokus) med orden ”en av de mest omdömeslösa texterna om en svensk politiker sedan Gunnar Unger drog igång Palme-hatet på 1950-talet”. 

Och när statsminister Magdalena Andersson blev ombordbjuden på det amerikanska stridsfartyget USS Kearsarge i juni kritiserade hon oppositionsledaren med orden: ”Ulf Kristersson var inte en lämplig kandidat att vara med här” och ”hans ledarskap håller inte i situationen”. 

– Detta sätt att skapa opinion skiljer sig faktiskt från Moderaterna, som i stället väljer att fokusera på samhällsproblemen och vad man kan göra åt dem. 

Men varför blev Sofie Wiklund en gång i tiden socialdemokrat och varför gav hon sig så helhjärtat in i rollen som socialdemokratisk opinionsbildare? Hennes bana i partiet började när hon anslöt sig till SSU och när hon studerade till journalist i Sundsvall. Men impulserna hade kommit tidigare, då hon arbetade på sin pappas skiftlag på stålföretaget Outokumpu i Avesta.

– Där blev jag, på något sätt, socialdemokrat. Jag gillade den rakheten som fanns i industrin. Jag tyckte att facket fyllde en viktig funktion. På något sätt har socialdemokratin tagit patent på det som jag har benämnt som arbetarklass under alla år jag var socialdemokrat. 

Hon växte upp i en familj av klassiskt folkhemssnitt i den lilla bruksorten i Dalarna. 

– Mamma var hemma med oss när vi var små, vilket jag är väldigt tacksam för. Senare utbildade hon sig till undersköterska. Vi var inte speciellt politiska. I vår släkt har vi bönder, elektriker, småföretagare, en röntgensköterska och en rektor. 

Men hon menar att bruksortsmentalitet är ett ord som har fått oförtjänt dåligt klang – och något som har kommit att förknippas med socialdemokratin. 

– Jag älskar bruksortsmentaliteten. Jag har den i mitt hjärta och jag tycker inte att Socialdemokraterna bör få patent på begreppet. Bruksortsmentaliteten handlar om strävsamhet, att göra rätt för sig, att vara ärlig och arbetsam och att aldrig sträva efter att sko sig på bidrag. Om detta är vad socialdemokratin i sina drömmar kallar sin själ så har de tappat den för länge sedan, säger hon. 

Hon berättar också hur hon redan i gymnasieåldern egentligen hade politiska tankar som snarare gick åt det liberalkonservativa hållet. I skolan fick hon i uppgift att skapa ett imaginärt samhälle. 

– Jag förespråkade då en fri marknad, att människor skulle ha rätt att drömma sina egna drömmar utan att bli värderade och insatta i ett fack. Redan då ogillade jag det kollektivistiska samhället, där människor klassificeras utifrån grupper, eller håller inne med vad de egentligen tycker för att bevara harmonin i gruppen, säger hon. 

Den fråga som Sofie Wiklund i dag brinner mest för är arbetslinjen. Den fick hon tillfälle att studera på nära håll då hon efter sina år på Dalademokraten tog en anställning som chef för vuxenutbildningen på Falu kommun. Där arbetade hon med att koppla samman arbetslösa människor med rätt arbetsgivare, ett arbete hon tycker var mycket givande.

– När jag började hade de 15 största arbetsgivarna svårt att hitta arbetskraft, samtidigt som det fanns 2 253 personer i kommunen som inte jobbade, säger hon.  

Hon och kollegorna jobbade målmedvetet tillsammans med skolan och privata utbildningsföretag för att matcha utbudet av arbetskraft med det privata näringslivets behov. Hon insåg då hur viktig den fria företagsamheten är. 

– Jag fick helt enkelt äta upp allt vad jag tidigare hade sagt om privata arbetsgivare inom välfärden. De är nödvändiga för att människor ska få jobb. Det är arbetsgivare som får människor att känna sig behövda och vilja göra rätt för sig. 

Hon berättar att de insatser de gjorde resulterade i att arbetslösheten sjönk i Falun 2019. Hon minns särskilt en man som vid 40 års ålder aldrig hade haft ett arbete. I sin debattartikel skriver hon att tack vare utbildningen, där arbetsgivaren var en aktiv part, blev han tillsvidareanställd på en fabrik. 

Vad såg du som de viktigaste lärdomarna?

– Att arbeta med att sätta nyanlända i arbete kräver kunskap om hur dessa människor tänker. Det är viktigt att förmedla de svenska värderingarna och att svenska värderingar inte behöver innebära exkludering. 

Hur kan det se ut i praktiken?

– För att vara krass så kan du till exempel inte ha några problem med att skära i griskött av till exempel religiösa skäl, om du ska arbeta i storkök eller restaurang. Du kan inte ha några problem som kvinna att tvätta en man inom omsorgen. 

Varför har dessa krav inte ställts tidigare?

– Det har funnits en rädsla av att dessa krav kan uppfattas som rasistiska, framför allt inom Socialdemokraterna. Att skapa ett land och att skapa en sammanhållning kräver gemensamma värderingar och i Sverige har vi demokratiska värderingar som vi har kämpat länge för att uppnå. 

Just området integration är ytterligare något som Sofie Wiklund tycker att Socialdemokratin har misslyckats med. 

– Vi ser följderna av en misslyckad integration i den ökade brottsligheten och en stor otrygghet. Generellt är min uppfattning att socialdemokrater är otydliga om problemen. 

Moderaternas tidigare partiledare, och tidigare statsminister, Fredrik Reinfeldt sa nyligen att Sverige inte alls har misslyckats med invandringen och integrationen. Hur ser du på det?

– Det har gått lång tid sedan han satt vid makten. Socialdemokraterna har haft makten i åtta år nu och därför är det den socialdemokratiska integrationspolitiken vi behöver titta närmare på just nu. Vi behöver se var vi står och blicka framåt. Fredrik Reinfeldt har naturligtvis rätt till sin åsikt och han har den grundad i var han stod när han ledde landet. Men i dag har vi en annan situation.

I dag är Sofie Wiklund heltidsanställd hos Moderaterna, som projektledare fram till valet i september. Hennes uppgift blir att försöka locka över de väljare som står och väger mellan att rösta på S eller M. 

– Det finns hundratusentals människor som står i den situation som jag tidigare har stått. Jag tror att jag har mycket att uträtta där. 

Vad är din ambition när det projektet är klart?

– Jag hoppas att på något sätt få vara i ett politiskt sammanhang i Moderaterna, till exempel som förtroendevald, säger Sofie Wiklund.

***

Läs även: Väljarna har tappat respekten för politiken

Läs även: Johan Hakelius: Nej, de kan inte bara…