”Jag var otroligt less på krig”

Hon står på en uttorkad höjd i norra Afghanistan. Det är sommaren 2010 och landskapet runtomkring är platt som en pannkaka och kontrollerat av talibaner. De svenska soldaterna som ska slå läger uppe på kullen försöker föra en dialog med byborna i närheten. Det går trögt. Kan den pashtunske utblottade bonden lita på de här utländska styrkorna, som bara stannar en kort tid för att sedan försvinna? Eller ska han ta det säkra före det osäkra och vara lojal med talibanerna? 

Det fredsfrämjande arbetet är som att gå i motvind. De vill få stöd från Sida för att med lokalbornas hjälp bygga en bro över ett dyigt kärr, men det blir nej, trots att den svenska biståndsmyndigheten har lokal närvaro. Direktiven för hur biståndet ska förmedlas stämmer inte alls in på en raskt beslutad bro; det ska genomföras långsiktigt och drivas och ägas av lokalinvånarna.  

Två soldater gräver en bajsgrop på toppen av kullen, eftersom truppen ska vara där länge, och när Johanne Hildebrandt står däruppe lägger hon märke till den stora mängden lerskärvor. Kan det vara lämningar efter en mycket gammal bosättning?  

Här borde arkeologer snarare än unga soldater gräva, tänker hon. Men uppdraget i Afghanistan handlar ytterst om liv och död. När hon nämner sitt fynd för soldaterna rycker de på axlarna. Några sönderslagna antika krukor spelar mindre roll när man är inriktad på överlevnad.  

Så vad har fått den 46-åriga Johanne Hildebrandt att lämna sin tonårsson i Stockholm och följa med till denna gudsförgätna, stekheta plats där hon skulle kunna  … dö? 

Hon är vid denna tidpunkt en av Sveriges mest erfarna krigskorrespondenter, men på väg att avveckla sig. Hon är trött på krig. Inte bara trött förresten. 

– Jag var otroligt less på krig. Hade ingen lust alls att resa i väg, men jag tyckte att det saknades en bok om hur svenska styrkor hade det när de var på uppdrag utomlands. Det hade gått i gång ett drev i medierna mot de svenska soldaterna i Afghanistan.  

Även Johanne Hildebrandt hamnade i vad hon kallar drev; bland annat attackerades hon av Aftonbladets kolumnist Jan Guillou för att liksom »bombliberalerna« ha en alltför lojal inställning till de svenska soldaterna – och till USA:s Natoledda insats i Afghanistan. Dåvarande kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, var också kritisk. Två tunga profiler alltså på samma tidning som givit Hildebrandt uppdraget att rapportera från kriget. Fler hoppade på henne. Hösten 2010 kallade journalisten Mustafa Can henne för »soldatkåt« och »Sveriges mest överskattade journalist«.   

– Nåväl. Det var bättre att jag tog medie-drevet, än de 23-åriga svenska soldaterna som kom hem på permission och anklagades för att vara barnamördare, konstaterar hon torrt.  

Det var de tidiga mediala attackerna på den svenska styrkan i Afghanistan som fick henne att göra sin sista resa som krigskorre. Inbäddad med den svenska militären. 

– Jag upplevde att varken regeringen eller Försvarsmakten lyckats förklara varför styrkan skickades ner, och vad de skulle göra där. I stället fick soldaterna ta emot en massa grundlösa anklagelser, och syftet med Sveriges bidrag till de Natoledda operationerna förblev obegripligt för allmänheten. 

Hildebrandt stod inte svarslös inför sina belackare. Hon skrev repliker och föreslog att de skulle resa ner med henne till Afghanistan, för att med egna ögon se och lära sig något om konflikten där. Inbjudan inbegrep bland annat Jan Guillou, Helle Klein (då politisk redaktör på Aftonbladet och kritisk mot Sveriges medverkan i Natos insats) samt Vänsterpartiets Lars Ohly och Hans Linde, vilka pläderade för att man skulle öka biståndet till Afghanistan i stället för att skicka militärer. »Följ med mig så får ni se själva!« var Hildebrandts budskap. Hon som varit på plats visste att det inte var fullt så enkelt som vänster-debattörerna framställde det. Landet var så instabilt och oroligt att biståndsorganisationerna vägrade åka ut till de mest utsatta områdena. I ett sådant läge hjälpte det inte med mer bistånd. Det krävdes soldater.  

Ingen av de professionella tyckarna nappade på hennes förslag. Men själv gav hon året därpå ut reportageboken Krigare, som är en unik skildring av soldatlivet under kriget i Afghanistan. Hon var helt och fullt inbäddad med den svenska styrkan, såg och hörde allt som de såg och hörde. Delade deras känslor av skräck och trötthet. Tog nästan samma risker. Ändå var det en lyxig tillvaro för en krigskorrespondent, konstaterar hon i boken. 

»I vanliga fall bodde jag tillsammans med en fotograf på ett hotell och var tvungen att sköta all logistik, planering, underrättelser, hitta tolkar och sedan åka ut, intervjua någon och därefter återvända till hotellet för att skriva en artikel. Eftersom det var dyrt för tidningarna att ha reportrar på plats var det alltid ont om tid, dessutom skulle artiklarna vara korta och snärtiga.« 

Nu kunde hon bara ägna sig åt att anteckna allt och sedan bärga hem materialet. 

Aftonbladet sade upp henne som kolumnist efter uppdraget i Afghanistan.  

– Ingen överraskning för mig, säger hon. Det blev ohållbart. Fast jag började skriva kolumner för SvD i stället. Det var suveränt. Cheferna var fantastiska. 

Mer än tio år har gått sedan hennes sista turbulenta uppdrag i Afghanistan. 

Sedan dess har hon funnit sitt jordiska paradis, lyckats vinna budgivningen på det – och flyttat in med make, son och två hundar. Nu bor hon på den sörmländska landsbygden i ett vitputsat hus i engelsk lantlig stil, byggt på tjugotalet, med blyinfattade fönster och en vidsträckt blomstrande trädgård.  

Vi sitter och pratar i två sköna korgstolar på verandan, omgivna av försommarens doftprakt. Johanne Hildebrandt bär en stor solhatt och verkar förtjust i att dricka Coca Cola Zero. Nyligen lämnade hon in manuset till en spionthriller som hon har skrivit tillsammans med en anonym medförfattare, med god kännedom om miljöerna i boken. Hon ser lättad ut.  

– Boken är en ren arbetsseger. Det går inte lätt för mig att skriva. Jag måste helt enkelt tvinga mig. Ofta blir manusen dessutom långa – 700 000 tecken kan det bli. 

Hur gör du? 

– Jag går upp på morgonen, äter tunnbrödmacka med ost, Port Salut, och dricker kaffe, alltid samma frukost. Efter att ha kollat lite i tidningarna skriver jag ett par timmar, tills det är dags att gå ut med hundarna. Sedan skriver jag en stund på eftermiddagen. 

Efter åren som krigskorrespondent ville hon bo på ett lugnt ställe nära skogen. En bit bort vandrar fåren runt i grannens hage.  

– Det är ett jättekonstigt hus, med konstiga, vindlande tillbyggnader och en egendomlig historia. Jag älskar det.  

Inuti huset är inredningen klassiskt engelsk och lite skruvad. Här är inte vitt och fräscht, utan ombonat och intressant. Skinnsoffor naturligtvis. På väggarna hänger flera världskartor från olika tider, som en påminnelse om hur jorden förändras och ändå inte. På spiselkransen står gipshuvuden med gröna växter i, i fönstret en svart Jesusbild och afrikanska trästatyetter.  

Det är en annan fas i livet nu. Men allt hänger ihop. Den man hon är gift med, hennes livs kärlek, träffade hon strax efter uppdraget i Afghanistan.  

– Jag blev bortgift av skyttekompaniet FS19, kan man säga. Alltså dem som jag hade följt i Afghanistan. Man lär känna varandra så himla väl. Vid hemkomsten satte jag mig och skrev boken. Sedan grät jag varje dag i tre veckor. Det måste ha varit en stressgrej. Bataljonen hade en chef, ogift, som bara brydde sig om sitt jobb. En arbetsnarkoman. De ville att han skulle gifta sig så han slutade mejla dem på helgerna. Jag blev inbjuden till en middag och vi placerades bredvid varandra.  

Johanne Hildebrand ser road ut. Hunden Ebba tassar fram och lägger sitt stora huvud i hennes knä för att bli kliad bakom öronen.  

– Han försökte tråka ut mig på den där middagen med att bara prata säkerhets- och försvarspolitik, fem timmar i sträck. Men jag tänkte: Äntligen en människa som jag kan prata med om intressanta saker. Min man är den mest hedervärda människa jag träffat. Och vi delar den norrländska krassa synen på livet. Man har det. Sedan dör man. 

Johanne Hildebrandt har alltså, liksom maken, rötterna i Norrland. I hennes fall Västerbotten.  

– Jag föddes i en myr under ett fjäll. I Lycksele, Lappland. Där bor 15 000 personer. Jag var årets oäkting 1964.  Det innebar att jag inte fick döpas i kyrkan, utan i prästgården. Mormor försökte lobba fram min morbror som manlig representant för att slippa skammen, men det gick inte  … Man kan säga att jag kom lite på kant med religionen redan som spädbarn.  

Var det stigmatiserande att ha en ensamstående mamma?  

– Folk visste om att man var oäkting. Efter nio år flyttade vi till Karlskrona. Så långt bort som möjligt. Men då var jag fel där också, eftersom jag kom från Norrland. Så rollen som outsider är välbekant för mig.  

Hur har den påverkat dig? 

– Jag kan bli väldigt provocerad av personer som är pretentiösa och pompösa. Jag är heller inte känslig för hierarkier, utan tar folk för vad de är.  

Om man ska leta efter en röd tråd i Johanne Hildebrandts historia är det nog att hon helt och hållet har gått sin egen väg, och att den har varit mångskiftande. Från tonårens arbete som växlare på SJ, till anställningen som lokalreporter i Karlshamn efter universitetsstudier. Under nittiotalet bevakade hon Balkankrigen – hon åkte dit i omgångar under tio år. Sonen föddes 1995, men hon reste ner även efter det. 

– Det var bra betalt, säger hon och tar en klunk Cola. En inkomst.  

Fast man blir inte krigskorrespondent för att ha en födkrok. Vad var det som lockade?  

– Det var egentligen ingen större glädje, men att rapportera från krig är ju en konst. Jag kände alltid att jag misslyckades med att nå fram och ville utvecklas och bli bättre.  

Första vändan var hon och en kompis på semester i Kroatien. De hade bestämt resmål med en vag tanke om att rapportera ifall kriget skulle bryta ut. Spänningen i Jugoslavien hade byggts upp under en tid. 

Var det inte äventyret som lockade då? 

– Haha, där i början var det kanske det. Men det försvann när jag hade varit med ett tag. Som krigskorre sitter man i sunkiga rum och försöker koppla upp sig. Det är inte ett dugg glamoröst. Man bor i en grop en vecka och rapporterar hem. Lockelsen var väl att jag faktiskt klarade av det, jag pallade. Min mentala bild av mig själv är en islandshäst som lunkar framåt, trots motvind, snöstormar  …  

Du är uthållig? 

– Ja. Och så hade jag det här långsiktiga målet om att skriva böcker. Första gången jag provade att skriva var jag 14 år, men då fanns det inget att berätta. Efter åren på Balkan fanns det något. Jag var ganska traumatiserad av mina upplevelser, och tänkte: Nu ska jag berätta precis vad som hänt och alla kommer att hata mig efteråt. Blackout blev en berättelse om alla mina misstag.  

Tvärtemot vad hon hade trott blev reportageboken hyllad. Hon hade räknat med sågningar för att sedan »kunna växla spår«. Men banan som krigskorre hade i och med detta bara inletts. Johanne Hildebrandt insåg att hon fungerade bra i krigssituationer. Hon behöll lugnet. Klarade av att »kaosnavigera« i miljöer där oförutsägbara saker kunde inträffa. 

– Man blir väldigt indragen i själva upplevelsen. Det är ett drama som utspelar sig. Tänk dig, människor som har tillgång till ett lands hela vapenarsenal omringar städer och beskjuter dem, utan att någon begriper vad som händer. Som reporter vill man berätta om det där.  

Var du rädd? 

– Jo, i början. I Mostar blev byggnaden där jag befann mig beskjuten. Jag träffades av splitter som skar upp handen. Då kom insikten om att jag kunde dö.  

Det blir tyst en kort stund. Solen lyser på oss och fågelsången tycks tillta i styrka. I mitten av trädgården står en staty, en naken kvinna. Runtomkring växer blå perenner. Gudrun skäller. Johanne Hildebrandt skrattar till. 

– Hon gillar inte när göken gal, jag vet inte varför.  

Hundarna, den lilla taxen Gudrun som är chef över den väldigt mycket större Broholmern Ebba, är viktiga medlemmar av familjen Hildebrandt. Taxen tror att hon är mamma till den stora, får jag veta, eftersom Ebba kom till familjen som valp och då adopterades av Gudrun.  

– När jag började rapportera från Balkan kom jag från en lokaltidning och fattade ingenting. Det var bra, för jag var fördomsfri. Till exempel intervjuade jag legosoldater. De var väldigt föraktade av alla. Men det var jag lyckligt ovetande om, så jag praoade hos en legosoldat från Karlskrona som lärde mig hur man beter sig i krig. 

Hon var väldigt rädd för vapen i början. Sedan hon fått lära sig hur man plockar isär och sätter ihop en kalashnikov lindrades skräcken. Hon plockade isär och satte ihop, massor av gånger. 

Ett slags KBT?  

– Ja det kan man väl säga, säger Johanne Hildebrandt och ler. Sedan när jag hade återvänt hem och pratade med en legosoldat på telefon, så sa han: Jag är fast i Mostar. Du måste komma hit och rapportera. Jag var så himla irriterad på bevakningen då; det enda som skrevs i medierna var olika förhandlingar hit och dit. Det handlade om gubbar och internationell politik. Slutligen insåg jag att antingen sitter man hemma och klagar, eller så gör man något åt saken.  

Förlaget ville ha en krigsbok till, eftersom hennes debut gått så bra. Men den hade skrivits till ett högt pris.  

– Jag mådde jättedåligt. Blackout hade skrivits i mitt eget blod. I stället skrev jag serien om Valhalla.  

De tre historiska fantasyromanerna Freja, Idun, och Saga från Valhalla kom ut tre år i följd i början av 2000-talet. De baserar sig på fornnordisk mytologi och skildrar ett matriarkat. 

– Folk sa till mig: »Du som nästan hade en fot inne i kulturetablissemanget, och så skrev du den där Valhalla-serien  …« Jag bara skrattade. Varför skulle jag vilja vara en del av kulturetablissemanget?« Det lät jättetråkigt.  

Johanne Hildebrandt konstaterar att hon är väldigt bra på att inte bry sig om vad folk tycker. 

– Först säger folk att jag inte kan bli krigsreporter, eftersom jag är kvinna. Sedan blir jag det och hyllas. Sedan tycker folk att jag är knäpp som skriver historiska fantasyromaner. Så blir böckerna översatta och gör succé och då tycker folk plötsligt att jag är bäst i världen igen. Sedan rapporterade jag från den svenska styrkan i Afghanistan. Då tyckte folk att jag var sämst i världen. Men så blev boken Krigare citerad överallt och jag invald i Kungliga Krigsakademien. Och plötsligt var jag bäst i världen igen.  

Med tanke på hennes vana att gå motströms så är det väl helt följdriktigt att Johanne Hildebrandt valt att bli riksdagskandidat för det enda parti som på allvar riskerar att åka ur riksdagen. I våras blev det klart att hon skulle vara första namnet på Liberalernas lista i Södermanland. Hon är redan anställd på partiets kansli i riksdagen, sedan mer än ett år. 

– Det enda man kan göra är att följa sitt eget sunda förnuft, säger hon och rycker på axlarna. Det är helt uppenbart att om man inte kan förlita sig på den dominerande opinionen i detta kappvändarland. I Sverige vänds kapporna så snabbt att man knappt kan stå upprätt på grund av vinddraget. Det är tur att man är en islandshäst som stretar på. 

Hon skrattar gott. Men vad är det egentligen som fått henne att satsa på den, för närvarande, stora förloraren i svensk politik? 

– För det första tycker jag om deras politik. Liberalerna är bäst i klassen. Deras förslag är kloka och genomarbetade. Frihetskonceptet är absolut viktigast för mig personligen. Eftersom jag själv har brottats med diverse klassificeringar genom livet. Oäkting, kvinna, korrespondent. Jag har också ett stort förtroende för Nyamko Sabuni. Hon har stått för samma saker hela tiden. Som när hon försökte lyfta frågan om hederkultur. Och sedan tog konsekvenserna av att hon inte fick igenom sin politik.  

Sabuni och Hildebrandt träffades första gången under en debatt vid Uppsala Universitet 2007. 

– Hon var mycket tydlig då, när hon debatterade mot religionshistorikern Mattias Gardell. Sverige är en sekulär stat, sa hon. Då ska inte religion ha betydelse. Jag blev väldigt imponerad. Tänk om hon hade lyckats, vad många tjejer och killar som hade sluppit att bli bortgifta. Men det fanns ett stort motstånd mot att ta tag i de här frågorna på den tiden. Sådant gör mig galen. När människor väljer sin ideologi framför fakta. 

Fast ett problem i dag är att människor har olika uppfattning om vad som är fakta och verklighet?  

– Det är inte konstigt att debatten blir polariserad. Man pratar mycket om näthat och trollarméer som underblåser konflikter, men klyftan finns redan där. Journalister som kämpar för att behålla tolkningsföreträdet fördömer twittrare och bloggare, samtidigt som de beter sig lika illa själva. Någon jävla hyfs får det väl vara. Varför trycka till folk som försöker förklara att något är fel? Jag förstår att människor blir arga när de tvålas till för att de har fel syn på något, eller sympatiserar med fel parti. De upplever att man pissar på dem. Lös problemen i stället.  

Vilka är problemen då? 

– Helt uppenbart har integrationen misslyckats. Vilket innebär att mer än en halv miljon människor lever i utanförskapsområden med otrygghet, kriminalitet, trångboddhet och skolor som suger. Detta pågår i sextio områden i Sverige. Ett annat problem är krisberedskapen i Sverige. Alla vet att den inte finns. Stefan Löfven har delegerat den till inrikesdepartementet trots att det är statministern som är ytterst ansvarig. Det finns ingen välutbildad krisgrupp i statsrådsberedningen som har förmåga och rutin på att hantera kriser.  

Johanne Hildebrandt tycker inte det är konstigt att Sverigedemokraterna fått en stor andel av väljarnas röster, eftersom många upplever att ingen lyssnar på dem.  

– Som politisk ledare måste man fråga sig vad man gör för fel, när man fryst ut SD och deras väljarbas ändå bara ökar.  

Samtidigt har väljarna även flytt Liberalerna. Vad har ditt eget parti gjort för fel? 

– Januariavtalet var ett misstag tror jag. Eftersom L är ett borgerligt parti. Den som röstat för ett borgerligt parti men får en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering  … blir förstås besviken. Och lite bitter. Nyamko Sabuni fick igenom sin linje i våras med två tredjedelars majoritet. Landsbygdsliberalerna gillar henne. Där hör också jag hemma. De är kloka, sunda människor och de stöttar Sabuni.  

Hur förklarar du i så fall att L har tappat ännu mer stöd sedan Sabunis omorientering? 

– Jag är övertygad om att det vänder. Förändringar tar tid att sjunka in. Personligen är jag så bekväm med underdogrollen att jag bara blir taggad av de dåliga siffrorna. 

Så snart pandemin tillåter tänker hon gå ut och knacka dörr för att träffa väljare i Sörmland. Hon vill ta reda på vad de tycker är viktigt. 

– De har ingen anledning att rösta på mig om de inte har träffat mig, säger hon. Man måste komma med förslag till lösningar på problem som folk har. Det går inte att fluffa runt i något  … klichéträsk. Jag häpnar över hur många politiker som har en svag förankring i verkligheten. 

Hur tänker du kring din karriär? 

Johanne Hildebrandt fnyser till. 

– Jag har aldrig varit så olycklig som när jag haft mycket pengar. Att vara känd och ha makt – det är ointressant. När vi flyttade hit till det engelska huset började jag ta tag i saker och ting i mitt liv. Nu fanns det pengar på banken och en fantastisk man och allt annat. Då började jag plötsligt att må dåligt. Bröt ihop. Som tur var hamnade jag på veteranmottagningen, där läkaren konstaterade att jag var deprimerad.  

Var det kopplat till upplevelser som krigsreporter? 

– Ja, jag kunde inte sova. Hade inga drömmar. Var alltid trött, nedstämd och ledsen. Allt kändes meningslöst. Jag har alltid vetat att förr eller senare så kommer kriget och biter mig i rumpan. Men jag är tacksam för den psykiska resan, och att jag fick behandling av kompetenta personer.  

Vilken typ av behandling? 

– Samtalsterapi och medicin. Jag har skrivit en krönika om det där, i Fokus faktiskt. Jag tänker inte skämmas för att jag drabbades av något som en stor del av befolkningen tampas med.  

Samtidigt kom hon till insikt om är att hon har en introvert personlighet. När andra längtar till Almedalens myllrande seminarie- och mingelliv uppfattar hon det som »helvetet på jorden« och föredrar att läsa böcker och rapporter. 

När vi kommer in på det ämnet, i slutet av vår flera timmar långa intervju, har vi ätit lunch i hennes vardagsrum, samtalat i sofforna, gått en runda i trädgården, samtalat i korgstolarna, tagit en kopp kaffe, samtalat på verandan, knallat upp på höjden vid gäststugan och samtalat sittandes på bänken där. Jag tycker att hon börjar se lite bleknosig ut under solhatten. Hon säger att björkpollenhalterna är höga och att allergin frestar på.  

Men Johanne Hildebrandt är en islandshäst. Som stretar på. 

– Klarar jag av att göra nytta i riksdagen? Det var kärnfrågan innan jag bestämde mig för att kandidera. Min moster hade ett krasst svar på den frågan. »Det sitter så många idioter där, så det ska nog gå bra«, sa hon. En annan vän, som var bataljonschef i Bosnien, sa till mig att jag inte kan fega ur nu. 

Det hade han nog rätt i. Det vore inte Johanne Hildebrandts stil att fega ur. 

Hon kisar ut över sitt paradis. Trycker ner solhatten på huvudet. Nu gal göken igen, taxen Gudrun börjar skälla igen, och Broholmern Ebba ansluter sig, skällande och dreglande.  

Uppe i skogen ligger gravar från bronsåldern. Redan då, för tusentals år sedan, var detta en bra plats att bo på. Sådant är ingen slump, påpekar Johanne Hildebrandt, vars favoritperiod i historien är just bronsåldern.  

– Jag har fått så mycket, summerar hon. Hälsan, livet, vettiga läsare och följare på sociala medier. Jag får arbeta med det som intresserar mig och har nu också fått möjligheten att göra en politisk insats  … Det är helt fantastiskt.  

Hon kliar hunden bakom örat, tittar på mig och säger, nästan lite förundrat:  

– Vilket jävla race. Och allt för att jag inte har fegat ur.