Jan Guillou: Vänsterpartiet har blivit de nya sossarna

I början av juni får jag audiens hos Jan Guillou på Östermalm, något stenkast från en av hans många antagonister – Israeliska ambassaden. Han är nyss hemkommen från lantstället i Roslagen och solbränd, men säger att han mest suttit inne och läst böcker. Det är på månaden exakt tio år sedan jag intervjuade Jan Guillou inför den då kommande romanen Brobyggarna som inledde den tio böcker långa serien Det stora århundradet.  Han sa vid det tillfället att det var det sista han skulle skriva i livet om han hade turen att ens leva tio år till. 

– Man måste kalkylera med det som kallas life expectancy. Jag kan exempelvis inte längre köpa vin som ska lagras i tjugo år.

Han suckar lätt och fortsätter. 

– Förra året dog fem av mina närmaste vänner. Det kändes som om begravningar var det enda jag lämnade coronaisoleringen för. Läser man dödsannonserna är där en jävla massa bekanta. Så man kan inte veta. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att jag hann göra klar bokserien, säger Jan Guillou som anser sig leva på bonustid. 

– Jag hade inte räknat med det och visste först inte vad jag skulle ta mig till. Jag började med att sammanställa mina krönikor till bokform för det var länge sedan sist. Och jag har börjat skriva på en roman som jag är halvvägs inne i. 

Samlingen med krönikor från mestadels Aftonbladet tar vid där den senaste samlingen, Kolumnisten från 2005, slutade. 

Romanen – antar jag – blir inte en del av en serie, så som du nästan alltid jobbat sedan åttiotalet och Hamiltonseriens start?  

– Det vet jag inte, det beror väl på, säger Guillou och skrattar lite. 

– Jag skriver om två pensionärer och den ena är väl intressantare än den andra för han är nämligen Hamilton. Carl Hamilton är 67 år och köar för en höftleds-operation.  

Hamilton är den karaktär han genom åren återkommit mest till. Förutom serien på tio böcker, filmer, tv-pjäs samt den fristående fortsättningen Men inte om det gällde din dotter från 2007. En karaktär formad för att skildra slutfasen av det kalla kriget. 

Förutspådde du kalla krigets fall 1989 när du i mitten av åttiotalet inledde projektet?

– Ja. Och jag skrev första gången 1991 att vår framtid kommer att handla om ras och religion, hur märkligt det än lät var det en väldigt avlägsen tanke. Vi hade inga rasisttendenser i Sverige. Att ras och religion skulle bli den stora motsättningen i världen var för oss fullständigt främmande. Jag började ett nytt projekt som skulle ha med det nya ras- och religions-kriget att göra; trilogin om Arn.  

 Jag påpekar att Slutet på historien som släpptes i höstas, den avslutade delen i Det stora århundrandet, ger ett smått pronazistiskt intryck. Personen som läsaren håller på och som det mesta kretsar kring är den förre SS-officeren Harald Lauritzen som anlitar Guillous alter ego, advokat Eric Letang för att skaffa tillbaka officerens miljarder från Tyskland. Den som hjälper dem i Tyskland är i sin tur Letangs vän Horst Wagner. En advokat som känns formad efter den minst sagt dubiöse Horst Mahler, medgrundare till Röda Arméfraktionen (RAF), Stasi-informatör och sedan åttiotalet och fram till i dag nazist. Under 2000-talet har han dömts för hets mot folkgrupp och förintelseförnekelse. I vår har han släppts fri med restriktioner för straffet som han avtjänar fram till 2025. Märkligt nog tog ingen recensent upp detta. 

– Ska man ha med en nazistgestalt i en roman tycker jag att man ska göra den personen så skicklig och smart som möjligt. En idiotnazist är liksom ofarlig. Jag ville göra en nazist som för läsaren verkligen är något att bita i. Det han säger är för många svårt att komma förbi, vilket är meningen. Det är möjligt att jag tänkte precis som du att »här kommer de att bråka«, men ingen har sagt flaska om den här så kallade nazipropagandan. 

Det kanske handlar om bildningsnivån hos de yngre recensenterna  …?

– Ja, eller att de inte begrep detta.

Hos den svenska äldre överklassen och borgarklassen är det vanligt att man språkligt och kulturellt fokuserar på Sverige som ett europeiskt land med inflytande. Till exempel är det vanligt bland skribenter med anglofiler med rötter i Torsten Ehrenmarks kolumner eller Jolos »school of anglo journalism« men också hos Horace Engdahl Tyskland (och England). Jan Guillous pappa är fransman och man föreställer sig därför att han skulle vara frankofil. Samtidigt är Tyskland det land på kontinenten som tar plats i Det stora århundrandet, redan i andra Hamilton-romanen Den demokratiske terroristen får Carl Hamilton medalj av förbundskanslern. Jag frågar om han inte i själva verket är germanofil? Han ger mig ett bestämt och engagerat svar. 

– Det här har inte med sådant att göra. Det har med historisk nödvändighet att göra. I Europas historia spelar Tyskland huvudrollen under nittonhundratalet. På gott och ont går det inte att komma förbi. Om Tyskland hade vunnit det första världskriget hade vi antagligen sluppit det andra världskriget. Europa på 1900-talet kretsar politiskt kring Tyskland, vilket var ett besvär för mig för jag är inte germanofil på något sätt. Jag är norsk-fransk och född under andra världskriget. Då kan man väl tänka sig hur min inställning till Tyskland formades i unga år? 

– Jag var 35 år när jag första gången öppnade käften och talade tyska trots att det var ett språk som jag hela tiden kunde. I skolan gav jag lärarna ett dilemma genom att skriva skrivningarna men aldrig tala tyska. 

Under året har det varit många debatter kring nästa val trots att det sker först i september 2022. Ett borgerligt block har tagit form med M och KD beroende av tredje största partiet SD. L har återvänt till högerblocket men ser ut att åka ur riksdagen. C har genom samarbetet med S faktiskt blivit större genom sin kritiska hållning gentemot SD. Jag undrar hur Guillou ser på situationen. 

– Vi har ett högerblock, ett mittenblock och ett socialdemokratiskt parti som numera heter Vänsterpartiet, som står något till höger om Socialdemokraterna modell 1968. Att fortfarande, såsom Annie Lööf hålla på att kommuniststämpla dem och tala om »de två ytterlighetspartierna« är ur det perspektivet egendomligt. De är som sossarna var för några år sedan. 

– Vi har alltså ett litet maktlöst »socialdemokratiskt parti« och ett före detta socialdemokratiskt parti som inte har någon ideologi kvar, som i stället är maktpragmatiker. De vågar inte föra socialdemokratisk politik därför att då förlorar de radhusägarna i Nacka. Vi har en distinkt höger och en väldigt oklar gruppering av mittenpartier. 

Jan Guillou var inför senaste valet öppen med vilka han skulle rösta på. 

– Jag var förstagångsväljare då och röstade på tre partier: Fi i kommunalvalet där de hade en chans att komma in, sossarna i landstingsvalet och Vänsterpartiet i riksdagsvalet. Jag antar att jag gör något liknande i nästa val.

För tre år sedan bildades en ny falang inom SAP: Reformisterna, som framför allt vill bedriva en progressiv ekonomisk opinionspolitik. Bortsett från en progressiv miljöpolitik vill man i mycket tillbaka till det som gamla Socialdemokraterna stod för; med höjda bidrag, sjukförsäkring, arbetsplatstrygghet med mera. 

Hur ser du på Reformisterna? 

Jan Guillou vrider lite på sig och svarar: 

– Jo visst, jag håller med om det mesta som de skriver. Men för att vara med där måste man gå med i partiet och det har jag inga som helst planer på. Jag har varit med i ett parti, SKP, för väldigt många år sedan och tycker inte att partimedlemskap går att kombinera med rollen som fri skribent. Man får hela tiden kamrater hängande över axeln som menar att de ska bestämma vad man ska skriva. Det funkar inte. 

Jag berättar att jag har en källa på att Jan Guillou har ätit middag med Reformisternas medgrundare Daniel Suhonen och att han då sagt att han under valrörelsen är beredd att gå in med några miljoner kronor till deras opinionsarbete. 

– Nej, något sådant har jag aldrig talat om. Jag har ätit middag med en eller annan reformist, det är sant. Det är kul att tala politik med sossar som är som sossar eftersom de är rätt sällsynta. Men några pengatransaktioner åt det hållet har jag absolut inte tänkt mig. De får ändå så mycket pengar från staten. 

Tveksamt, de har bara 3  500 medlemmar. Om man donerar stora summor politiskt kan man också ställa krav. En av reformisterna har i festliga sammanhang berättat om det här mötet med dig och hopp om donationer.

– Nej, nej, den tanken har jag aldrig ens snuddat vid. Vi har ätit middag men att jag skulle donera pengar är en väldig överdrift. De som ska ha donationer av mig är i så fall sådant som statliga museer.  

I slutet av maj kändes stämningen som en återgång till nittiotalet. Ämnen på kultursidor och sociala medier har varit Linda Skugges (vars böcker släpps på Piratförlaget) hårda recension av Kristina Sandbergs cancerroman och att Jan Guillou i en krönika kallat den islamistgranskade stiftelsen och nättidningen Doku för hatsajt. Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Martin Schori gick i en krönika ut och försvarade publiceringen. 

– Det var bara en liten notis som det blev rabalder om. Jag skrev »en med Säpo kollaborerande hatsajt«. 

Doku hade kommit med ett scoop om en reporter på Dagens Eko som gjort en serie reportage om utvisningsbeslutet mot islamisten Raad al-Duhan, som av SÄPO bedöms som hot mot rikets säkerhet. Reportern har haft en relation med Raad al-Duhan. Inte bara Jan Guillou utan också Sveriges Radios tidigare vd, moderaten Mats Svegfors, har insinuerat att SÄPO har serverat Doku scoopet. 

– Var skulle de annars ha fått sin information ifrån? Doku är extremt välinformerade i frågor där kunskaperna bara kan finnas hos Säpo. Det är egentligen ingenting konstigt med det därför att vi kan ha källor i alla möjliga sammanhang. Jag skulle inte tveka att ta emot uppgifter från djävulen själv om det var intressanta uppgifter som var möjliga att kontrollera. Men Doku är en liten grupp på tre–fyra personer som inte har de resurser som krävs för att göra hela livstidskalendrar med misstänkta terrorister och liknande. 

Vi lever å andra sidan i en swish-ekonomi med crowdfunding, påpekar jag. Särskilt högerkonservativa och populister är bra på det. Ann Heberlein och Tino Sanandaji är exempel på författare som dragit in nästan miljonbidrag i donationer till sina invandringskritiska böcker. 

– Men uppgifterna som Doku publicerar kan bara komma från Säpo, vilket är tillåtet. Det är ett pressetiskt problem att ha anonyma källor hos myndigheter. De har inga möjligheter att kontrollera sådana här uppgifter utan måste tro på att de är sanna och sedan köra ut dem. Ungefär som domstolarna som inte får se säkerhetspolisens hemliga bevisning. De måste ändå tro på dem. Det här dilemmat har ju alla som har med Säpo att göra, även Doku. 

I kritiken mot Sveriges Radio framstår det som om deras före detta reporter har en kärleksrelation med Raad al-Duhan; parkeringsböter utanför hennes port nattetid;  boendes hos hennes mor.  

Du menar att det är ett oseriöst sätt att skriva, att någon kärleksrelation inte har funnits? 

– Det var väl meningen att du skulle tro det. Så är det inte, det har jag nämligen källor på.

Raad al-Duhan är dömd för att ha hotat Gefle Dagblads före detta chefredaktör och ansvarige utgivare Anna Gullberg till livet. 

– Han har själv inte hotat damen ifråga. Utan framfört hotet i ett polisförhör, säger Guillou. 

Samtidigt som bara Säpo vet vad Abo Raad och sonen anklagas för ifråga om hot mot rikets säkerhet är det väl Säpos jobb att hålla reda misstänkta kopplingar till extremism och IS-rekrytering? 

– Jo, jo, det är deras jobb. Inget konstigt med det. 

Sedan är ju Sveriges Radio den viktigaste och kanske sista mediala utposten vid krig. 

– Ja. Om vi befinner oss i ett krigstillstånd blir radion en del av totalförsvaret. Men vi befinner oss inte i ett krig. Då är våra föreställningar om vad som ska vara public service mycket mera stillsamma.  

I och med terrordåden i Europa och Sverige är islamism ändå ett hot mot vårt samhälle på ett annat sätt än vänstermänniskorna som IB registrerade i början av sjuttiotalet –  vilket du avslöjade. 

– Argumenterar du för att Säpo ska registrera terroristmisstänkta muslimer så är det ju en öppen dörr. Det är klart att de ska.

Vad är ditt försvar för reportern och kritik mot Säpo i den här historien? 

– Hon gjorde ett bra jobb kring ett ämne som de flesta journalister undviker på ett sätt som jag tycker är bekymmersamt. Hon fick fram fantastiska uppgifter om när domare dömer utan att ha fått ta del av de uppgifter som Säpo riktade som misstankar. 

– Det har varit upprörande nog i sådana här sammanhang att inte försvarsadvokaterna eller den misstänkte får veta vad misstankarna gäller. För då kan man inte försvara sig. Men att inte ens domstolen får den informationen är ju fullständigt fantastiska uppgifter. Detta får hon fram och ingen annan återpublicerar det trots att det är en oerhört intressant uppgift. Det visar vilken skräck som omger ämnet inom journalistkåren.

Jan Guillou menar att försvaret mot terrorismen måste bottna i det demokratiska samhället inte i antidemokratiska lagar.

– För tio år sedan förlorade Säpo fem rättegångar, varav fyra i Göteborgs hovrätt, i tingsrätten vinner man för där sitter politiker. Där skrev jag kritiskt om en rättegång mot två somalier, den ena 19 och den andra 21, som varit avlyssnade i om jag minns rätt minst ett och ett halvt år. Inte bara deras telefoner, utan deras hem som alltså var buggade. Fem år senare dyker en av dem upp som terrorist någonstans. Och då hoppar Säpo via »Doku« fram och säger »ha, ha, vi hade rätt redan från början«.  

– Vad de då inte kan tänka sig är att den här typen av odemokratiskt beteende är att driva någon sorts diskriminerande juridisk misshandel eftersom den här typen av rättegångar inte är möjlig mot vita svenskar.   

 Men agerar inte alla säkerhetstjänster i Väst så här? Alltså inte bara i diktaturer. 

– Men det här är ju vår typ av politiska fångar.